Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
487
Men jag liar hört både fula och vackra
omdömen om oss skåningar. Det säges, att
vi äro så ytterst intressanta (!), lifliga (!)
och underhållande (l) här i Uppsala, men
så olidliga och genom tråkiga i vårt eget
land. Jag medger, att mera rörlighet
funnits och att flera anordningar till
kursdeltagarnas nöjen vidtagits här än i Lund.
Sistnämda universitetsstad kan icke
framvisa någon motsvarighet till nationssalarna
här. Men om också utfärderna här under
söndagarna varit väl arrangerade, så hade
Lund sina minnesvärda söndagsf ester å
Akademiska föreningen, där föreläsare och
åhörare på det gemytligaste sällskapade.
Den unisona sången med Svensk
Läraretidnings sångbok till underlag kom mycket
mera till sin rätt i Lund än här. Under
den akademiska kvarten saknade vi
Lundensare den mycket omtyckta
promenadplatsen Lundagård.
Uppsalaboarna hafva mot främlingarna
varit ytterst vänliga och förekommande, i
så fall längre avancerade än Lunds
befolkning.
Skulle jag fälla ett kortfattadt omdöme
öfver de båda städernas kurser, vill jag
säga, att de på det förträffligaste
komplettera hvarandra, och att båda bevaras i lika
vänlig och tacksam hågkomst.
Och så till sist: Du, som med harm och
förtrytelse eller med instämmande och nöje
läst detta: besök nästa år de kurser, som
med all säkerhet då anordnas i Lund, res
så ett följande år hit igen och sedan i tur
och ordning till Lund! o. s. v. - - Och
skulle du än aldrig hinna blifva
lager-kransad, erbjudes dig än ingen reell
vinning, blir än ditt verkningsfält allt
framgent som nu den lilla skolan nere på Skånes
soliga vidder, blir det under norrlandsfurors
allvarssus och lugn, på vildt stormig och
vacker västkust eller i leende mälarnejd -
du drager i alla fall ett stycke mera af
Sverige med dig där in för hvarje gång du
återvänder, du bär säkerligen med dig
månget »korn åt små fåglar», du har njutit
af sommarfägring och du har samlat
minnen.
Med gladt hopp vågar jag tillhviska dig:
vi ses i Lund nästa sommar.
Uppsala den 28 augusti 1897.
Johan Hellberg.
Akademiska feriekurser i
Helsingfors.
Då det för deltagarne i de nu afslutade
sommarkurserna i Uppsala kan erbjuda
intresse att för jämförelse erfara något om
liknande kurser i Finland, vilja vi här
lämna några upplysningar om desamma.
Man var i Finland ej obekant med den
rörelse, som i England under namn af
»uni-versity extension» redan länge hade
utvecklat en fruktbringande verksamhet. Dock
var det först på hösten 1893 man skred till
förverkligandet af den idé, som låg till
grund for rörelsen. Ett försök i denna
riktning hade samma år gjorts i Uppsala. Detta
försök hade utfallit öfver förväntan väl och
manade till efterföljd. Saken togs i
Finland närmast om hand af sällskapet
»Svenska folkskolans vänner», hvilket under jul-
ferien 1893 - 94 föranstaltade de första
akademiska feriekurserna i Helsingfors. De
voro svenskspråkiga, omfattade en tid af
tio dagar och besöktes af något öfver 200
aktiva deltagare. Ar 1894 på sommaren
an-ordnades liknande finskspråkiga kurser
(lo-makurssit), hvilka voro besökta af omkring
400 deltagare. Senare hafva
svensk-språki-ga kurser anordnats under sommaren 1895
och julferien 1896 - 97, finskspräkiga under
sommaren 1896. De sistnämda voro besökta
af närmare 700 deltagare, hvilket i sin mån
kan vittna om det intresse, hvarmed dylika |
kurser omfattats i Finland. j
Deras allmänna karaktär har varit full- |
komligt densamma som i Sverige.
Föreläsarne hafva uteslutande utgjorts af
universitetslärare och åhörareskaran i främsta
rummet rekryterats af folkskolans lärare och
lärarinnor. Samtal och diskussioner hafva
anordnats och äfven samkväm och utfärder
förekommit. Hvad föreläsningsämnena
vidkommer, så har både den historiska och den
naturvetenskapliga gruppen varit
representerad, om ock icke några parallellserier
anordnats, utan åhörarne ha fått sammanställa
sina kurser efter fritt val.
Någonting som flitigt anlitades under
kurserna var den enstämmiga sången. Denna
ljöd ofta i början af föreläsningarna, men
förekom i synnerhet på Samkvämen och
utfärderna. Den visade sig äga en underbar
förmåga att värma och lifva, i det den
fostrade en känsla af gcmensamhet och ingöt
en ton af innerlighet, hvilket verkade som
en bärande kraft. Den bidrog sålunda icke
blott att höja stämningen, utan gjorde det
äfven mången gång lättare att åhöra de
talrika föredragen. K. T. Oljemark.
Afskedsfesten.
I fredags afton kl 8 voro föreläsarne
med fruar samt byråns medlemmar af
kursdeltagarne inbjudna till afskedsfest å
»Uppsala Gille». Gästerna blefvo vid sin
ankomst dekorerade med hvar sin lilla
blomsterbukett: de vänliga värdinnornas
välkomsthälsning - på blomsterspråk.
Festkommitterades ordförande,
folkhögskoleföreståndaren Alfred A Istr öm f rån
Grebbestad, hälsade de närvarande välkomna,
och så skred man till festens mera materiella
del, i det en enkel supé af åts under
gemytligt samspråk. Därpå bortskaffades de j
väldiga borden från stora Gillesalen, och j
i deras ställe inburos stolar. Sedan gäster
och värdar tagit plats, sjöngs unisont: »Du
gamla, du friska» samt »Ur svenska
hjärtans djup».
Därpå bestegs talarestolen åter af
folkhögskoleföreståndaren Alström, som framförde
kursdeltagarnes tack till universitetet och
dess rektor, professor T. M. Fries.
Vi hafva här, sade han, badat i solljus,
såväl inre som yttre. Ljus har här blifvit spridt
öfver fädernas lif, ljus har blifvit spridt
öfver naturens lagar. Af de smakbitar och
läskebägare från kunskapens förråd, som vid
kursens öppnande antyddes, hafva vi tagit
för oss mycket, ja., i många fall kanske för
mycket för att på denna korta tid kunna
»smälta* det. Därpå riktade täl:n några
hjärtliga ord till rektor Fries, som så välvilligt och
varmhjärtad t anslutit sig till
sommarkursernas idé, och som under dessa kurser i bok-
staflig bemärkelse »talat till oss från Linnés
egen lärostol» (vid utflykten till Hammarby).
Ett fyrfaldigt lefve höjdes för Uppsala
universitet och dess vördade rektor. Därpå
besteg rektor Fries talarestolen.
Talaren hade helst velat sammanfatta sitt
svar i ett enda ord, en liten kvartett af
bokstäfver, det enkla: tack - ett tack, som
kommer från hjärtat och söker sig väg till
hjärtat. Men det ginge ju ej an att inskränka
sig blott till detta; särskildt vore det
vanskligt i Uppsala, som fått rykte om sig att
vara temligen ordrikt. Talaren bad därför
att för några ögonblick få taga
uppmärksamheten i anspråk.
Sommarkurserna äro nu - fortfor tal:n -
snart slutade, de timmar, som återstå för eder
att vara i Uppsala, äro lätt räknade, och
därefter skingr^ns I åt olika delar af vårt land.
Skulle det möjligtvis vara nödvändigt, att
jag i denna stund fullgjorde hvad som
tillhör universitetets rektors åligganden i
allmänhet, nämligen att gifva ett akademiskt
testimonium, ett vittnesbörd, huru I hafven
tillbragt edert lif här, då skulle detta i
sanning vara en plikt, mycket lätt och kär att
uppfylla. Ty de talrikt besatta
föreläsnings-saiare, ett aldrig sviktande intresse och liflig
uppmärksamhet vittna otvetydigt därom, att
för edra sinnen hafva framstått de gamla
fornnordiska kärnorden, som en gång jämte j
många andra voro föreslagna att stå öfver
ingången till aulan: »Bättre börda bär ingen
med sig på vägen än kunskap mycken.»
I hafven sökt inhämta denna kunskap, och
bördan - den har icke varit eder tung. Det
har nog märkts, det måste vi erkänna, att
det legat något ovanligt friskt och hurtigt
öfver våra sommarkurser. På frimodiga, glada
blickar har det varit rent af uppsjö och på
friska sånger icke heller någon brist.
Alltså: skulle vi fälla ett omdöme om våra
sommarkurser, så tror jag vi ganska lugnt
kunna säga: det har varit ett sträfsamt
arbete, ett arbete slag i slag, men icke under
pustande och suckan utan med lust och fröjd.
Men nu är det ej så, att ett testimonium
academicum skall utfärdas. Det kommer
visserligen att gifvas ett testimonium, men det
ären I, som kommen att gifva det. - öfver
vårt universitet i sin helhet, ja, kanske äfven
om enskilde lärare.
De dagar, I vistats här, hafva nog för de
flesta bland eder medfört en bättre insikt om
arbetet här vid universitetet, om det andliga
lif, som här pulserar. Hvad Uppsala är, det
känner ju hvilken skolgosse och skolflicka
som helst i vårt land, äfven i folkskolan. De
veta, att det är en stad, där det finnes ett
universitet; I veten naturligtvis mycket mera.
Men jag tror icke, att jag begår en oartighet,
om jag säger, att mången bland eder icke så
fullt fattat, hvad Uppsala universitet är, förr
än nu; I hafven icke kunnat fatta, hvad jag
skulle vilja kalla hjärtpunkten i universitetet.
Nu tror jag I bättre insen det. Förut
in-stämden I kanske mången gång i hvad man
icke så sällan får höra, att universitetet
endast är en ämbetsmannafabrik, där
studenterna bibringas eller där det rent af i dem
in proppas nödtorftig kunskap. Och mången
har också i ord och skrift sagt, att
universitetet vore en examens- eller »kuggmaskin»,
ett just icke så vackert eller ovanligt uttryck.
Examina och »kuggningar» förekomma, det
är sant. Men jag hoppas fullt och fast att,
då I gån härifrån, I hafven funnit, att
Uppsala universitet är en kuggmaskin men i helt
annan och bättre bemärkelse. I hafven nog
märkt, att universitetet är en mycket
sammansatt och komplicerad maskin, där de olika
vetenskaperna äro hjulen, som med sina
kuggar gripa in i hvarandra, det ena reglerande
det andras gång. Därigenom kommer verket
att gå säkert och rätt, därigenom kan på
detta urverk visaren utpeka tidens gång. Den
kan låta åhörarne få höra, hvad klockan är
slagen i vetenskapens värld, ja, stundom verka
såsom ett väckarur, som drifver bort dåsighet
och sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
