Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
655
Låt mig få taga en bild for att
åskådliggöra det olika värdet af olika
tillvägagångssätt. En vandring skall företagas af
en moder och hennes barn. Målet skymtar
i fjärran. Känslan af, att det ligger så
aflägset, gör modern ifrig, hon griper sitt
barn vid handen och vandrar med stora steg
åstad utan att gifva sig tid att undersöka
vägen, än mindre förmedla öfvergången öfver
branter och klyftor, ja, utan att ens
beräkna, om barnets krafter räcka till för den
långa, mödosamma vandringen. Snart står
hon ock vid en höjd, som barnet ej kan
bestiga eller vid ett djup, som det ej har
kraft att komma öfver, och efter några
fåfänga ansträngningar från barnets sida,
hvarvid tålamodet tryter båda, måste hon lära
det öfver hindren. Omsider komma dock
mor och dotter fram, andfådda och
uttröttade, den förra klagande öfver dotterns
töl-pighet, den senare modlös, ängslig, rädd
för att släppa moderns hand, ty hon hittar
ej vägen, kan ej gå den ensam.
En annan moder, som skall gå samma
väg, vidtager sina förberedelser, innan hon
anträder vandringen.
Hon fattar ej sikte på eller riktar
åtminstone ej barnets blick på det
fjärrbe-lägna slutmålet, som synes det så
oupphin-neligt och hvars konturer se så dimmiga ut,
utan hon hänvisar det till en station på
vägen, närmare och därför skarpare af
tecknad, lättare att uppfatta och lättare att
nå. Hon låter barnet på förhand tänka ut,
hvar vägen borde gå fram, hon fäster
under vandringen dess uppmärksamhet på
vägledande kännemärken. Visst vilja äfven nu
hinder resa sig i deras väg, men modern
har tänkt på dem och skaffat sig medel
att öfvervinna dem: hon lägger en planka
öfver djupet, hon kringgår berget, som
barnet ej kan öfverstiga. Från station till
station går man vägen gladeligen fram, och
snart nog stå moder och dotter vid
slutmålet, ömsesidigt belåtna, modern glad åt
barnets energi, och barnet ännu gladare i
känslan af att kunna gå själft. Ty hos
hvarje barn röjer sig lyckligtvis denna
sträfvan - du har ej kunnat undgå att märka
det.
»Jag kan själf», säger ju den lilla
parf-veln, innan orden ännu kunna rent uttalas.
Det är detta anlag, uppfostraren skall
tillgodose och utveckla, om han skall kunna
fostra själfständiga, handlingskraftiga
personligheter, som med gladt mod gripa sig
an med de uppgifter, lifvet förelägger.
Hvarje skolans ämne måste, om det skall
tjäna uppfostringssyfton, så behandlas, att
ovan barnafot kan taga vissa steg å
kunskapens ofta knaggliga stråt, att barnet
därunder lär sig att gå och stå på egna ben.
Äfven undervisning i kvinnlig slöjd kan så
behandlas. Hvarför skulle man då icke
göra det?
A. Ja, nu har du då väl fått tala ut
åtminstone l Och jag måste medgifva, att
din bild gripit mig. Men hvad menar du
med dina stationer och dina banade vägar f
B, Ja, dessa uttryck tarfva nog
förklaring.
Med det förra uttrycket åsyftar jag
mindre, lättare modeller, till hvilkas förfärdigan
de åtgår jämförelsevis kort tid.
»Långsamhet gör ledsamhet», heter det, och detta
har i all synnerhet sin tillämplighet på
barn. De älska ombyte, de ha behof af
omväxling, och undervisningen har
ingenting annat att göra än tillgodose detta
behof, om hon vill tillförsäkra sig deras
intresse. Den ifrågavarande metoden har ock
haft detta i sikte, för så vidt det låtit sig
göra, då det ju därjämte gällt att få
användbara saker. Dess värre har ej den
kvinnliga slöjden tillfälle att välja bland en
sådan mångfald af små modeller som
goss-slöjden. Modellerna för det lägre stadiet -
strumpeband, muddar, kaffelapp,
tafveltor-kare, lampmatta samt sybehörs- och
arbets-påsarne - kräfva dock, som sagdt, ej så
synnerligen lång tid.
Då jag talade om att kringgå höjden
eller lägga en planka öfver djupet, tänkte
jag på alla åtgärder, hvarigenom
undervisningen för barnen blir lättare: den
progressiva lärogången, anordningen att i
regeln låta blott en ny öfning förekomma
vid hvarje modell, samt öfningarnas
förläggande till material, som underlättar
desamma Vet du, man riktigt fröjdas, då
man märker, att vid ifrågavarande metod
hvarje nytt moment vid undervisningen är
beräknadt för barn och afmätt efter deras
krafter. För att göra uppfattningen af
styng-ens struktur lättare inläras de å ett så
grof-trådigt material, att den tydligt framträder;
de första vikningarna göras å smalrandigt
tyg, hvars ränder tjäna till ledning; genom
att utdraga en tråd å halslinningen till
linnet får man ett spår, i hvilket
efterstyngs-randen lätteligen löper snörrät och vacker;
knapphålsstyugen inläras å rosatyg, hvars
små rutor angifva både styngens djup och
täthet; några väl beräknade vikningar å
lappen och plagget sätta barnet i stånd att på
rätt ställe placera den förra o. s. v., o. s. v.
Då barnen sysselsättas med lika arbeten,
å hvilka tydligen samma svårigheter möta,
framträder ju jämförelsen dem emellan
opå-kalladt, och detta innebär en hälsosam
eggel-se till flit och ansträngning. I detta
sammanhang må ock påpekas, att själfva de glada
färgerna hos materialet ha sin lifvande
inverkan på barnasinnet: de utgöra så att
säga en kraft, som »skjuter på» framåt.
Samtliga faktorerna medverka till det
glädjande resultatet, att bannet kan, innan
det lämnat skolan, klippa till, sy och
märka sitt linne.
A. Nej, stopp nu! Det skall du aldrig
försöka inbilla mig, att ett 11- eller 12-års
barn kan klippa sitt linne eller sy alla
partier- å detsamma själf. Därtill känner jag
barn för väl.
B. Jo, nu blottar du just svagheten af det
system - om man ens kan kalla det så
- där »hvar och en har sin metod», d. v. s
är helt och hållet i saknad af en sådan.
Den tanke, du uttalade, har en gång varit
min. »Barnen äro så osäkra på handen»,
tänkte jag, »att jag naturligtvis ej kan
släppa dem på ett nytt tygstycke.» Jag
förbehöll därför mig själf öfningen i
tillklippning, och af nit för skolan utförde jag
detta arbete på extratid, så att barnen ej
ens genom ett förstulet ögonkast skulle få
en inblick i konsten. Nu vet jag
emeller-| tid af erfarenhet, att barn vid nämda
ålder mycket väl kunna klippa sitt linne och
sina kalsonger efter de mönster, de själfva
konstruerat. De göras nämligen tidigt
förtrogna med saxen. Först klippa de - med
viktig min och osäker, darrande hand -
de smala banden till påsarne, därefter den
korta fällsömmen å förklädet, så de längre
sömmarna å första linnet, hvarefter de, som
sagdt, utan risk kunna anförtros
tillklippning af de plagg, de skola sy. Detta
slutmål synes mig vara ett säkert kriterium på
metodens värde. Dess breda, enkla b-as
| väcker måhända farhågor hos mången, men
j just basens bredd möjliggör en solid
byggnad, hvars spets - tillklippningen -
värdigt kröner verket. Ty få ej barnen lära
sig klippa till de saker, som skola
förfärdigas, stå de ju hjälplösa i lifvet. Ja, jag
skulle nästan vara hågad att säga, det
färdighet i tillklippning är nödvändigare än
själfva sömnaden, ty den senare kan
ersättas af maskinen men icke så den förra.
Och du skulle se, med hvilken glädje
barnen hemföra sina egna mönster, egna
också i den betydelsen, att de själfva ritat
dem!
A. Ja, det där är nu godt och väl.
Kunna barnen verkligen komma därhän, att
de själfva klippa till det de skola sy, har
ju metoden onekligen sina förtjänster. Ty
den konsten är mycket värd. Men en svag
punkt har dock metoden, och det är
klassundervisningen. Du kan väl aldrig förneka,
att handlaget hos barn är så himmelsvidt
olika, att icke två arbeta med samma
färdighet. Den ena stickar fem strumpeband,
medan den andra ännu fumlar med sitt
första. Att nu vilja låta en h*l klass sitta
sysslolös och vänta på »snigeln», det är,
rent ut sagdt, slöseri med barnens krafter
och tid och intresse. Ja, det är så galet,
att jag ej finner ord för min förtrytelse!
B. Jag delar fullkomligt din harm.
Den, som handlar på det sättet, är
sannerligen icke ekonom, än mindre pedagog
knappast utrustad med vanligt sundt fö«nuft.
Han handlar oförsvarligt, ja, oförlåtligt
Men beskrifningen har lyckligtvis intet
sammanhang med klassundervisning, säsom vi,
metodens anhängare, fatta ordet. Vi mena
därmed, att hela klassen sammanhålles blott
och bart vid hvarje nytt moment i
undervisningen, blott vid inlärandet af en ny
öfning, under det att vid tillämpningen af
densamma hvar och en arbetar med den
fart, hans individuella anlag medgifva utan
att ens ett ögonblick tillåtas att sysslolös
vänta på den andre. Och vid närmare
eftersinnande måste du medgifva, att det är
en vinst, då man har en stor klass, att
kunna samtidigt undervisa alla om det, som
för alla är gemensamt. Eller hvarför
begagnar man annars klassundervisning i
öfriga ämnen? Om inan nu med tillhjälp af
förtydligande åskådningsmaterial för hela
klassen framställer en ny öfning, stores man
ej af enerverande handuppräckningar från
dem, som »redan slutat», som vilja fräga,
»hvad eller hur de skola göra,» man kan
därför utan jäktande med erforderlig
»om-ständiighet och tydlighet klargöra innebörden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
