Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (982.) 24 oktober 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
718
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
stora verket Svenska språkets lagar, hvars
första dels förra häfte utkom 1850 och
hvars sjette del trycktes först sex år efter
författarens död (1883). Vid sidan häraf
utgaf han ett par smärre arbeten, som äro
hållna i en mera populär form och
därför blifvit mera allmänt lästa, nämligen
»Den historiska språkforskningen» samt
»Ljus och irrsken i språkets värld».
Rydqvists hela språkvetenskapliga
författareverksamhet bär - yttrar en af vår
forsknings främste målsmän - vittne om
ovanligt grundliga insikter i de nordiska
språken, stor idérikedom, allsidighet i
bedömandet och en ytterlig, nästan
öfverdrifven varsamhet i omdömet, slutligen en i
hög grad vårdad, stundom kanske något
akademiskt cirklad stil.
Betydelsen af denna verksamhet,
hvarigenom ljus bragtes särskildt öfver det
tidigaste och det senaste skedet af svenska
litteraturspråkets utveckling (1300- och
1400-talens fornsvenska samt 1800-talets nysvenska),
torde förnämligast böra sökas däri, att den
gaf upphofvet till och betingelserna för
det vetenskapliga studium af vårt språk,
som nu- ändtligen tagit fart och som förr
eller senare torde komma att bära
omedelbara frakter äfven för vår skolundervisning.
Ännu har visserligen detta icke inträffat.*
Orsaken härtill ligger utan tvifvel till
väsentlig del i det uppfattningssätt, som låg
till grund för Rydqvists åsikter i språkliga
ting och som genom honom länge varit det
härskande. För honom, liksom för hela
hans samtid, var språkforskningens föremål
i första hand det skrifna språket, icke det
talade. I enlighet härmed kom den äldre,
den döda språkformen att stå såsom den
bästa, den riktigaste, medan däremot den
yngre, den lefvande, den i förändring stadda
gärna betraktades såsom ett alster af
försämring och förfall.
En konsekvens af denna genomgående
missuppfattning var Rydqvists uppträdande
mot den s. k. nystafningsrörelsen. Denna
väckte hos honom en sinnesstämning, som
var allt annat än vetenskaplig, och förledde
honom till en polemik, som likaledes var
allt annat än vetenskaplig. I harmen öfver
nystafvarnes fräckhet att vilja gifva våra
klassiska författare en annan stafning än
den akademiska och att låta t. ex.
»behagens skald» Kellgren skrifva sådana
vedervärdigheter som hjärta (med ä) och kvinna
(med k) förvandlade Rydqvist fjärde bandet af
sitt monumentala verk till en personlig
stridsskrift, hvari ban på ytterst skrala skäl men
med hänsynslös skärpa utfor mot den nya
rörelsen och dess främste målsman, d:r
Artur Hazelius. Han står i detta hänseende
för alla tider såsom ett lärorikt och
varnande exempel, hvilket visar huru långt i
förvillelse den blinda konservatismen kan
drifva äfven de mest nyktra och kritiska
naturer.
Trots denna vanprydande fläck måste
dock äfven sådana fackmän, som i
väsentliga delar hylla åsikter motsatta Rydqvists,
medgifva, att hans »Svenska språkets lagar»
är icke allenast »det första och största
strängt språkvetenskapliga verk, som i Sverige
sett dagen, utan ock att det, tack vare sin
lärdom och sin oöfverträffliga noggrannhet
för alla tider skall utgöra en fast grundval
för all fortsatt forskning i svenska språkets
historia». Till följd häraf skall ock
Rydqvist städse komma att nämnas såsom en
af vår odlings stormän. F. B.
Jönköpings folkskolor vid
1800-talets slut.
*- Att D. A. Sundéns språkläror äro helt
och hållet grundade på Rydqvists
undersökningar och utgöra så att säga upplagor i
skolboksformat af »Svenska språkets lagar»
motsäger icke detta omdöme. Ty någon större
betydelse för vår svenska språkbildning
torde de väl knappt hafva haft.
Under ofvanstående rubrik har stadens
folkskoleinspektör utgifvit berättelse om
folkskoleväsendet i Jönköping 1899 samt med
anledning af stundande sekelskifte meddelat
en del intressanta notiser angående
folkundervisningens utveckling i samhället
under 1800 talet. Häftet innehåller 88 sidor
text samt 60 sidor bilagor, och bland dessa
finnas bl. a. fasad- och planritningar af
stadens folkskolebyggnader.
Redan vid 1800-talets början fanns en
pedagogi eller pedagogskola, hvars
föreståndare hade sin rangplats mellan
orgel-tramparen och svinfogden och som lön
uppbar skolafgifter af lärjungarne men hade
skyldighet att själf bekosta skollokal och
undervisningsmateriel. År 1817 fick han en
årlig lön af 133 riksdaler banko.
Barnantalet var 1819 endast 22.
Pedagogskolan ombildades 1824 till
växel-undervisningsskola, och för denna
uppbyggdes ett särskildt skolhus. Lärjungarne
uppgingo 1825 till 79, år 1837 till 190 och
utgjorde efter 1843 i medeltal 156. Läraren
hade i lön 200 riksdaler banko, fri bostad
samt lärjungarnes skolafgifter. År 1846
omorganiserades skolan till folkskola. Gamla
flickskolan inrättades 1835 och underhölls
till en början uteslutande med gaf vornedel;
undervisningen meddelades af l lärarinna
med biträde af de äldre lärjungarna som
monitriser.
År J 852 utvidgades stadens folkskola med
en afdelning för flickor under särskild
lärarinna. Hit förlades den bokliga
undervisningen, och gamla flickskolans uppgift
inskränktes till handarbetsundervisning.
Sedan 1867 en slöjdafdelning under särskild
föreståndarinna upprättats i västra
församlingen bredvid den därstädes 1863 grundade
folkskolan för flickor, blef gamla slöjdskolan
blott en biafdelning af den egentliga
folkskolan.
Växelundervisningsskolan omorganiserades
visserligen 1846 till folkskola, men ännu i
15 år fortgick undervisningen förnämligast
efter Bell-Lankastermetoden. Läraren erhöll
1852 vid sin sida en lärarinna, 1860 fick
västra stadsdelen en egen skola, och denna
utvidgades 1865 med en särskild afdelning
för flickor.
Småskolors upprättande beslöts 1862, men
först 1865 kom en sådan till stånd. Lönen
var först 225 kr., höjdes 1874 till 300, år
1877 till 400, år 1880 till 450 samt utgår
nu med 600 kr. jämte två ålderstillägg ä 50
kronor.
Lärarelönen utgjorde 1846 utom fri
bostad och ved 450 kr. saint bibehölls vid
detta belopp till 1870, då den höjdes till
600 kr., däraf dock 100 kr. skulle utgöra
ersättning för bostad och vedbrand, som ej
längre lämnades in natura. Dock hade
äldste läraren i hvardera församlingen högre
lön (från 800 till 1,100 kr.). År 1873
höjdes lönen till 900 kr. för ordinarie lärare
och 800 för lärarinna; år 1876 stego dessa
siffror till resp. 1,100 och 1,000 kr. År
1881 blefvo lönegraderna för ordinarie lärare
1,000, 1,300, 1,600 och för ordinarie
lärarinna 800, 1,000, 1,200 kr. År 1885 höjdes
ordinarie lärarinnans första lönegrad till 850
kr. Lönerna blefvo 1893 for ordinarie
lärare 1,200, 1,450, 1,700 kr. och för
ordinarie lärarinna 1,000, 1,100, 1,200 kr. Och
1899 företogs en ny lönereglering,
hvarigenom lönerna för ordinarie lärare sattes till
1,450, 1,700, 1,950, 2,200 kr., för ordinarie
lärarinna till 1,200, 1,300, 1,400, 1,500 kr.,
för extra ordinarie lärare 1,100 och e. o.
lärarinna 1,000 kronor.
Eortsättningsskolan, som växt fram ur de
redan 1862 omtalade repetitionsförhören,
hvilka höllos af hufvudläraren, kom till
stånd år 1878, då 8 sådana skolor
inrättades. En ny tillkom år 1879. Men redan
efter två år såg inan sig på grund af brist
på lärjungar nödsakad att indraga
fortsättningsskolorna och återgå till
repetitionsförhören, som höllos af hvarje lärare eller
lärarinna, som utexaminerat en klass ur
folkskolan. Denna klass undervisades
följande år 4 timmar i veckan i
repetitionsskolan. År 1896 kommo ånyo 2
fortsättningsskolor i gång, och sedan följde flera,
så att nu alla skolor, där fortsatt
undervisning meddelas manliga lärjungar, äro
fortsättningsskolor med särskildt aflönade lärare.
De 5 fortsättningsskolorna for kvinnliga
lärjungar kunna däremot fortfarande anses som
repetitionsskolor, där folkskolans lärarinnor
utan särskild ersättning meddela
undervisning å sin ordinarie tjänstgöringstid.
Arvodet i fortsättningsskolorna utgår sedan
1896 med 200 kr. årligen i hvarje skola.
Ersättningsskolor finnas icke. Till
stadens katckesskola hänvisas efterblifna barn,
få stanna där ett år och erhålla då en för
dem särskildt lämpad
konfirmationsundervisning.
Under förra årets hösttermin voro
klass-afdelningarna 80, däraf i småskolan 31, i
den egentliga folkskolan 40 och i
fortsättningsskolorna 9.
Lärarepersonalen utgjordes af 17 ordinarie
lärare, 13 ordinarie lärarinnor, 30
småskollärarinnor, 2 e. o. lärare och 3 e. o.
lärarinnor, l slöjdlärare och 5 slöjdlärarinnor.
Lärjungarna utgjorde vid 1899 års slut
2,844, däraf 1,430 gossar och 1,414 flickor.
Medeltalet i hvarje klass utgjorde i
småskolan 32, i egentliga folkskolan 40, i
fortsättningsskolorna 30 barn. År 1849
uppgingo barnen i den egentliga folkskolan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
