Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
758
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 52
hvem den hemlighetsfulle författaren kunde
vara blefvo nu allt ifrigare; att det var en
man, trodde man sig på grund af stilen
med visshet kunna sluta, och så vidt jag
minnes rätt, gällde numera rektor Almquist
en tid såsom den med största skäl misstänkte.
Snart började det emellertid hviskas, att
en flickskolelärarinna, fröken Fredrique
Eun-quist, visat sig som »den uffianska
pedagogikens» mest energiska missionär, och att
det nystiftade flickläroverket på söder, hvars
föreståndarinna hon blef, skulle komma att
ordnas efter dess grundsatser. En vacker
skurlofsdag på hösten 1882 vallfärdade jag
i sällskap med en kamrat dit upp för att
se hvad som var i görningen. Vi blefvo
vänligt mottagna och fingo höra ett par
lektioner, som ingalunda voro »uffianska» och
som jag nu fullständigt glömt. Så snart
frukosttimmen kom, togos vi emellertid
under missionerande behandling, jag af
föreståndarinnan, min kamrat af hennes vän,
fröken Anna Sandström, Jag fruktar
högeligen, att jag vid tillfället måste ha
förefallit fröken Eunquist mer än lofligt
trögtänkt och otillgänglig för de nya idéerna,
ty jag hörde henne endast med ett halft
öra. Medan hon med all makt sökte göra
mig till proselyt af en bekännelse, som jag
redan tillhörde, var det mig omöjligt att
slita min uppmärksamhet från det samtal,
som hennes mera tillbakadragna och
tystlåtna vän imder tiden förde med min
kamrat. Stämman var svag och späd, men i
hvad som sades och framför allt i det sätt,
hvarpå det sades, låg ett visst något, som
ovillkorligen påminde om »Uffe». Då jag
vandrade hem, visste jag, att Sveriges
främste nutida pedagog hette Anna Sandström.
Om den utveckling, som ledde till Uffes
framträdande i offentligheten, vet
undertecknad ingenting annat än hon själf
antydt i sin uti nionde årgången af Verdandi
införda dödsruna öfver Fredrique Eunquist,
Samtidigt med denna inträdde hon 1871,
vid 17 års ålder, i högre lärarinneseminariet
i Stockholm. Angående förhållandena
därstädes berättar hon följande:
Om studierna voro väl mycket skolartade,
så låg det i stället en prägel af friskt, vaket
universitetslif öfver umgänget mellan eleverna
inbördes och mellan lärarne och eleverna, ett
sådant lif, som kvinnor så sällan komma i
tillfälle att lefva. Och bättre än så: där var
en anda af verklig, icke fras-idealitet, en
så-daii anda som ovillkorligen uppstår, där
ädelsinnade människor arbeta i kärlek för och
med ungdomen. Och i allmänhet lämnade
man det afhållna läroverket, där man tillbragt
så glada dagar, med idealistens begär att
verka för »något stort och godt», men ock
med idealismens - eller ungdomens, borde
vi kanske tillägga - dimmiga begrepp örn
hvad detta stora och goda skulle vara.
Den då för tiden rådande pedagogiska
strömningen var emellertid formalismens. Den
inträngde äfven på seminariet och påverkade
såväl lärares som elevers sätt att fatta sina
uppgifter. Inom den klass, hvartill Anna
Sandström hörde, utgjorde Fredrique
Eunquist med sin högre ålder, större
lifserfÄen-het och mera realistiska sinne en lefvande
protest häremot. Detta fortfor hon ock att vara,
sedan hon efter afgången från seminariet
blifvit smäbarnslärarinna i Beskowska skolan.
Såsom sådan slog hon in på en bana, som
bestämdt afvek från den vanliga. Sålunda
bröt hon utan tvekan stafven öfver
»åskåd-ningsöfningarnas plockmat af
verklighetskunskap, hvilken egentligen var en förevändning
för exercis i korrekt och onaturligt talande
af modersmålet» ; hon återupptäckte den
enkla muntliga berättelsens betydelse för
barnaundervisningen, och hon gick härvid
tillbaka till Milorna, vid
kristendomsundervisningen till bibeln, vid
historieundervisningen till Snorre o. s. v.
Länge behöll hon emellertid sina gryende
i-déer för sig själf, så mycket mer som hon icke
trodde sig hos någon af sina vänner kunna
påräkna sympati för dem. Det var en ren
tillfällighet, som slutligen kom henne och
Anna Sandström att utbyta tankar. Ar
1878 utslungade den genialiske V. Pingel
sin anklagelseakt »Om hovedmanglerne ved
den laerde skole*.» Denna skrift föll i
Fredrique Runquists händer, och i densamma funno
de båda vännerna det förlösande ordet till
det som plågade dem vid undervisningen
- ordet formalism.
För min del - berättar Anna Sandström
härom - stod jag vid denna tidpunkt
färdig att med missmod vända mig från hela
lärarekallet. Sedan under de allra första åren
intresset upptagits af att söka förvärfva den
virtuositet, som ensamt gällde något under
denna formalismens blomstringstid, var det ju
ingenting att sträfva efter. Som
facklärarin-na hade man endast att uppträda inför
klassen, afleverera sitt föredrag, d. v, s. spela
sin roll, hvarpå barnen spelade sin, d. v. s.
aflevererade läxan plus föregående lektionens
föredrag. Och när både barnen och
lärarinnan väl hade inöfvat sina roller, så att det
sällan klickade på någotdera hållet - så var
ju den saken klar.
Att båda parterna skulle kunna inverka
på hvarandra, modifiera hvarandra, skänka
hvarandra den outsägligt upplyftande
erfaren-ätt länka och känna tillsammans - att allt
detta till stor del berodde på hvad som valdes
till föremål för undervisning, om det var
sådant, att det hos barn Öfver hufvud kunde
framkalla några tankar och känslor - allt
detta förstod man icke.
Jag har allt för ofta uttömt indignationens
ordförråd öfver formalismen, för att jag här skulle
vilja ånyo upprepa alla dess synder, men om
mången kanske drar på munnen öfver att
något så abstrakt kunde förorsaka lidande,
melankoli, ja nästan hat, så vill jag påminna
om ännu ett. Ingenting är mera olidligt för
en intensiv ung själ än att plötsligt stöta på
en barrikad, en järnbeslagen port, som
hindrar all utveckling. En sådan barrikad kände
vi båda hejdade oss inom skolarbetet och
för öfrigt öfverallt i bildningens värld; den
gjorde oss förtviflade.
Genom Pingels lilla skrift erhöllo de nu en
exakt beskrifning på denna formalismens
»barrikad» och fingo till sin tröst se, att en
man, som icke var grundtvigian och
folkhögskollärare, likväl led af den och från
vetenskapens och den högre bildningens
ståndpunkt utdömde den. Glädjen öfver att
felet var funnet och till sin natur
genomskå-dadt var lika öfverväldigande som förut
modlösheten.
Aldrig glömde vi - berättar Anna
Sandström - den mörka vinterkväll, när vi vand-
’ * Den följdes året därpå af »Fortsatte
be-tragtninger över den Iserde skole» och gaf
upphof till en vidlyftig polemik med inlägg
af S, L. Tuxen, H. Trier, M. Eosing m. fl.
rade af och an på Drottninggatan, nästan
berusade af glädje däröfver, att vi, som förut
knappast talats vid i skolfrågor, hade hvar
och en för sig i tysthet lidit samma lidande,
tänkt samma tankar och nu solade oss i
samma hopp. Denna aftons gemensamma
entusiasm invigde oss till det pedagogiska
reformarbetets tjänst; från denna stund voro
vi stridskamrater.
Det var hvarken erfarenhet eller kunskaper,
som vi hade framför andra; vi hade endast
det passionerade, ungdomligt exalterade
intresset - och vi voro två. Två mycket olika
anlagda naturer, som vände två alldeles
motsatta sidor mot världen. Den ena mera
instinktmässigt kännande, den andra mer
analyserande, den ena med en, ehuru
ofullständig dock positiv erfarenhet af det naturliga,
den andra med en grundlig kännedom om
det onaturliga, förvärfvad delvis genom
studium af den egna utvecklingen - båda
förenade genom en likhet i tankegång, som
gränsade till det vidunderliga.
Deras första tanke var att missionera.
Pingels skrift anskaffades i flera exemplar
och lånades ut till grannar och vänner, men
gjorde ej afsedd verkan. Då uppstod frågan:
Skulle man våga att skrifva något själf?
Skulle en penna, som aldrig författat annat
än krior, kunna duga till det? Under
Fred-riques ifriga uppmuntran, råd och stod gick
så den första polemiska artikeln af stapeln,
och »Tidskrift för hemmet» fick i släptåg ett
bihang med den släpiga titeln: »Gifva våra
flickskolor berättigade anledningar till miss>
nöje?», signeradt af den lika ogenomskinliga
som oestetiska signaturen Uffe. Vi ansågo
själfva detta tilltag för nästan oförskämdt,
och det var inte af smak för det pikanta utan
af ren skolflickrädsla att blifva upptäckt, som
författaren höll sig anonym.
Sällan har väl ett hjärta bultat hårdare äii
den olyckliga författarinnans, när hon,
stickande på en strumpa - hvarvid dock hälen
sattes på framsidan - i fullt kollegium åhörde
uppläsandet af sitt eget opus. - Lyckligtvis var
Fredrique till hands att med exempel ur sin
egen praktik illustrera och bevisa påståenden,
som af de församlade drogos i tvifvelsmål.
Visserligen röjde hon en märkvärdig
förtrogenhet med författarens idéer, men
misstänksamheten väcktes dock icke; hennes lugn var
allt för orubbligt.
När sedan boken om »Eealism i
undervisning» utkom och blef föremål för lifliga
meningsbyten, fann författarinnan, att icke
få lärare och lärarinnor suttit inne med
nästan alldeles samma tankar som hon, men
att ännu mycket arbete kräfdes för att få
dessa tankar allmänt erkända och omsatta
i handling.
Dessa ständigt återkommande diskussioner
- berättar hon - såväl i skolan som på
pedagogiska möten i mindre kretsar, de
missuppfattningar af våra åsikter, som därvid
ständigt måste vederläggas, allt detta ledde
oss på våren 1883 till ett i högsta måtto djärft
beslut. Aldrig hade öfverensstämmelsen i
bådas tankegång förefallit oss så underbar,
rent af providentiel, som när vi en fettisdag
möttes och talade om för hvarandra, att hvar
och en för sig förföljts af en fix idé, och
denna idé befans vara den samma - att
grunda en tidskrift. Vi kände nämligen, att
det icke var ett enstaka uttalande vi ville
göra, utan att vi så småningom skulle från den
nya synpunkt vi vunnit se nytt ljus spridas
öfver det ena området efter det andra.
De vände sig till Lars Hökerberg med
förfrågan, huruvida han ville bli förläggare,
svaret blef ja, och så uppstod »Verdandi,
Tidskrift för ungdomens målsmän och
vänner i hem och skola». Dess första häften, som
till största delen voro »hemmagjorda», d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
