Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (975.) 5 september 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
603
lorna ordnad, lämnade hon en redogörelse
för fortsättningsskolorna i en del andra
länder, såsom Tyskland, England, Schweiz
m. fl.
Norges lärareförening hade med lifligt
intresse omfattat denna fråga, och fröken
H. hoppades, att öfriga nordiska landens
lärarekårer skulle göra detsamma.
Ehuru föredraget, såsom förut närnts,
upptog ganska lång tid, åhördes det dock
med stor uppmärksamhet och mottogs med
lifligt bifall.
Fröken Bogstad gaf en del upplysningar
om den norska lärarekårens ställning till
detta spörsmål, hvaraf framgick, att hela
kåren anser denna sak i hög grad viktig
för såväl samfundet som individen.
I den korta diskussionen deltogo hrr J.
Nijlev från Kallundborg i Danmark och A.
Dalin i Huskvarna, hvarjämte fröken
Hol-sen kompletterade sitt inledningsföredrag med
några upplysningar.
Hr Dalin betonade frågans utomordentliga
vikt och redogjorde för fortsättningsskolorna
i Sverige. Här hade man i länga tider
arbetat för dylika skolor, doek utan att
hafva nått målet. Vi hade dock en
organisation af hufvudsakligen samma art som
den af inledarinnan förordade, nämligen
högre folkskolan, för hvilken närmare
redogjordes. Ehuru svårigheterna för
närvarande syntes så stora, att vi hvarken nu eller
vid nästa möte kunde anvisa medel för
deras öfvervinnande, borde vi dock icke låta
hoppet fara, ty samma svårigheter hade
folkskoleidéns anhängare att bekämpa och
öfvervinna för 100 år sedan. Talaren
gladdes öfver, att principen om
fortsättningsskolans nödvändighet blifvit erkänd, och
uttalade därför sitt tack till inledarinnan.
Sammanträdet afslöts med afsjungandet
af sista versen af Vårt land: »Din
blomning, sluten än i knopp». A. K.
Lustresan till Trondhjem.
Så snart den lyckade festen å S:t
Hans-haugen var slut, gällde det att packa
nattsäcken för att tidigt följande morgon med
extra tåg begifva sig af på en 17 timmars
lång resa. De resandes antal var 400 och
skulle - sades det - blifvit vida större,
om plats m, m. kunnat beredas. Danskarne
utgjorde flertalet; men många svenskar voro
också med, några finnar, ett fåtal norrmän
och två isländare.
Uppresan
begynte under strålande solsken. Vid de
stationer, där extratåget höll, gingo
resenärerna ur vagnarna, sjöngo de olika landens
folksånger, dock mest »Ja, vi elsker dette
landet» samt sprakade med ortens allmoge,
som rätt talrikt hade samlat sig. Öfver
allt syntes glada och vänliga ansikten,
buketter öfverlämnades, flaggning, hurrarop och
viftningar satte lif i taflan. Frukost,
middag och kvällsmat var anordnad. Maten
var god och priset icke dyrt, men trängseln
var somligstädes ganska svår. Den
storslagna naturen och de intryck, den lämnade
som behållning af resan, kunna icke här
beskrifvas.
Vid midnattstid skedde
ankomsten Ull Trondhjem.
Då hade regnvädret, som under mötet
så envist hållit i sig, åter börjat. Det
var därför icke utan bekymmer man frågade
hvarandra hvar man skulle bli af under det
återstående af natten. Men genom
lärarekåren på platsen samt många andras
välvilliga och oegennyttiga bemödanden
lyckades dock alla snart nog få platser, ehuru
inga anordningar i inkvarteringsväg förut
kunnat träffas, emedan resan ju rätt hastigt
blef bestämd. Vid afstigandet utdelades
program för söndagen. Det innehöll
förevisning af domkyrkan, föredrag vid
fästningen Kristianssten samt fest i
ynglingaföreningens sal. Detta program blef
mästerligt utfördt. Hr Mattissen visade kyrkan
och talade vid fästningen under åhörarnes
ljudliga bifallsyttringar, och pastor Flod
ledde festen på kvällen på ett särdeles
gemytligt och innehållsrikt sätt. Både
andlig och lekamlig vederkvickelse bestods, och
timmarna runno fort undan. En liten
sångförening bjöd på taffelmusik från läktaren.
En lärare från Halland och en från Malmö
tackade å Svenskarnes vägnar, och danskarne
höllo tal i långa banor. Man måste dock
bryta upp för att få några timmars hvila,
emedan- kl. half 5 på måndagsmorgonen
skulle
återresan
företagas. Det frestade på, ty sömnen blef f or
de flesta ringa. Men så är det väl icke mer
än en gång i lifstiden en svensk lärare får
resa till Trondhjem. Alla hördes belåtna
med färden. Oss svenskar förekom det som
om man särskildt för vår skull gjorde allt
för att glädja oss och göra vår färd
angenäm. Skulle dessa rader falla under ögonen
på någon norrman, som haft med resan att
skaffa eller som på vägen eller i Trondhjem
beredt oss så mycket nöje och visat oss så
stor vänlighet, må han - eller hon -
veta, att den hjärtligaste tacksamhetskänsla
och de bästa minnen hemfördes från vårt
broderland som vinst af skolmötet och icke
minst af den trefliga färden till Trondhjem.
O. P. S.
Om behöfligheten af
en ny katekes
höll som bekant teologie professor F.
A. Johansson ett inledningsföredrag
vid sjette allmänna
seminarieläraremötet i Linköping. Då
inledningsanförandet väckt stor
uppmärksamhet, fullständiga vi härmed detsamma.
Professor Johanssons anförande var af
hufvudsakligen följande innehåll:
Vi måste ge frågan sin tillbörliga
begränsning. Den är i första hand en
läroboksfråga. Visserligen är katekesen en
kyrkans bok, men den är ock en statens, en
skolans och en hemmets bok. Och ur alla
dessa synpunkter är den att betrakta som
en lärobok. Det är således endast fråga
om att anskaffa en så god lärobok som
möjligt i kristendom. Och om den
nuvarande katekesen ej tillfredsställer alla kraf
i detta fall, så har man rätt att diskutera
frågan, fastän katekesen ej är synnerligt
gammal.
Härmed sammanhänger, att det ej är
fråga om att genom en ny katekes införa
några nya läror. Detta har man påstått,
men grunderna för ett sådant påstående
finnas endast i deras otyglade fantasi, som
sagt något sådant, ej i verkligheten. I
verkligheten har åtminstone jag ej fordrat
något annat än att kristendomens eviga
sanningar meddelas vår tids ungdom i
former, som äro de mest fattbara och utöfva
den kraftigaste verkan på lifvet.
Behofvet af en ny katekes är ej till den
grad trängande, att det kan anses
nödvändigt att strax vidtaga åtgärder for
anskaffande af en sådan, ty den nuvarande
katekesen har obestridliga och betydliga
förtjänster. Och därför skola vi med
förtroende bruka den så länge det är nödvändigt.
Men behofvet är dock så pass trängande,
att vi behöfva allvarligt förbereda frågan
om en ny.
Anmärkningar om innehållet.
En lärobok i kristendom skall så mycket
som möjligt ansluta sig till bibelns
tankegång, så att denna i dess omedelbara
friskhet och liflighet skiner igenom. Det är en
stor lifsverklighet, som träder oss till mötes
i bibeln. Och den lifsverkligheten är buren
af och producerar stora eviga tankar,
fräls-ningssanningar> hvilka skola gifvas
människorna så friska och omedelbara som möjligt.
Visserligen kunna ej bibelläsning och
biblisk historia ersätta katekesen. En katekes
måste vi ha, en lärobok, som innehåller
kristendomens sanningar i allmänna satser
och systematisk form. Men den skall så
vidt möjligt ansluta sig till skriftens
historiska och konkreta framställning. Detta
kraf tillfredsställer ej vår nuvarande
katekes, som har en något ensidigt dogmatisk
karaktär.
Katekesen skall vara grundad på kyrkans
bekännelse. De nya insikter i
kristendomens sanningar, som på grund af nya
erfarenheter föddes genom reformationen,
skola uppbära katekesens innehåll. I detta
afseende lider den nuvarande katekesen af
en ensidighet, så till vida som den mera
är ett uttryck för 1600-talets dogmatiska
formulering af kristendomsinnehållet än för
den friska lefvande ande, som doftar oss
till mötes i t. ex. Luthers katekeser,
hvilkas innehåll erbjuder en lyckligt funnen
grund för kristendomsundervisning i
Lutherska församlingar.
Katekesen skall gifva
kristendomsinnehållet sådant det gestaltar sig i samtidens
medvetande. Liksom allt annat måste
kristendomen och teologien utveckla sig, nå
allt högre grader af fullkomning, hvartill
äfven hör ett närmande mellan
kristendomen och kulturen, eftersom båda äro
uttryck för något väsentligt hos människan.
Kristendomens innehåll skall gifvas folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
