Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (976.) 12 september 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
621
Aug. Abrahamsons grafvård.
parken tågade till den inom densamma
belägna graf platsen. Här placerades ståndaren
till höger om vården: det svenska i midten
med det engelska vid högra och det ungarska
vid vänstra sidan. Bakom stodo
kursdeltagarne och vid andra sidan grafven de
särskildt inbjudna.
Nu afsjöngs psalmen: »O, mig ljuft en
aning säger» - ps. 17 l mosaiska
psalmboken -, hvarefter föreståndaren för
Chalmers tekniska läroanstalt, ordföranden i
Gröteborgs stadsfullmäktige, professor Aug.
Wij-Jcander, framträdde och höll
aftäcknings-talet, som var af ungefär följande innehåll:
Talrikt hafva vi i dag samlats. Anledningen
är att bringa en hyllning åt den man, som
mer än mången gjort det svenska namnet
hedradt öfver snart sagdt hela världen.
Hvar och en, som hade nöjet att vara
tillsammans med Aug. Abrahamson, har ännu i
lifligt minne hans enkla, rättframma, blida
och varma väsen, men också det intresse,
hvarmed han omfattade sitt arbete. Den
stiftelse, åt hvilken han lämnat så stora
donationer, hade så sammanvuxit med
honom, hans tanke- och känslovärld, att vi nu
uteslutande må ägna vår tanke däråt, och
låta de andra sidorna af hans äfven i allt
öfrigt sträfsamma lif gå förbi oss. Det är ett
vackert blad i den svenska kulturens
historia, vi då gå att teckna.
Alltmer hafva de sanningarna trängt sig
fram, att skolan ej blott skall bilda
ämbetsmän åt staten utan medborgare, att andens
och kroppens utveckling måste gå hand i
hand, att man ej får tänka blott på det
teoretiska utan äfven på det praktiska. Det är
som en yttring af dessa tankar, som slöjden
framträdt och inkommit i skolan: den
planmässiga, metodiska slöjden, som har till
uppgift att så harmoniskt som möjligt dana
kroppen och själen och låta dem inverka på
hvarandra, ej den handtverksmässiga, som hade
till mål att på kortast möjliga tid gifva
utbildning för det ekonomiska förvärfvet.
Slöjden har lyckats och den har
utvecklats. –––––-
Det förringar ej Aug. Abrahamsons minne,
om vi säga, att den drifvande kraften varit
en nära släkting, eller att den Nääs-ska
slöjdmetoden ej är att betrakta som en fristående
kraftyttring utan som ett led i en stark
tidsströmning. Ett bevingadt ord säger: »Man
kan ej blåsa upp en vind, men man kan
begagna sig utaf den f» Den storartade natur,
som här omgifver oss, har ock gjort arbetet
mera framgångsrikt, liksom också ledarnes
vakna blick vetat att låta detsamma åtföljas
af verklig lifsglädje. Det ena såväl som det
andra har gjort Nääs till ett ställe, dit den,
som varit där, gärna längtar åter, till ett
ställe, som blifvit världsberömdt. - - -
Men utvecklingen står ej stilla. Nya
tidsströmningar skola framkalla nya frågor äfven
på skolans fält. Må då den styrelse,
stiftelsen kommer att få, i likhet med den
nuvarande, förstå hvad tiden fordrar! Må den
förstå att på samma sätt häfda det svenska
namnet! Då skall stiftelsen blifva ett värdigt
minne af stiftaren
Med denna önskan säger jag: »Må täckelset
höja sig!»
Sedan en manskör under direktör
Åkerlunds ledning sjungit: »O, huru stilla hvila
de saliga», framträdde fröken Herta
Börjeson från Nyköping och uppläste ett för
tillfället skrifvet stämningsfullt poem,
hvarefter ståndaren tre gånger sakta sänktes öfver
grafkullen. Det var ett högtidligt
ögonblick: hvar och en kände en innerlig
tacksamhet, en djup vördnad, och månget öga
var tåradt af öfversvallande känslor.
Nu sjöng kören: »Ljuft är att hamna»,
hvarefter direktör Otto Salomon på grafven
nedlade en krans, å hvars hvita sidenband
stod: »Från Stiftelsen till Stiftaren», under
det han djupt rörd yttrade: »Från
stiftelsen till stiftaren, frän den lefvande
minnesvården lagd på den döda. Varaktig är
graniten, varaktigare idén.»
Folkskolläraren P. G. Vestman nedlade
därpå kursdeltagarnes krans, på hvars
blågula band stod: »Från 89:e kursens
tacksamma lärare och deltagare, Nääs den 9
sept. 1900. .- ’Tack, du gamle, för hvad
du oss gjort’.»
Unisont afsjöngs nu följande sång:
På grafkullen.
Melodi: »Djupt i hafvet.»
»Stilla skuggor» ljöd vår sång vid kullen,
då vi lade den gamle ned.
När med blommor höljdes svarta mullen,
parkens fåglar de sjöngo med.
Friska blommor strös på grafven ock i dag,
och i granens grenar trasten slår sitt slag.
Vemodsfullt och tacksamt tanken går
till honom, som ej mer ibland oss står.
Ty den skola, som han grundat hade,
var hans barn till hans sista stund,
blef hans arfving, när han ned sig lade
för att slumra sin sista blund
under granars hägn och höljd af ^sommarns
gräs.
Skolan skänkte han sitt fagra, kära Nääs.
Tack, du gamle I Hvad du oss gjort,
till sena tider skall det varda spordt!
Ej i slottets salar längre ljuder
festens sorl som i forna dar!
Men till festlig glädje Nääs dock bjuder
tryggt enhvar, hit nu samlats har.
Ty till arbetsglädje vigdes stället in -
fröjde arbetslycka hvarje hug och sinn’!
Kunga-slott och rikdoms glans förgå,
men troget arbet’ evigt skall bestå.
Denna tanke var hans lefnads lära,
hans, hvars graf vi här bäddat ha.
Vilja vi hans minne tacksamt ära,
denna tanke ock i arf vi ta. -
Ej blott park och slott han önskade oss ge,
men sin arbetsglädje till välsignelse.
När vid hans kulle vi tacksamt stå,
den trogna mödans lön vi rätt förstå.
Härefter framträdde d:r Aug. Charles,
ordförande i Älfsborgs läns södra
slöjdförening, och nedlade en krans under det han
yttrade: »Med djupaste vördnad och
innerligaste tacksamhet nedlägger jag en krans
från Älfsborgs läns södra slöjdförening. Med
större motståndskraft än stenens skall ditt
minne lefva bland oss och våra
efterkommande i många, många år.»
De engelsk-talande kursdeltagarne sjöngo
därpå en hymn, och den egentliga
aftäck-ningshögtidligheten var slut.
Vården är af rödgrå svensk granit och
har formen af en urna: på framsidan med
inskriften i gyllene bokstäfver: »Aug.
Abrahamson, född den 29 december 1817, död
den 6 maj 1898», är inhugget ett
änglahuf-vud och på baksidan några emblem: en
slöjdknif och en spockskifva, korslagda och
mellan dem en »Nääs-stjärna». Urnan är
efter ett 300 år gammalt italienskt motiv
ritadt af fröken Clara Montalba, en
framstående engelsk konstnärinna, brorsdotter till
Aug. Abrahamson.
Själfva arbetet är utfördt af H. Liepe
& son i Gröteborg. Ernst S.
Öfverbefolkningen inom
folkskolan.
En statistikf skall åstadkommas.
Länge har det för folkupplysningens
vänner i vårt land stått klart, att det
i många fall allt för stora antal barn,
som hvarje lärare har att undervisa
och leda, utgör ett svårt hinder för ett
verkligt fruktbringande resultat af
skolarbetet, på samma gång detta stora
barnantal i väsentlig grad bidrager till
hastig förslitning af lärarnes krafter och
minskning af deras medellifslängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
