Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (959.) 16 maj 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 20
årsklasser att undervisa, kan nämligen icke
medhinna afsevärdt mera än den egentliga
småskolekursen.
Trots nu omnämda, af lärare och
lärarinnor framhållna olägenheter af denna
skolform göras här och där försök att med stöd
af normalplanen förmå skoldistrikt att
tillägna sig densamma. Det är därför
synnerligen önskligt, att den icke blir i
normalplanen upptagen.
5. Hvarje lärare och lärarinna, som med
hängifvenhet ägnar sig åt sitt kall, sträfvar
att få ordnad fortsatt undervisning åt sina
lärjungar, sedan de afslutat den egentliga
folkskolekursen. Ständig erfarenhet visar
nämligen, att om lärjungarna vid 12-13
års ålder alldeles skiljas från skolan, så bär
lärarens arbete, äfven om det dittills varit
än så lofvande, ofta ringa frukt för
lärjungarnas lif. Under de närmaste åren efter
slutad folkskolekurs äro barnen ju också
synnerligen mottagliga för intellektuell och
sedlig inverkan, så i god som dålig riktning.
Föräldrarna se äfven gärna, att de erhålla
fortsatt undervisning, såvidt den nämligen
är sådan, att dess praktiska värde är
uppenbart. Därför synes det vara angeläget,
att de få timmar i veckan eller de få
veckor om året, som för fortsatt undervisning
kunna vinnas, användas till ett färre antal
ämnen, som kunna göras for lärjungarna
tilldragande och för deras lif fruktbärande.
Hvilka dessa ämnen lämpligast böra vara
beror i väsentlig grad af lokala
förhållanden: folkets näringslif, vanor och intressen,
äfvensom af befintliga lärarekrafter. Är den
underbyggnad, som lärjungarna fått i
folkskolan, någorlunda god, så kan också det
ena ämnet nära nog lika bra som det andra
tjäna deras utveckling; den väsentligaste
synpunkten är, att de kunna intresseras att
arbeta med hvad som förekommer i skolan.
Huru fortsättningsskolan i öfrigt bör
anordnas för att uträtta det mesta möjliga,
beror äfven väsentligen af lokala
förhållanden, såsom befolkningstätheten, ungdomens
arbetstider, tillgången på lärarekrafter och
lokaler med mera dylikt.
Att fortsättningsskolorna med sina 180
timmars undervisning hittills icke vunnit
större utbredning och att de, där de finnas,
ej sällan föra ett tämligen tynande lif,
beror, enligt en inom lärarekåren ganska
enhällig mening, därpå, att dessa skolors
läroplan och anordning hittills varit något för
snäft reglementerad. Det är på grund häraf
en ganska allmän önskan, att åt skolråden
måtte gifvas rätt att inom ganska vida
gränser ordna dessa skolor efter de olika behof
och utvecklingsmöjligheter, som på skilda
orter förefinnas.
Folkskolans högre afdelning har med sin
längre lärotid och den större tillgång på
lämpliga lärarekrafter, hvaröfver den
förfogar, lättare att rätta sig efter en på
förhand bestämd läroplan. Men den är dock,
äfven den, i ej oväsentlig grad beroende af
olika orters sysselsättningar och intressen.
Härtill kommer, att den ännu är så ny, att
en väl afvägd, på erfarenhet grundad
anordning af densamma synes vara svår att
åstadkomma. Skulle den komma att med-
tagas i normalplanen, synas anvisningarna
för densamma böra göras så rymliga, att
den kan af skolråden lämpas efter de
förhållanden, som på olika orter kunna bäst
befordra dess utveckling.
6. Då folkskolan i vårt land grundades
och ordnades, ansågs som bekant den
obligatoriska skolgången böra omfatta 5 eller 6
dagar i veckan under åtta månader af året
från och med barnets sjunde till och med
dess fjortonde lefnadsår. I normalplanen
har dock skolkursen beräknats upptaga
endast sex af skolålderns åtta år. Värre är
emellertid, att många af dess mest använda
skolformer icke taga i anspråk mera än
hälften af denna lärotid för år, några blott
en tredjedel. Där en dylik förkortning äger
rum, hinna lärjungarna icke inhämta
folkskolans lärokurs på ett sådant sätt, att
deras själskrafter ’ vinna den utveckling,
som lifvet i våra dagar kräfver. Oro och
ytlighet vid undervisningen blifva under
sådana förhållanden ofta oundvikliga, och
åt de mindre begåfvade lärjungarna kan
behöflig omvårdnad tydligen ej ägnas.
Under de långa mellanterminerna glömma
lärjungarna bort, hvad som under
läsetermi-nerna blifvit genomgånget, så att nödigt
sammanhang mellan lärokursens olika delar
icke kan vinnas, hvarigenom undervisningens
utvecklande och uppfostrande betydelse
äfvenledes i hög grad förminskas. Att den
årliga lärotidens knapphet äfven motverkar
skolans sedliga inverkan på lärjungarna, är
det icke minst betänkliga, särskildt hvad
industriorterna med deras ofta mycket slappa
föräldravård beträffar.
Lärotidens afknappning är på grund af
de skäl, som nu blifvit antydda, en ständig
källa till bekymmer och svårigheter för
hvarje nitisk lärare. Under senaste tiden
hafva gång pä gång yrkanden framkommit,
att barnens skoltid borde ännu snäfvare
begränsas. Här föreligger tydligen en mycket
stor fara, ägnad att uppkalla folkskolans
samtliga vänner till ett fast och bestämdt
motstånd. Lärare i alla delar af landet
hafva ock skyndat sig att mot ifrågavarande
yrkanden inlägga sin gensaga under uttalande
af, att de omöjligen kunna fullgöra, hvad
samhället med rätta af dem kräfver, såvida
ej skoltiden för hvarje barn -får beräknas
till åtta månader årligen under minst sex
år. Den minsta eftergift för fordringarna
på ytterligare afknappning af den i alla fall
så knappa lärotiden skulle biand lärarne
väcka förstämning samt ingifva dem
misströstan om möjligheten för
folkundervisningen att fylla sin uppgift - en
misströstan, som måste bli ödesdiger för
folkskolan.
7. I fråga om lärokurserna hafva
följande önskningar med stor enstämmighet
uttalats :
Katekesläsningen bör alldeles uteslutas
från småskolans läroplan, emedan barnen
på detta stadium äro så föga utvecklade och
äga så ringa innanläsningsförmåga, att det
är omöjligt att meddela dem någon verklig
kunskap i katekes, anspråken må ställas
huru lågt som helst. Den undervisning i
katekes, som det oaktadt hittills i många
småskolor meddelats, har gifvit barnen vana
vid ett tanklöst och slarfvigt upprepande af
katekesens stycken, och denna vana har
sedan endast med största svårighet kunnat
bortarbetas.
Icke heller vid inträdet i den egentliga
folkskolan hafva barnen visat sig mogna att
i verklig mening tillägna sig katekesens
innehåll. Där barnen ordentligt genomgå hela
folkskolan och erhålla full lärotid, är det
ej heller på något sätt behöfligt att börja
den egentliga katekesläsningen så tidigt för
att hinna genomgå lärokursen. Långt mera
fruktbärande för barnens religiösa
utveckling måste det då vara, att de ännu någon
tid få ägna religionstimmarna åt läsningen af
biblisk historia, så att de före
katekesunder-visningens början blifva något mera
förtrogna med nämda grundläggande del af
ämnet.
Realämnena geografi, historia och
naturkunnighet hafva visat sig alldeles
oumbärliga för barnens utveckling. Utan hjälp af
hvad som i dem inhämtas skulle öfriga,
mera formella ämnen icke kunna göras
åskådliga och för barnen tilldragande. Men skola
de äga sin fulla betydelse, så äro ej
ofver-sikter och summariska framställningar af
deras innehåll nog, liksom gifvetvis ej heller
lösryckta notiser, utan det, som gifves
barnen af dessa ämnen, måste meddelas i
utförligt åskådliga framställningar. Kurserna
böra därför i möjligaste mån bestämmas så,
att de blifva mindre till sitt omfång men
rikare och fylligare till sitt innehåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
