Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD FÖR
N:r 52.
STOCKHOLM, 29 DECEMBER 1897
16:e årg.
Prenumerationspris :
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr,, Va år 2 kr.,V4 år 1,25 kr. (postarvodet inberäknadt).
Prenumerationen sker såväl i landsorten som i Stockholm å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6, en tr. upp. Kontorstid: 10-1, 4- -6. Ållm. tel. 60 00.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11, 6-6.
förläggare : Svensk Läraretidnings Förlagsaktiebolag.
Tryckt hos Idun» Tryckeri Aktiebolag. Stoékholm.
Lösnummer
å 10 Öre säljas å tidningens byrå samt å allm. tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid :
hvarje onsdags förmiddag.
Annonsprisi
25 öre pr petitrad ( = 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons 1 kr., dödsannons 2, 5 o kr.
Annons bör vara Inlämnad senast måndags afton för att inkomma i veckans nummer.
Anna Sandström.
Något öm »Uffes» första framträdande i offentligheten,
flera år äro nu gångna, sedan denna tidnings utgifvare och
undertecknad första gången hade ungefär följande samtal:
Han: Det är alldeles på tok, att vi ännu inte haft TJffe inne.
Jag: Ja, det är rent af en skam.
Han: Nå, när skrifver du något om henne då?
Jag: När jag får tid och rö, ty det får icke bli bara haf s och
slarf, det.
Denna dialog har sedan uppförts
åtskilliga gånger oss emellan. Tid och rö
har jag aldrig sett till, och för öfrigt
har jag städse känt med mig, att Uffes
bild borde tecknas med finare och
känsligare drag än min oviga hand mäktar
åstadkomma.
Men nu hjälpa icke längre några
undanflykter. Redaktören har förvissat sig
om, att Uffes första bok kom ut år 1882
och följaktligen lämpar sig för ett
15-års-jubileum. Jag måste alltså däran,
innan år 1897 gått sin kos. Hvad jag
kan lämna är dock ingen samlad bild
- endast några strödda erinringar, dels
egna, dels lånade från den, som utgör
deras föremål.
Anna Sandströms äldsta pedagogiska
arbete är icke af 1882 utan af 1880.
Dess första genomläsning står lika liflig
för mitt minne, som om den hade skett
i går. Jag satt den tiden som lärare
ute på landsbygden och lyssnade med
denna spända uppmärksamhet, hvaraf man måhända endast där är
mäktig, till de lifstecken från kulturens brännpunkter, hvilka ditut
läto sig förnimma. Så kom en söndagsafton ett häfte af
»Tidskrift för hemmet» och med detsamma ett »tilläggsblad» på 21
sidor, innehållande en uppsats med titeln: »Gifva våra flickskolor
berättigade anledningar till missnöje?» Hvad som i första
ögonblicket intresserade mig var emellertid icke öfverskriften utan
underskriften, det ur Saxos Danmarks-krönika lånade namnet »Uffe».
Själfva ämnet var mig tämligen likgiltigt och dessutom redan något
ANNA SANDSTJEIÖM.
slitet. Men den klara, eleganta stilen, den fasta, logiska
tankeföljden fängslade mig med ens, och jag hade icke hunnit många sidor,
förrän jag utbrast för mig själf: Här höra vi ändtligen något nytt;
detta är den hittills stumme tronarfvingens röst, det är klangen
af hans goda svärd. * Särskildt anslog mig den obekante
författarens käcka kamp mot formalismen och dess skötebarn,
språkkulten, hans öfvertygande framställning om
historiens och poesiens uppfostrande
betydelse och hans kraf på sann och sund
realism, på undervisningens samlande
kring det konkret verkliga.
Naturligtvis blef jag mycket nyfiken
att få veta, hvem denna nya stjärna på
den svenska pedagogikens himmel
egentligen var. Men därom förspordes intet,
och då jag följande år blef stockholmare,
fann jag, att författaren »Uffe» äfven i
hufvudstaden var okänd.
Men så utkom på våren 1882 den lilla
boken »Realism i undervisning eller
språkkunskap och bildning». Den utgjorde
en utveckling af grundtankarna i
uppsatsen af 1880, fullständigare och
mångsidigare än denna men utmärkande sig
genom samma klara blick, samma
träffsäkra tankeskärpa och samma ömsom
varmt allvarliga, ömsom behagligt lekande
framställningssätt. Boken väckte
uppseende och blef föremål för en polemisk
men aktningsfull anmälan af det
bekanta märket E. T. i augustihäftet af
Pedagogisk Tidskrift, hvarpå »Uffe»
svarade med ett utförligt och bevisande genmäle. Gissningarna om
*I sin fjärde bok berättar Saxo, att Uffes fader, konung
Ver-mund den vise, på sin ålderdom fick mottaga en uppfordran från
sachsarnes konung att gifva *ig under hans lydnad eller ock låta Uffe
strida med hans son. Då upphof till den blinde faderns häpnad Uffe
sin förut aldrig hörda stämma och antog utmaningen. Vermund gaf
honom sitt gamla goda svärd Skrep, som många år legat glömdt och
begrafvet i jorden, och då han under tvekampen fick höra dess
välkända äkta klang, fylldes hans hjärta af glädje och framtidshopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
