Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (893.) 8 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
87
derstöd af folkbibliotek. Motionen
innehåller följande sakrika utredning af
frågan:
Under senare tider har det allt tydligare
visat sig, att de kraf på ökade kunskaper
och djupare bildning, hvilka framträda
inom så godt som alla samhällslager, icke
kunna tillfredsställas genom
skolundervisningen. Dennas betydelse kan visserligen
icke skattas nog högt, men den är
hufvudsakligen af grundläggande art, och det är
tämligen klart, att inhämtade lärdomar
hastigt försvinna, om allt intresse för deras
bevarande och vidare utvecklande nötes bort
under lifvets hvardagsbestyr.
Men vårt land behöfver kanske mer än
någonsin förr en befolkning, som genom
ökade kunskaper får blicken öppnad för
hembygdens naturliga hjälpmedel liksom för
de lärdomar, hvilka kunna dragas af nutida
företeelser i utlandet eller af förgångna
tiders erfarenheter, emedan först härigenom
alla disponibla krafter kunna sättas in till
landets och folkets förkofran i nationernas
storartade täflan på olika
produktionsområden. Det är ur denna synpunkt icke nog
att afskilja en högre klass med
företrädesrätt till förbättrad bildning, dels emedan
nya uppslag kunna framkomma äfven från
de i ekonomiskt afseende sämre lottade,
men dels också af rent sociala grunder.
Om vissa samhällslager hållas nere i
okunnighet under det att de öfriga under
valtids påskyndade utveckling hastigt tillägna
sig ett oerhördt ökadt kunskapsmått,
uppstår på detta rent andliga område en
vidare klyfta än som nödigt är, svårare att
efteråt fylla än mången annan. En
fullkomlig brist på förståelse mellan olika
klasser måste därigenom utvecklas, hvilken
under brytningstiden kan blifva ödesdiger.
Det är helt enkelt en gärd af social
rättvisa från de bättre lottade att främja
en ökad folkbildning, och det må särskildt
betonas, att åtgärder i sådan riktning
mötas med oafbrutet växande sympatier från
befolkningens breda lager. Man får
visserligen akta sig för att of verskatta dessa
sympatiers styrka; de finnas icke hos alla,
ej ens inom alla kommuner, men blott den
omständigheten, att de finnas inom vida
kretsar, där ett sträfsamt kroppsarbete dock
kunde tänkas närmast leda till kroppslig
och andlig afmattning, det är bevis
tillräckligt för att vi här hafva att göra med
en djupgående folkrörelse,, som blott
behöfver näring för att allt vidare utveckla sig.
Kegering och riksdag hafva redan vid
flera tillfällen behjärtat detta genom att
gifva anslag till fortsättningsskolor,
föreläsningskurser o. d. Alla dessa
bildningsmedel äro visserligen hvar i sitt slag
förträffliga, men hafva dock något tillfälligt öfver
sig. Skolkurserna vara blott enstaka år,
och föreläsningar kunna blott sparsamt
hållas. Äfven här kräfves något, som allt
framgent kan hålla intresset uppe samt
bevara och vidare utbilda de kunskaper, som
förvärf väts. Ett sådant ständigt
tillgängligt bildningsmedel torde för närvarande
endast kunna sökas i boksamlingar. Det
tryckta ordet har det företräde framför det
talade, att det när som helst kan tillgri-
pas, äfven på småstunder och i hemmet.
Det ena behöfver alls icke utestänga det
andra, utan båda supplera hvarandra på ett
utmärkt sätt. Först genom ordnande af
bibliotek med omväxlande och modernt
innehåll inom kommunerna torde
fullständighet vinnas i vår tids folkbildningsarbete.
Denna tanke är förvisso icke ny.
Redan i folkskolestadgan af år 1842 heter det,
att prästerna borde »uppmuntra till
inrättande och begagnande af sockenbibliotek
samt att därtill tjänliga böcker föreslå».
Enskilda personer och föreningar hade
redan förut ifrät för upprättande af folk- eller
sockenbibliotek, och på 1840-,* 1850- och
1860-talen tog rörelsen hastigt en vidsträckt
omfattning. Folkskoleinspektörerna fingo i
uppdrag att i sina berättelser meddela
uppgifter om biblioteken, och enligt särskildt
tryckta tabeller öfver deras berättelser för
åren 1863-66 och 1867-68 uppgick
antalet sockenbibliotek i hela landet år 1866
till 1,265 och år 1868 till 1,437.
Omkring år 1870 inträdde en tydlig
afmattning i biblioteksrörelsen. Någon
minskning i läslusten torde dock ej hafva
förefunnits, men den kraftigt uppväxande
tidningspressen undanträngde till en början
öfrig läsning. Mycket berodde äfven på
bibliotekens anordnande. Det var
jämförelsevis lätt att hastigt intressera ett
flertal personer att lämna gåfvor i böcker eller
penningar till upprättande af bibliotek, men
däremot ganska svårt att erhålla årliga
anslag till deras underhåll och komplettering.
Det torde emellertid nu vara en vunnen
erfarenhet, att årliga inköp - om också
ganska obetydliga - äro så godt som
alldeles nödvändiga för att under längre tid
underhålla låntagarnes läslust,, samt att
vårdaren af ett bibliotek bör hafva sitt arbete
i någon mån ersatt medelst årsarvode,
emedan äfven en nitisk bibliotekarie efter
några års mödor kan slappas i sitt intresse
att arbeta blott för den goda sakens skull.
Dessa två grundvillkor kunde på de flesta
ställen icke förverkligas, och det kan
tillläggas, att deras betydelse ej heller
tillräckligt beaktades. Följden blef, att de
ifrigaste läsarne efter ett par år studerat
igenom bibliotekens bästa volymer; hvad
som återstod tilltalade dem ej, och nytt
inköptes icke,- hvarför de slutligen
upphörde att låna. För det uppväxande
släktet kunde väl mycket af värde hafva
funnits, men ingen ledde uppmärksamheten till
bokförråden, och på vissa håll glömde man
till och med bort deras tillvaro.
Bland öfriga orsaker till förfall må
äfven anföras, att ytterst olämpliga böcker
skänktes till biblioteken, dels af tanklöshet,
dels af ett missledt pedagogiskt intresse.
Man ville bilda och förädla den stora
läsande allmänheten men visade det på ett
stundom stötande sätt och tog ej tillbörlig
hänsyn till dess förutsättningar.
På 1880- och 1890-talen förmärktes
emellertid en förändring till det bättre.
Tidningarna spridas väl kraftigare än förr, men
bidraga på många håll att väcka håg äfven
för annan läsning. I samma riktning
verka de föreläsningar, som numera hållas både
i städer och på landsbygden, de småskrifter
och folkböcker, som i allt större antal
utgifvas, och slutligen en ökad kunskap om
liknande rörelser i utlandet.
Man kan därför för närvarande särskilja
tre slag af bibliotek: 1) sådana som råkat
i förfall, så att någon utlåning icke skett
i mannaminne - ofta blott en samling
trasiga luntor, undankastade i en vrå; 2)
sådana, som lyckligen förmått släpa sig
fram genom de hårda åren, stundom tack
vare någon biblioteksdonation på några
hundra kronor, hvaraf räntan årligen kunnat
användas; flertalet böcker äro dock ofta
alldeles föråldrade och olämpliga; 3) ett
antal nygrundade med stort bokantal, lämpligt
för sitt ändamål, ofta med tryckta kataloger
och stundom med mycket stor utlåning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
