Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
185
fantasien kunde bättre komma till sin rätt,
då ämnet fick tagas ur förgångna tiders
historia, än som var möjligt vid skildringen af
»måborgarelifvet i Helsingfors. Dessutom
kunde han i häfderna finna en mängd
personligheter, som uppfyllde den fordran hans
världsåskådning ställde på individen:
hängifvet arbete för höga mål. Till häfderna
leddes han både af vetenskaplig håg och
af kärlek till en ärofull forntid.
I dessa historiska noveller ger Topelius
oss bilder af huru man i förgångna tider
lefvat såväl i konungens borg och på
adelsmannens slott som i bondestugan och på
sjömannens skuta. Här tecknas öfverflödet
hos 1600-talets adel lika väl som den
förfärliga nöden vid seklets siat. Grenorn här
och där inströdda kulturhistoriska
detalj-upplysningar om lefnadssättet få dessa
skildringar ökad åskådlighet.
Flerstädes gifves på några rader en
kulturhistorisk öfverblick af ett helt tidehvarf.
Så t. ex. heter det om Karl XI:s tid:
Karl XI:s kraftfulla, nyktra, allvarliga,
nästan trumpna regering hade plötsligen satt en
dam för den svenska adelns öfverdådiga lyx,
som strömmade ut öfver alla bräddar allt
sedan drottning Kristinas tid. Det blef ett
hastigt slut på alla dessa praktfulla och
veckotal långa fester, ringränningar, tornerspel,
komedier, dueller, strömmar af vin, hjordar af
stek, förgyllda statsvagnar, fräsandet af siden
och klangen af det utströdda Silfret öfver hela
Sveriges rike, Finland icke undantaget. Det
blef tystare, nästan ödsligt i de stolta
adels-borgarna, festernas larm hade förklingat,
bordens dignande öfverflöd hade smultit ihop,
ståten hade slocknat, Silfret hade vandrat
genom reduktionen i konungens skattkamrar.
Och i stället komma de styfva
allongeperu-kerna, de långa predikningarna, de skarpa
räfsterna, det järnhårda duellplakatet, och
med dem en viss butter råhet, i hvilken
konungen personligen föregick med exempel.
På ett lika lefvande sätt tecknas landet
och naturen, där de skildrade händelserna
tilldraga sig. Så framställes Finland t. ex.
sålunda:
Och Östersjön sträcker sina väldiga, blåa
armar mot öster och norr och sluter i sitt
brusande famntag en dotter af hafvet, ett
vågornas land, som uppvuxit ur dess sköte,
som växer än i dag och som höjer sina fasta
klippor högt öfver sin moders hjärta.
Finland är Östersjöns mest älskade barn. - –
Lyckligt det land, som vaggar inom sitt sköte
tusen sjöars våg och mot hafvet sträcker en
strand af 140 mil! Hafvet bär makt och
frihet, hafvet bär välstånd och bildning, hafvet
är det rörliga civiliserande elementet på
jorden, och ett land, som står i förbund med
hafvet, kan aldrig förstelna i nöd och betryck,
om det ej själf förtjänar det.
För det mesta äro naturskildringarna icke
öfverflödiga tillsatser utan tjäna oftast att
belysa den stämning, som framträder hos
de skildrade personerna.
Vidare kan tilläggas i fråga om dessa
berättelsers kulturhistoriska värde, att äfven
betydande etnografiska element ingå i
desamma. Så tecknas t. ex. uti »Konungens
handske» på spridda ställen lynnet hos
invånarne i Finlands olika landskap.
Men viktigare än dessa detaljer är dock
den historiska uppfattning, som genomgående
framträder i dessa berättelser, och hvilken
särskildt erhåller sitt uttryck uti de
företal, som inleda hvarje cykel. Så heter det
t. ex. i företalet till »Konungens ring» :
Stående på historiens höjd och blickande
vidt omkring på mänskliga ödens vilda
tummelplats, kan du förflytta dig ned i dälden
af det förgångna, det kroppsligt begrafna och
multnade, men andligt odödliga lif, som
utgör historiens väsende och innehåll.
I f Öretalet till »Konungens handske»
framställes först, huru skolpojkarne fordom ur
Regnérs »första begrepp» uppfattade
historien. De föreställde sig den ungefär som
ett stort, gammalt och dammigt skåp med
många lådor och hyllor, fullklistrade med
namn och årtal, och på hvilka man
uppradat i viss ordning en hop porslinsgubbar,
som kallades kungar, kejsare, påfvar eller
sultaner.
Dessa gubbar, hvilka för resten, allt hur
det föll sig, målades svarta eller hvita, hade
i vår tanke intet annat att göra än föra
krig med h vara ådra och därefter sluta fred
samt maka åt sig på hyllorna.
Men längre fram lärde sig eleverna af
»de första begreppen» småningom begripa,
att i det gamla skåpet fanns annat än
porslinsgubbar, årtal och namn, att bakom dem
stodo djupa, mörka leder af lidande,
blomstrande eller vissnande folk, evigt böljande
passioner, myriader människohjärtan, som
numera upphört att slå, men i lifvets korta
minuter klappat, liksom våra, af sorg och
glädje, kärlek och hat, triumf och
förtviflan - längtande, stridande, blödande
hjärtan, hvilka likasom korallbankarnas
verkstäder, tallösa och namnlösa arbetat på de
piedestaler, där porslinsgubbarna stodo så
högt på hyllorna.
Han tillägger, att just kompendiernas
torrhet ingifvit honom förkärlek för »svenska
historiens poeter»: den romantiserande Olaus
Magnus, jättefantasten Olof Rudbeck och
vidare den lättrörde, vidtsväfvande Dalin,
den djupe, ljungande Geijer.
Det har förefallit mig - säger han - som
skulle de så lätt förvillade poeterna likväl
hafva ett stort företräde framför deras lärda,
försiktiga och ben ande medbröder däri, att
de känna mänsklighetens stora hjärta klappa
i tidehvarf ven. - - Ytterst är det dock
hjärtats förnekade rätt, som dominerar händelser
och karaktärer, uppställer målen och utgör
historiens eviga ungdom, som för henne
framåt.
Det mest storartade i denna
romantiserade historia är måhända målningen af
Finlands nöd den tiden, då det var »en
konstgjord ödemark», den tiden, då blotta
ryktet om ett ryskt öfverfall förmådde folket
att lämna hus och hem, slå den omogna
skörden på åkrarna, lassa kärfvarna på
skrin-dorna och draga i långa tåg mot norr -
bort, allt längre bort undan kriget, undan
blodbadet, undan fasorna.
Vid ett rop af de eftersta, ett falskt
allarm, spändes hästen ur, och den som kunde
red bort,, och gick ett hjul sönder,
lämnades allt i sticket. Mannen kom efter och
sökte sin hustru, modern sökte sitt barn,
barnet sin moder, förvillade i den stora
brådskande hopen.
Under denna olyckliga tid visar folket
bäst, huru starkt samhällsordningen är
rotad hos detsamma. Därför kan ock den
gamle »borgarekungen», han, »som lef vät i
fem konungars tid och skådat väl och ve
med allt Sveriges rike, besynnerligen vårt
finska land», säga, sedan han berättat, hvad
han sett sitt folk lida:
Mina barn: det land, som har burit sådana
bördor och icke dignat, det kan icke i grund
fördärfvas af människohand. Det folk, som
har genomlefvat sådana tider och åter rest sig
igen, det kan icke af någon makt uti denna
världen utplånas ifrån de lefvandes tal.
Uti detta förhoppningsfulla uttalande finna
vi grunden till den orubbliga förtröstan om
sitt folks framtid, som skalden flerstädes
uttalar i sina lyriska dikter. Han kan hysa
en sådan förtröstan, ty han vet, hvad detta
folk under förgångna tider lidit utan att gå
under.
Dessa fortgående skildringar ur Sveriges
och Finlands gemensamma historia hafva
genom Topelius’ rika fantasi och glänsande
berättarekonst blifvit lefvande och åskådliga.
Deras största betydelse ligger däri, att de
såväl hos finnar som svenskar hållit vaket
det medvetandet, att vi tillhöra folk med
stora minnen.
Samtidigt med denna stora novellcykel
offentliggjorde Topelius i sin tidning äfven
en mängd mindre noveller af delvis
historiskt innehåll. De hafva sedermera
utgifvits samlade under namnet »Vinterkvällar».
Ännu på sin ålderdom utgaf Topelius en
större historisk berättelse: »Planeternas
skyddslingar», hvilken innehåller skildringar
från Drottning Kristinas tid.
Topelius’ rika fantasi i förening med hans
stora intresse för barnavärlden hafva gjort
honom till en synnerligen framstående
sagoförfattare. Han har på detta område uppnått
ett mästerskap, som är ensamstående i
svenska litteraturen och enligt kompetenta
domares utsago ställer honom på en af de
främsta platserna i hela världslitteraturen.
l sina sagor förstår Topelius att »med den
varmaste sympati omfatta barnalifvet i alla
dess former, han ger rik näring åt barnens
fantasi, han utvecklar i sina sagor den
rikaste skatt af muntert lynne, men vid
allt detta går genom hans sagor och
läseböcker en djup och mäktig underström af
de högsta idéer, framställda under den
enklaste form; och framför allt är det
fosterlandet, för hvilket han får de ungas
hjärtan att klappa högre och starkare».
Skolmän hafva framställt en del
anmärkningar mot hans läseböcker för barn:
»Naturens bok» och »Boken om vårt land».
Fullkomligt är ju intet människoverk, och
en del af de gjorda anmärkningarna torde
vara berättigade. Men nog kunde man le
i sitt stilla sinne, när skolmästarekritiken
satte sig till doms öfver den språkliga
framställningen hos honom, denne språkets
mästare, om hvilken de mest kritiska kännare
yttrade, att den glänsande formen i hans
framställning ställde honom i ett af de främsta
rummen, om ej det främsta, äfven i det
lands litteratur, som har att uppvisa sådana
formfulländade mästerverk som »Den siste
atenaren>> och ^Romerska dagar».
Hvilken betydelse hans läseböcker och
sagor haft för de uppväxande
generationerna, särskilde i Finland, har blifvit
framhållet, såsom endast en skald kan framhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
