Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
vet i en klass, där det »skojas». På
lärosalen n:r X t. ex. ha skrattsalvorna dånat
ganska konstant kl. 9-10 på morgnarna.
Men den timmens talare har varit en af
dem, som hållit uppmärksamheten mest spänd
och lämnat »kunskap mycken» som god börda
med på hemvägen. »Skojet» där har varit
af annat slag, och alla dess trådar ha
manövrerats och behärskats af talarens egen
konstförfarna hand. Han duger platt inte
till »inventarium» eller »säkerhetsventil» af
ofvan beskrifven art. Själfva »gubben Sved»
- högkomisk i åminnelse - var mycket
för god för sådan tjänst. Jag tror vi få gå
tillbaka till gamle professor Lindblads tid
för att få ett användbart exempel. Han såg
ju så ut, när han kom inridande på sin
hästkrake i S:t Eriks gränd, att professor
Ribbing ansåg det vara en fysisk
omöjlighet för så allvarliga gubbar som den
tidens medlemmar af mindre konsistoriet
att afhålla sig från skratt.
Men jag ser än en gång redaktörens
hotande pekfinger, denna gång ännu mer
hotande på grund af den betänkliga glidning
ur den allvarligare riktningen, hvari min
uppsats håller på att falla.
Alltså, nu till min andra och sista
reflexion :
Föreläsaren liar af sommarkurserna lika
mycket att lära som åhörarne.
Jag menar härmed icke blott att äfven
han kan gå på sina kollegers föreläsningar.
Ty då är han ju åhörare äfven han, Jag
menar, att han af själfva sin
föreläsareverksamhet har lika mycket att lära som
åhörarne af sitt hörande. Docendo discimus,
vi lära (oss) genom att lära (andra), lyder
ju ett gammalt latinskt visdomsord.
Särskildt lärorika äro sommarkurserna, sådana
de här gestaltat sig. Forskaren - i
synnerhet den, som forskar på ett område utom
den stora allmänhetens vanliga intressesfär -
blir föryngrad och uppryckt genom det
intresse, som från en mer än vanligt talrik
åhörarekrets kommer hans ämne till del. Han
lär sig vidare genom beröringen med folkets
djupa led den i lärda kretsar ofta
förbisedda men ytterst viktiga konsten att
popularisera, hvilken förutsätter och
framtvingar en utveckling af den för all
vetenskap oundgängliga konsten att tänka klart
och tydligt.
»Frågekvällarne» äro i detta afseende en
utmärkt anordning. »Tiden vändes upp och
ned», det hade redan Nicander observerat.
Ännu på min studenttid för 8-10 år
sedan plägade det vara de studerande, som
utfrågades eller som det hette tenterades af
professorerna. Nu är det - åtminstone
vid sommarkurserna - professorerna, som
tenteras och sonderas af auditoriet. Detta
sätt är bestämdt trefligare - åtminstone
för åhörarne. Det gamla sättet kunde som
bekant ha sina obehag - för studenterna.
Numera böra åtminstone »kuggningar» bli
mer sällsynta.
Nu säger redaktören obarmhärtigt och
obevekligt stopp och därför återstår för mig nu
mera endast att förblifva
Eder förbundne
Johan Bergman.
»Gif dem hvad bäst du har!»
Da, so/n från ymnig ängd,
kommer med bröd i mängd,
gå med dia gåfva ut,
ut kring ett hungrigt land!
Brödet tar aldrig slut,
växer i gifmild hand.
Själaspis, god och sund,
lagad för hvars mans mund,
skänk åt en hvar med fröjd:
folket vid stugans härd,
mannen vid plogen böjd,
viking på våg sam färd.
Gif dem, hvad bäst du har,
ej på det goda spar!
Té dem i fri natur
vä rida rnes stjärnena ti,
tag ur din fatabur
häfdernas rika skatt l
Sagornas gudamjöd
skänk dem i öfverflöd;
följ dem till Stiklastad,
teckna dem Torgnys bild,
sjung dem ett stordådskvad,
sjung dem en visa mild!
Då skall med vidgad vij
folket få lifskraft ny:’
när du på fjället står,
blicken i fjärran når,
renare luft du får,
stärkt därifrån du går.
Johan Bergman.
Uppsala eller Lund?
De akademiska sommarkurserna kunna
väl snart få anses såsom obligatoriska, då
det nu är femte gången dylika anordnats.
Idén till dem föddes väl i Uppsala, där
också den första föreläsningsserien under
öfver förväntan stor tillströmning startade.
Det var är 1893.
Aret därpå utfärdades inbjudning från
universitetet i Lund till liknande kurser,
och äfven till dessa blef anslutningen stor.
Sedan hafva såsom kändt är akademiska
populära föreläsningar för lärare och
lärarinnor och äfven för andra intresserade
hållits hvarje sommar, ömsom i Uppsala
och Lund. Det lärer finnas mången, som
varit kursdeltagare på båda platserna.
Skåning har jag naturligtvis bevistat dem
i Lund. Men lifligt intresserad af dem i
Uppsala också beslöt jag att detta år, då
ändå så mycket drog ens håg upp mot
mellersta Sverige, deltaga i dem.
Då jag nu går att anställa några
jämförelser mellan de båda platserna, vill jag
förutskicka den nyss berörda omständigheten,
att jag varit med på båda Lundakurserna
och endast på den nu afslutade
Uppsalakursen. Vidare vill jag hafva sagdt, att
mitt medborgareskap i Skåne så litet som
möjligt skall få inverka på omdömena, och
att mina påståenden i allmänhet ej få
betraktas som flertalet kursdeltagares utan
som den enskildes.
På båda ställena hafva universitetens
ledande män i ord och handling visat sitt
varma intresse för detta slag af
universitetsutvidgning. Vi minnas från fjorårets
kurs i Lund rektor, professor Quennerstedts
glänsande afslutningsföredrag och de varma
ord, hvari han uttalade förhoppning om ett
snart återseende; vi hafva också i ännu
friskare hågkomst, huru härvarande
universitetsrektor, professor Fries, hälsade oss vid
kursernas öppnande och hans underhållande
och intresseväckande anförande vid Linnés
Hammarby.
De föreläsande eller demonstrerande äro
i allmänhet akademiska lärare. Undantag
härifrån utgöra dock två af de nu afslutade
kursernas föreläsare, lektor Johan Bergman
från Norrköping och skriftställaren Emil
Svensén. Om deras föreläsningar har
emellertid endast varit en mening, och den har
varit god.
Betryggande för kursernas framtida
bestånd är, tro vi, den glädjande
omständigheten, att hufvudsakligen de yngre
elementen inom båda universiteten tyckas hysa
det lifligaste intresse för dem och af alla
krafter arbeta i dem.
Ändamålet med föreläsningarna är
naturligtvis icke att göra folkskolläraren duglig till
det kall, hvartill han redan är dokumenterad,
utan bland annat att utbilda de möjligheter
för vidare själiforskning, som kunna slumra
hos honom, men likväl vill det synas mig
och mången annan, som om ett eller annat
af Uppsalakursernas ämnen kanske legat för
långt utom hans sfär och ej varit just så
smalt-bart för hvar och en. Lundaföreläsarnes
ämnes-val vill jag påstå hafva varit
lyckligare gjorda.
Indelningen i parallellserier var välbetänkt
och nödvändig af utrymmcsskäl. Den
naturvetenskapliga serien ägde obestridt företräde
framför den historiska. Den senare rörde
sig uteslutande om medeltida förhållanden.
En fullt genomförd parallellfördelning af
ämnena är önskvärd äfven i Lund, där den
blott delvis gjorde sig gällande vid förra
kursen.
Två lärare undervisa icke på alldeles
samma sätt, tvä universitet icke heller.
Att uttala sig till någotderas förmån står
icke i min förmåga och har icke heller
ringaste betyd’else. De flesta föreläsningar
här hafva blifvit utomordentligt väl belysta
genom skioptikonbilder, experiment och
teckningar, och har någon föreläsares
framställning synts oss teoretiserande och
abstrakt, så har ämnets natur lagt hinder i
vägen för åskådligheten.
Det finnes i föreläsningarna en del namn,
som bilda hållpunkter för minnet. Dylika
uppskrefvos ofta af Lunds föreläsare -.
mindre ofta af Uppsalas. Detta kan synas
som en bagatell, men är icke så. Nu
tappade vi ofta bort dessa minneskrokar
eller missuppfattade dem.
Angående bestyreisen vill jag säga, att
Uppsala icke har en Lundahl - men väl
en kand. Aug. Akerlindh - båda lika
förträffliga byråchefer.
Kursdeltagarne äro flera här än i Lund,
detta af lätt begripliga skäl. För
uppsvensken ligger ju Lund så godt som på
kontinenten (!). Uppsala är ett gammalt
bildningscentrurn.
»lies till Uppsala, ty där är lif och
rörelse», sade någon till mig i Lund i fjor.
Det dröjde likväl några dagar, innan
jag-fann den omtalade lifligheten, hvilken för
öfrigt obetydligt öfverträffat skåningarnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
