Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Hafven I fått en sådan uppfattning, tror
jag, att I skolen gå bort ined kärlek från
detta universitet, som icke endast mottager
den, som är försedd med afgångsbetyg och
den hvrta mössan, utan hvar och en
kunskapssökande, som, på universitetets kallelse,
kommer hit för att släcka sin törst i
vetenskapens brunn.
Och hafven I en gång fått denna kärlek,
så behållen, vården den, visen den i
handling, särskildt på det sätt, att I kommen
tillbaka nästa gång sommarkurser öppnas eller,
om I ären förhindrade, påpeken för andra,
att här finnes något att lära. Jag vågar säga
tryggt och för sant, att Uppsala universitet
slår upp sina portar på vid gafvel för att
mottaga sommarkurserna, och hoppas, att dessa
kurser skola länge, länge fortfara att sprida
gagn vida i landet.
Jag vill sluta som jag började med: ett
hjärtligt tack l
Sedan bifallsstormarna lagt sig, uppstämde
sångkören: »Härliga land!»
Kursdeltagarnes tack till föreläsarne
tolkades i vältaliga ordalag af
folkskollärarinnan frökcii Jänny Olsson från Norrköping.
(Anförandet återgifwes i väsentliga delar
längre fram i dagens nummer.) Talarinnan
slöt sin framställning sålunda:
Jag skall be att till samtliga hrr
föreläsare, sorn sålunda riktat vårt själslif med ökadt
innehåll och nya synpunkter, få å
kursdelta-garnes vägnar frambära ett varmt tack. Jag
skall be att få frambära ett tack för den
blick in i vetenskapens mysterier, som här
tillåtits oss. Jag skall be att få frambära ett
tack för de impulser att bruka egen
tankekraft, som här gifvits oss, för de nya
perspektiv, som här öppnats för oss. Jag skall be
att få frambära vårt djupt kända tack för
det lefvande intresse och den osparda möda,
hvarom föreläsningania burit vittne, för det
tålamod, hvarmed frågor och inkast bemötts,
för det aldrig svikande tillmötesgående och
den välvilja, vi städse rönt. Ja, jag skall be
att få till hrr föreläsare vid 1897 års
sommarkurser frambära ett hjärtligt tack för de
ljusa, oförgätliga minnen, vi m ed f ö ra f rån allt
för snabbt flyktade sommardagar vid Sveriges
äldsta bildningshärd, minnen, vid hvilka vi
skola värma oss under kulen, enslig
vintertid.
Talet, som f ramsades på ett känsligt och
vinnande sätt, åhördes med spänd
uppmärksamhet och hälsades med dånande applåder.
Det dröjde också en god stund, innan
professor Ad. Noreen, som å föreläsarnes
vägnar skulle besvara det, kunde få fram ett
ord. »Det är icke godt», yttrade denne
genialiske, annars aldrig bortkomne talare,
»att efter ett så varmt, så stämningsfullt
anförande taga till orda. Vi äro, med
respekt till sägandes, rörda litet hvar.» Och
därpå fortsatte han:
I denna stund, vid slutet af årets
sommarkurser, ville tal:n sammanfatta åtskilliga af
de grundiärdomar, som borde ligga på
botten af all undervisning och som äfven dessa
kurser - om de eljest fyllt sitt ändamål -
afsett att meddela.
Den första uttryckte redan Sokrates på
detta sätt: »Ett vet jag, att jag intet vet.»
Ja, hvad vi än få lära, är dock ett
försvinnande litet grand mot allt det myckna, som
återstår. Hafven I icke märkt den
grundtonen i vår undervisning, då har det varit en
falsk lärdom vi framställt.
Något veta vi dock. Men huru? Vägen
till visshet och verklig kunskap går -
såsom den moderna vetenskapens grundläggare
Cartesius lärde - genom tvifvel. Vi vilja
ej, att I blindt skolen tro på »magisterns»
ord, utan att I profven, så långt l kunnen,
genom observation och eftertanke, sanningen
och riktigheten af hvad vi sagt. Hafven I
ej funnit den grundtonen i all vår
undervisning dessa dagar, har den ej varit
vetenskaplig, värdig vårt universitet, huru god den än
varit.
Till sist glömmen icke, att visshet icke är
detsamma som vishet, d. v. s. att många
kunskaper och mycket vetande ej gör någon vis.
Ty vis ville tal. kalla den, sorn fattar det
väsentliga i tillvaron, som förstår hvad det är
som förtjänar att vetas, hvad detta vetande
tjänar till och som rättar sig efter detta sitt
vetande. Därtill fordras något långt mera än
att endast hafva »godt hufvud», nämligen att
vara en god människa, äga karaktär och god
vilja. Och därför heter det så riktigt, att
»gudsfruktan är vishetens begynnelse».
Och så visst det är en god och riktig
gudstjänst att älska hvarandra inbördes, har här
vid dessa kurser lagts en god grund till
fattande af tillvarons djupaste mening: att vi
skola alla vara bröder och systrar.
I morgon skiljas här från hvarandra inemot
400 människor, af hvilka flertalet vid
hit-komsten ej hade sett hvarandra; och dock är
jag lifligt öfvertygad om, att af alla dessa går
ingen härifrån utan att föra med sig ett nytt
vänskapligt, innerligt och personligt
förhållande till alla de öfriga, äfven om han ej
känner namn eller minnes utseende.
Detta är för mig den största, bästa och
beståndande behållningen af årets
sommarkurser. Ty därigenom är en del af tillvarons
stora mening förverkligad. Och då vi lärare
varit de, som ej minst rönt denna sympati,
som omfattat alla, är det vi, som måste tacka.
Och jag kan ej uttrycka detta bättre än
genom ett tack till den idé, som ligger bakom
detta bildningsarbete.
Lefve våra sommarkurser! Lefve de!
Sedan de intensiva bifällsyttringarna lagt
sig, sjöngs unisont: »Framåt, framåt på
ljusets banal»
Folkskolläraren Emil Lindvall från
Blekinge tackade i ett humoristiskt anförande
»våra humana byråkrater», d. v. s.
föreståndaren för sommarkursernas byrå, fil.
kand. A. ^kerlindh, samt lians medhjälpare.
Kand. Akerlindh svarade å egna och
byråns vägnar i ett af applåder flera gånger
afbrutet anförande.
Pastor L. M. .Danielsson från Värmland
höll ett längre föredrag om
sommarkursernas idé, hvarefter ett af folkskolläraren J.
Hellberg författadt poem, tillägnadt
sommarkurserna, upplästes. Festkommitténs
ordförande utbragte därpå ett fyrfaldigt lefve
för dagens brudpar prins Karl och
prinsessan Ingeborg, och så sjöng kören: »Till
Österland vill jag fara».
Därefter utbragtcs ett lefve för de norska
och finska kursdeltagarne, hvarpå sjöngs:
»Ja, vi elsker», och »Suomis sång».
Folkhögskoleföreståndaren K T. Oljemark
från Finland svarade och höjde ett lefve
för enheten i den nordiska folkandan.
Till sist föredrog lektor J. Bergman ett
högstärndt kväde, sona återfinnes på annat
ställe i dagens nummer.
Först vid midnattstid afslöts den
stäm-niugsfulla festen med unisont af sjungande
af »Vårt land». Aug. Björklund.,
Sommarkursernas afslutning.
Det är redan den 28 augusti. Klockan
slår l, och så småningom fylles aulan. Det
är dock icke sainina glada anleten, samma
muntra samspråk, inan varit van att se och
höra omkring sig under de gångna 14
dagarna. Öfver det hela hvilar något dänipadt,
vemodsfullt, och ser man nogare efter, skall
man kanske se en och annan tår, som
krossas i ögonvrån.
Hvadan då detta? Hafva vi kanske icke
känt oss väl här? Ack jo! Det har för
oss varit riktiga festdagar, och feststämning
har äfven rådt hela tiden, men nu äro vi
här för att taga afsked, för att skiljas.
Det är just detta, sona tryckt sin stämpel
på allas anleten och tårat månget öga. Och
emedan vi här känt oss så väl, »varit som
barn i huset», är skilsmässan så mycket
smärtsammare.
Men klockan slår »kvarten», afbrytande
alla vidare funderingar, och upp i
föreläsningsstolen träder professor J, A. Lundell,
som, sedan sången »Vårt land» förklingat,
tager till orda. Först nämdes några ord
om betydelsen af de nu slutade
sommarkurserna.
De fjorton dagarne ha - yttrade talaren -
åter runnit bort, försvunnit, men visserligen,
såsom vi hoppas, ingalunda spårlöst. Att
tiden har gått fort - och det har den gjort
- vill väl säga, att den varit väl fylld, att
sommarkursdeltagarne haft sysselsättning nog,
och kanske mer än nog.
Att bland mängden af lockande ämnen be
gränsa sig till jämt så mycket, som själen
kan hinna väl smälta och tillgodogöra sig, det
kräfver en hög grad af s j älf behärskning. Jag
vågar icke påstå, att deltagarne i föregående
sommarkurser haft denna själfbehärskning i
så allmänt och i så stort mått, som önskligt
hade varit, och vi hoppas kanske, att det varit
bättre denna gång.
Verkningarna af dessa fjorton dagars
samarbete under Uppsala universitets hägn inom
dess murar skola sträcka sig kanske öfver
åratal, skola blifva så mycket mera betydande,
om tiden blifvit väl använd här.
Den tillökning i kunskaper, som kan vinnas
på fjorton dagar, är icke stor och icke heller
så mycket värd. Det är ej heller och kan
aldrig* blifva hufvudsaken med dessa kurser.
Tiden är för kort. Och kunskaperna, så vidt
det är fråga om en mängd i minnet bevarade
fakta och data, hafva icke sådant värde vare
sig till nytta eller nöje, att föreläsare eller
åhörare böra för att medddela eller inhämta
dem göra sig det besvär, som dessa kurser
kosta båda kategorierna.
Men I hafven fått vidare utsikter i olika
riktningar. Hvad I förut vetat, har kommit
under ny belysning, under det att I i
vetenskapens’verkstäder varit med om arbetet
förlösande af enstaka vetenskapliga problem. I
hafven i fråga om vissa begränsade ämnen
fått, såsom vi förmoda, en riktigare
uppfattning af hvad vetande är, huru det vinnes,
vetandets metod och dess gränser.
Vi våga tro, att I funnit den bildningen,
Och bildning är mycket mera värd än
kunskaper.
Så tillvida utgöra dessa sommarkurser ett
supplement till kanske en mera eller mindre
medveten protest mot hvad jag vill anse
såsom ett fel hos nutidens skolväsen.
Därpå ingick talaren i en längre kritik
af den svenska skolbildningen samt yttrade
till sist:
Må det vara oss förunnadt att tro, att dessa
sommarmöten, som nu synas hafva blifvit en
fast, beståndande institution, en integrerande
beståndsdel i vårt bildningslif, i^ke må hafva
varit förgäfves, utan bära rika frukter för vårt
folks sanna bildning! Sådan var i alla
händelser meningen.
Professor F. A. Johansson talade sedan
några förmaningens ord med anledning af
orden: »Gudsfruktan är vishetens begynnelse»
och förrättade bön, hvarefter alla instämde
i psalmen: »Herre, signe du ocli råde».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
