Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 44
J^arnpsyl^ologiska i
tagelser.
i.
Den empiriska psykologien, som bygger
på erfarenhetens grund och begagnar
naturvetenskapernas induktiva arbetsmetod, är en
jämförelsevis ny vetenskap. Det kan väl
med sanning sägas, att den först under de
allra senaste decennierna börjat bedrifvas
med någon större kraft. Helt naturligt är
därför, att det ännu gifves arter af
densamma, hvilka icke blifvit tillbörligen
bearbetade. F] n sådan art är utan tvifvel
barnpsykologien.
Det behöfves endast en reflekterande blick
öfver den praxis, som med afseende på
undervisning och uppfostran i skolorna hittills
gjort sig gällande, för att man skall inse
detta. Har det icke i allmänhet
beträffande undervisningen förhållit sig på följande
sätt?
Vi hafva fått oss en kurs förelagd.
Denna kurs har stått för oss såsom det
förnämsta. Denna ha vi skolat hinna igenom
under läsåret. Så hafva vi gått på alltjämt
med denna kurs som vårt A och O.
Examen har förestått. Till dess skulle kursen
vara inne. Den lärjunge, som icke har
kunnat hinna med, har fått bli kvar. Han
har varit dum eller lat. Y i ha ej gett oss
tid att besinna, huruvida allt i denna kurs
passat på det ifrågavarande åldersstadiet.
Vi ha icke gett oss tid att besinna,
huruvida icke den dumme eller late skulle
kunnat följa med, om vi behandlat honom
annorlunda. Detta ha vi hittills icke gjort i
vårt land, emedan intresset för psykologisk
analys ännu icke varit tillbörligen lefvande,
och detta hvarken bland de högre eller de
lägre skolornas lärare. Barnet och dess
kraf har ännu icke kommit att stå fram
för oss såsom det första. Vi ha ännu icke
haft den tillbörliga aktningen för barnets
personlighet. Det dumma och det lata
barnet har stött oss ifrån sig och förargat oss,
i stället för att det bort väcka vårt
djupaste medlidande och våra kärleksfullaste
omsorger. Detta senare kan dock icke ske,
förrän vi lära oss att se djupare än till
ytan, förrän vi lära oss att uppspåra
orsakerna till hvad vi kalla dumhet och lättja;
det kan icke ske, förrän vi noggrannare
än hvad nu sker gifva akt på barnets
individualitet.
Tänka vi på tuktens handhafvande, så
torde förhållandet vara analogt med hvad
som ägt rum beträffande undervisningen.
Nu måste det visserligen medgifvas, att
barnpsykologiska studier i någon mån
bedrifvits lika länge, som det funnits föräldrar
och lärare, hvilka haft öppen blick för
barnets själslif och rörande detta gjort
iakttagelser, som kommit dem till godo vid
barnens undervisning och uppfostran, och på
grund af hvilka iakttagelser en tradition,
och en i många stycken god sådan, rörande
barnets natur så småningom utbildats. Men
å andra sidan kan det icke heller nekas,
att dessa iakttagelser varit af en mera
tillfällig art och därför icke haft någon större
räckvidd. Det stora undertag af
barnpsykologiska f akta j hvilket ensamt kan lämna
materiel till det abstraktum, som vi kalla
barnet, har ännu icke varit till finnandes.
I stort sedt kan det därför sägas, att vår
kunskap om frarmmaturen hittills varit
ganska bristfällig.
Däremot har den vuxna människans
själslif under en längre tid med ifver studerats,
och detta hafva vi sålunda börjat att allt
bättre förstå. Men ju mera vi fördjupat
oss i psykologiska studier rörande den
vuxna människan, dess mera hafva vi
lyckligtvis kommit till insikt om att hvad som
gäller den vuxna människan icke utan vidare
låter sig öfverföra på det outvecklade
barnet. Med de växande psykologiska
insikterna i allmänhet har det därför för oss
lärare och lärarinnor börjat gå allt mera upp,
att det är just barnets förestälmingslif,
barnets intressen, barnets begär och
sträfvanden, som vi måste känna, och mer än
någonsin tillförene står det klart för oss, att
om vi vilja bidraga till att utveckla ett
människolif, måste vi känna de lagar, enligt
hvilka detta människolif uppbygges. Vi tro
icke längre, att målet kan nås på hvilken
väg som helst. Vi tro icke, att, såsom det
hette vid senaste nordiska skolmötet,
hvilket ämne som helst passar för hvilken ålder
som helst.
Vilja vi hafva någon reell grund for hvad
som skall gifvas barnen på de olika
åldersstadierna, och huru detta skall gifvas dem,
så måste vi, som redan antydt, lära känna
barnets andliga matsmältnings- och
assimilationsförmåga på dessa stadier.
Klart är ock, att förrän vi samlat ett
tillräckligt antal undersökningar rörande
enskilda barn på olika åldersstadier, förr
kunna vi icke få fram det, som är gemensamt
hos alla barn, förr kunna vi icke få fram
de lagar, enligt hvilka barnets utveckling
äger rum, förr kunna vi icke heller
uppställa några tillförlitliga pedagogiska regler.
Detta har man alltmer börjat inse, och
medvetandet härom har under de allra
senaste åren i de stora kulturländerna
drifvit fram en rörelse med den speciella
uppgiften att på ett mera planmässigt sätt
studera barnets natur, en rörelse, som
mångenstädes dragit till sig icke blott alla slag af
lärare jämte psykologer ex professo utan
äfven föräldrar, läkare m. fl. Och man har
omfattat dessa barnpsykologiska studier med
en ifver och en kraft, som vittnar om att
man däri sett en uppgift, hvilken med
nödvändighet kräfver sin lösning, så vida man
af undervisning och uppfostran vill vänta
något värdefullt resultat.
2.
Redan 1856 fäste Berthold Sigismund i
sitt lilla arbete »Kind und Welt»
uppmärksamheten på betydelsen af barnpsykologiska
iakttagelser. Stoy gjorde detsamma 1864.
Darwin, den outtröttliga samlaren af
biologiska fäkta, torde vara den förste, som
gjort några systematiska studier öfver bar-
nets själslif.1 Den egentliga banbrytaren
på detta område är dock professor W. Preyer
i Berlin, hvilken under sitt eget barns tre
första lefnadsår tre gånger dagligen gjort
iakttagelser rörande dess sinnesverksamhet,
viljelif, förståndslif och språkutveckling.
Resultatet af dessa trägna iakttagelser har han
1881 offentliggjort i ett digert arbete,
»Barnets själ» (Die Seele des Kin des), som
utgått i flera upplagor. Åtskilliga andra
vetenskapsmän hafva gjort den tidiga
barnaålderns själsföreteelser till föremål för sina
forskningar, äfven om de icke alla begagnat
Preyers metod. De förnämsta af dessa
torde vara fransmännen Perez2 och Compayré.3
Den förre har studerat de sju, den senare
de fyra första lefnadsåren. Compayrés
arbete har ansetts vara af så högt värde, att
det tilldelats franska akademiens pris.
Det kan icke nekas, att den kännedom
om barnets första lefnadsår och således om
barnets beskaffenhet vid inträdet i skolan,
som vi af dessa arbeten erhålla, är af högt
värde. Men å andra sidan torde det vara
för tidigt att af de sålunda gjorda
iakttagelserna draga några allmänna slutsatser,
enär dessa iakttagelser gälla ett för litet
antal barn. Då det emellertid är just
barnets ståndpunkt vid inträdet i skolan, som
för oss lärare är utgångspunkten, så har
man försökt äfven andra sätt för att
förskaffa sig kännedom härom. Skolans män
hafva företagit sig att själfva göra direkta
undersökningar. Det område, som legat
närmast till hand att studera, är den
föreställningskrets, hvarmed barnen möta, då de
mottagas i skolan.
Den första större undersökningen af
barnens föreställningsområde skedde i Berlins
folkskolor 1870. Den verkställdes
därigenom, att man lät barnet besvara ett litet
antal frågor. Därvid upptäckte man, att
barnen voro jämförelsevis fattiga på
användbara föreställningar, och man stärktes i
öfvertygelsen om nödvändigheten af dylika
undersökningar, genom hvilka det kunde blifva
möjligt att upptäcka de för undervisningen
behöfliga föreställningar, som barnen
saknade.
Inom kort vann exemplet efterföljd på
annat håll, då d:r Karl Lange i Plauen
upptog frågan. Såsom god psykolog (han
har bland annat utgifvit en mycket berömd
afhandling om apperceptionen) insåg han
genast, att om en lärare förutsätter allt
möjligt hos sina nybörjare och bara går på,
obekymrad om bristerna i barnens
föreställningskrets, så bygger han på lösan sand.
En mångårig praxis kan visserligen gifva
någon erfarenhet, men en sorgfällig
undersökning af barnens föreställningsområde
måste dock lämna bästa resultatet. Föremålet
för undersökningarna borde dock enligt
Langes mening icke vara de föreställningar,
som barnen sakna, utan de föreställningar
som hos dem finnas, emedan det är på
1 »Biographical Sketch of an Infaiit» i den
engelska tidskriften »Minci» för 1877.
2 Bernard Perez} Les trois premiéres années
de Tenfant.
––-, L’ énf an t de trois ä sept ans.
3 Gabriel Compayré, L’evolution intellectuelle
et morale de 1’enfant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
