Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
SVENSK LÅHARET1DNING.
städes. Kan pastor ej så inverka på sina
nattvardsbarn, att de vid konfirmationen
uppföra sig värdigt, är han oduglig som
konfirmati ön siar ar e.
Folkskoleinspektören d:r C. O. Bergman
påpekade, att det på många håll blifvit rent
af en trosartikel, att ungdomens vanart
skulle vara i tilltagande. För att i detta
fall utröna ställningen i Stockholm hade
folkskoleöfverstyrelsen infordrat uppgifter
från förste lärarne och från föreståndarinnorna
för arbetsstugorna, hvarjämte den också fått
mottaga meddelanden från polisen o. s. v.
Förste lärarne hade särskildt nedlagt
mycken möda för att skaffa objektiva uppgifter
att bygga på, och i det hela hade man gjort
allt för att få en så vidt möjligt fast och
pålitlig inblick i förhållandena.
Det hade därvid beträffande barn under
15 är visat sig, att siffran för hos polisen
anmälda förseelser under 1870-talet uppgick
till 1,85 proc. af hela barnantalet, medan
motsvarande siffra under 1880- och
1890-ta-let hållit sig under l proc. och var år 1896
- det senaste, för hvilket man ännu äger
siffror - nere vid 0,46 proc. Detta
utvisar en väsentlig sjunkning, och dessutom
hade polismästaren försäkrat, att man
numera vore mycket strängare i att beifra
förseelser än på 1870-talet. Ställningen här i
Stockholm har således alldeles icke
försämrats, utan det har tvärtom inträdt en
förvånande förändring till det bättre.
Hvad beträffar sådana yngre förbrytare,
som redan lämnat skolan, hade man med
rätt mycken möda förskaffat sig en statistik,
som emellertid ej gällde blott anmälda
förseelser - såsom i fråga om de yngre .-,
utan där siffrorna hänförde sig till sådana
anklagelser, som medfört dom. Om man
i en så uppgjord statistik äfven medtager
ungdomen under 15 år, finner man, att
på 100,000 invånare i Stockholm årligen i
medeltal som anklagade och dömde kommit:
under
* 15 år 15-18 år 18-21 år
1875-1884 3,4 13,24 31,96
1885-1894 2,14 12,69 19,50
hvilket alltså visar en nedgång icke blott i
antalet af minderåriga förbrytare, utan äfven
af sådana yngre förbrytare, som hunnit
lämna skolan. Sådan vore ställningen i
Stockholm.
För Sverige i dess helhet visade
statistiken visserligen någon stigning af siffran för
minderåriga förbrytare, men denna stegring
vore ytterst obetydlig i jämförelse med alla
andra länder, England undantaget. Under
tioårsperioden 1875 -84 kommo i Sverige 8,55
minderåriga förbrytare på 100,000 invånare,
medan för nästa tioårsperiod siffran var 9,2.
Och i fråga om förhållandena i Stockholm
och särskildt folkskolornas fostrande
inverkan på ungdomsskarorna kunde tal:n vid sidan
j af siffrornas språk återgifva en mängd
uttalanden från sådana främlingar, som längre
j eller kortare tider studerat Stockholms
folkskoleväsen.
En blick på nyss anförda lilla tabell
visade, att förbättringen i fråga om
ungdomens vanart minst gjort sig gällande för
åldern 15-18 år, den ömtåliga
öfvergång»-period, då sysslolöshet vore särskildt farlig.
Säkert vore, att de, som intresserade sig
för ungdomens sedliga ledning, just
beträffande denna period hade ett rikt fält för sin
verksamhet. Med hänsyn härtill hade tal:n
för de ungas skull för några år sedan bl. a.
offentligen riktat en uppmaning till
arbetsgif-vare att vid antagande af unga arbetskrafter
göra upp med föräldrarna, liksom att utbetala
arbetslönen till dessa, icke till de
minderåriga arbetarne själfva o. s. v.
En talare yttrade vid senaste mötet, att
lärarne ofta icke utan en lång procedur
kunde afstraffa begångna förseelser. Detta
vore för tal:n främmande. Läraren i
Stockholms folkskolor får på eget ansvar utdela
alla straff, utom med rotting eller ris, då
förste läraren måste närvara. Med denna
sistnämda bestämmelse vunnes, att svårare
straff icke utdelades i hetsighet.
Föräldrarna hade också sällan något att invända,
dä kroppsaga gifvits i närvaro af förste
läraren; de insåge då lättare, att straffet
utan tvifvel varit välförtjänt. Och slutligen
hade det visat sig inverka bättre på de unga,
när straffet tilldelats dem i annan äldre
persons närvaro.
Att man i nattvardsskolan kunde
konstatera okunnighet hos de unga, hölle tal:n
blott allt för möjligt, men säkerligen skulle
en undersökning visa, att denna okunnighet
icke funnes hos dem, som ordentligt
fullgjort sin skolgång. Allt för ofta tillätes
barnen sluta skolan i förtid, och eftersom
skolråden, resp. pastorerna, vore just de,
som meddelade tillstånd att i förtid afbryta
skolgången, ville tal:n säga, att om pastor
i Adolf Fredrik märkt djup okunnighet hos
konfirmanderna, borde han däri se en vink
att förfara med försiktighet, då det gällde
att tillåta barn afbryta skolgången. Sådant
skedde nu i allt för stor skala. Vid 1896 års
slut funnos sålunda i andra klassen (7-8
kurserna) 4,092 barn, i tredje (9-10
kurserna) 3,333 barn och i fjärde (11 -12
kurserna) allenast 2,144 barn, hvadan alltså
nära halfva barnantalet tillåtits i förtid
afbryta skolgången.
Det vore sant, att ömmande skäl någon
gång androges för sådan tillåtelse -
särdeles ytterlig fattigdom - men understundom
kunde skälen vara uppdiktade, och i alla
händelser miste de mycket af sin kraft, om man
icke blott tänkte på stunden och på föräldrarna
utan också på framtiden och barnen.
Med allt detta ville tal:n på intet sätt hafva
sagt, att i Stockholms folkskolor allt skulle vara
väl beställdt, men han hade velat lämna
bidrag till kännedomen om den verkliga
ställningen, helst han därmed också kunde göra
rättvisa åt dem, som i skolorna nedlägga
ett mödosamt arbete.
S kolföreståndaren, pastor G. Svärd ville,
då kyrkoherden Heiiman ej varit i tillfälle
att bevista dagens sammanträde*, yttra, att
denne ej bland prästerskapet stode så alldeles
ensam om sina anmärkningar, och att
folkskoleväsendet väl icke vore så i allo
mönstergillt som det på åtskilliga håll framställts.
Fängelsepredikanten Aug. Löfgren ville
fråga, örn de anförda siffrorna talade ett så-
* Han var nämligen hindrad på grund af
en samtidigt pågående kyrkostämma.
N:r 21
dant språk, att ordandet om ungdomens
vanart vore ett tal i vädret? Funnes det ej
snarare sådana yttringar af vanart, som
man ej förut sett maken till, om ock ett
framåtskridande i det hela kunde iakttagas?
Ville för öfrigt reservera sig mot pastor
Schröderheims dom öfver
konfirmations-lärarne.
Pastoratsadjunkten E. Vestman fann äfven,
att denna dom vore något hastigt fälld. Den
af hofpredikanten Mazer yrkade tukten inom
konfirmationsskolan skulle förutsätta en
fullständig samverkan mellan hela hufvudstadens
prästerskap.
Kyrkoherden A. Strandell anmärkte, att
det ej alltid vore så lätt att drifva på med
folkskolestadgans bokstaf, då utfattiga
föräldrar kommo och bådo att få taga barnen ur
skolan för att genom anlitande af deras
arbetskraft vinna lindring i sin ekonomiska kamp.
Det vore stundom omöjligt att säga nej, och ett
nej skulle ej ens bli effektivt. Gärna ville tal:n
gifva folkskolan och dess lärarepersonal de
bästa vitsord; de barn, som ordentligt genomgått
folkskolans 14 kurser, hade t. ex. ofta en
vida bättre kristendomskunskap än de unga
damer, som komma från de högre
flickskolorna. Men olyckligtvis måste många
folkskolebarn i förtid lämna skolan och då är det
naturligtvis dåligt med deras
kristendomskunskap, då de komma i nattvardsskolan - i
all synnerhet som katekesläsning börjas på
ett så sent stadium i folkskolan, som nu är
fallet.
Siffror tala, men fakta tala också. Och
för ögonen liggande fakta vittna tillräckligt
om verklig förvildning och urartning hos
ungdomen på många områden - äfven om
man kan erkänna, att ungdomen och
särskildt skolungdomen i stort sedt gått framåt.
Såsom exempel på drag af ungdomsvanart
ville tal:n erinra, huru fylleriförseelserna,
som tyckas vara i aftagande hos de äldre,
växa i antal bland de unga, icke minst på
kvinnosidan. Icke heller är föräldrarnas
ständiga klagan att »vi ha ingen hand med
våra barn» grundlös. Göres icke samma
anmärkning beträffande tjänstfolket i våra
dagar? Siffrorna må därför icke tillmätas
ett allt för obetingadt vitsord.
Folkskoleinspektören d:r C. G. Bergman
erkände gärna, att ömmande skäl ofta anfördes
for en i förtid afbruten skolgång. Men om
ett sådant afbrytande började utsträckas till
nära halfva barnantalet, då ginge det i alla
händelser för långt, och en ändring i detta
missförhållande vore därför af behofvet på
kallad.
Diskussionen var härmed slut.
Något särskildt uttalande gjordes ej af
sällskapet.
FÖR DAGEN.
Åter en tillbakaslagen attack,
Med synnerligt intresse skola våra
läsare helt visst taga kännedom om
den fortsatta diskussion, som inom
Stockholms prästsällskap nyligen förts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
