Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (987.) 28 november 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 48
SVENSK LÄRARETIDNING.
805
tillika gifva uttryck åt den lifligaste önskan,
att en ny och bättre lärobok snarligen
måtte komma till stånd.
Absolut inte skolråden!
Hvarje gång som
Tvångsuppfostringskommitténs betänkande kommer
på tal bland för saken intresserade per
söner, hör man den frågan framkastas:
»Men huru kan det komma till, att
kommittén icke enhälligt tillgripit den
närmast till hands liggande utvägen
och helt enkelt anknutit sina förslag
till folkskolestadgans §§ 42 och 51?
Hvad kan det egentligen vara, som
förmått kommittén att kassera
skolrådet såsom kommunal
uppfostringsmyn-dighet?»
På den frågan blir man svarslös, ty
några i minsta mån öfvertygande skäl
finnas, ej i kommittéutlåtandet
anförda. Det har ock visat sig, att de flesta
myndigheter, som i frågan blifvit
hörda, icke ansett sig böra underteckna
kassationsdomen.
Om man på något ställe skulle
kunnat vänta att få se kommittéflertalets
förslag obetingadt gilladt, så skulle det
väl vara i det yttrande, som afgifvits
af konungens befallningshafvande i
Jönköpings län. Till sin stora förvåning
finner man emellertid, att nämda
myndighet i hufvudsakliga delar gifvit för
slaget fullständigt på båten.
I inledningen till sitt yttrande söker
länsstyrelsen upprepade gånger och
med största möjliga skärpa fastslå
såsom ett faktum, att i våra dagar »en
tilltagande förvildning hos det
uppväxande släktet» skulle göra sig
gällande, bland annat äfven inom
Jönköpings län. Såsom orsaker därtill
angifvas dels den allt mer utbredda
industrialismen, dels den stegrade
arbetsförtjänsten, det i förordningen af den
18 november 1881 stadgade skyddet
för minderåriga fabriksarbetare samt
den inom arbetsklassen rådande vanan,
»att båda föräldrarna ofta använde den
tid, som vore öfrig från arbetet, till
besök på föreningsmöten» m. m. »Det
är därför af största vikt», säger
länsstyrelsen, ’»att staten för af var j ande af
detta samhällsonda vidtager allvarliga
och genomgripande åtgärder.»
När länsstyrelsen sedan skall angifva
beskaffenheten af dessa åtgärder, synes
den dock på ett öfverraskande sätt
stämma ned tonen. Enligt de till
kommittén lämnade uppgifterna funnos i
Jönköpings läns 129 landskommuner
endast 142 vanartade eller sedligt
försummade barn, och största antalet af
dessa barn tillhörde gifvetvis de största
kommunerna. Om nu, enligt kommit-
téflertalets förslag, alla skoldistrikt
nödgades tillsätta »barnavårdsnämder», så
skulle - säger länsstyrelsen -
»säkerligen inom många af länets mindre
kommuner barnavårdsnämden icke
behöfva sammanträda någon enda gång
på hela året, och detta äfven örn
näm-dens verksamhet, såsom kommitterade
tänkt sig, skulle framdeles komma att
omfatta jämväl vården om fosterbarn,
hvilka alls icke förekomma i många
af länets kommuner». Och ännu
mindre - tillägges det - finge den
projekterade nämden alt göra inom
flera andra län.
Detta oaktadt vill länsstyrelsen icke
förorda reservantens förslag, att
omhändertagandet af de vanartade eller
sedligt försummade barnen fortfarande
skall vara anförtrodt åt skolråden.
Eders k. m:ts befallningshafvande - heter
det - håller före, att denna verksamhet
lämpligare kan uppdragas åt kyrkorådet, hvilket
redan nu, jämlikt 22 § i nådiga förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd, har ti il uppgift, bland
annat, att vaka öfver efterlefnåden af
gällande författningar om »sedernas vård» samt
att upptaga frågan om »vårdslösad
barnuppfostran». Skolrådet tillkommer, enligt samma
paragraf, endast att utöfva vård om och
befattning med folkskolan och de i
folkskolestadgan afsedda barnen mellan 7 och 14 år,
under det att, enligt reservantens förslag,
skolrådets verksamhetsområde skulle komma
att, utöfver nyssnämda grupp af barn,
omfatta dels barn, som ännu icke inträdt i
skolåldern, dels barn, som med afgångsbetyg
lämnat folkskolan, och dels sådana barn, som
aldrig bevistat folkskolan utan undervisas i
de allmänna läroverken eller i godkända
enskilda skolor, hvarjämte skolrådet, som för
närvarande endast har att vaka öfver
folkundervisningen, enligt reservationen skalle
erhålla en ny uppgift (!), nämligen att tillika
fungera såsom ett uppfostringsråd, hvilket,
hvart inom sitt distrikt, hade uteslutande
rätt (I) att på statsverkets och kommunens
bekostnad vidtaga åtgärder för beredande af
uppfostran åt de vanartade och sedligt
försummade barnen. Kvrkorädet däremot torde,
på grund af sin nuvarande etiska verksamhet,
vara bättre kvalificeradt att utföra
ifrågavarande uppfostringrtåtgärder och torde äfven
för öfriga göromål hafva mera tid än
skolrådet att ägna sig åt denna verksamhet.
Det gör ett egendomligt intryck att
nu från detta håll få se en tanke
framkastad, som
Tvångsuppfostringskommitténs ledamöter tydligen enstämmigt
funnit omöjlig. Kyrkorådet är utan
all gensägelse en synnerligen
ärevördig institution, men om dess
»nuvarande etiska verksamhet» till af
hjälpande af »vårdslösad barnuppfostran»
har åtminstone
Tvångsuppfostringskommittén intet annat att förmäla, än att
rikets alla kyrkoråd sammanlagdt årligen
meddelat varning åt i medeltal 47
målsmän till skolkande folkskolebarn, detta ef
ter anmälan af vederbörande skolråd och
i enlighet med § 51 i folkskolestadgan.
Det skulle vara ytterst intressant att
erfara, hvad kyrkoråden af eget
initiativ med stöd uteslutande af
kyrkostämmoförordningens § 22 företagit till
hämmande af den »tilltagande
förvildning-en hos det uppväxande släktet».
Tvångsuppfostringskommittén har tydligen
varit af den meningen, att kyrkoråden i
detta afseende just ingenting gjort;
eljest hade den naturligtvis infordrat
uppgifter härom.
Att inom
Tvångsuppfostringskommittén ingen enda röst kunde höja sig
för den tanken, att kyrkoråden skulle
tjänstgöra såsom kommunal
uppfost-ringsmyndighet, är för öfrigt så
mycket mera förklarligt, som kommittén
- så vidt inan af dess betänkande kan
se utan minsta skiljaktighet - varit
af den åsikten, att kvinnor böra kunna
inväljas i nämda myndighet. I den
speciella motiveringen för § 3 i sitt
förslag yttrar kommittén härom:
Ett verksamt och värdefullt deltagande i
arbetet för de ungas räddande från sedligt
förfall kan tvifvelsutan påräknas från
kvinnornas sida. Äfven om kommittén icke
funnit nödigt eller lämpligt att följa exemplet
från den norska lagen, enligt hvilken en
eller två af Vaergeraadets ledamöter skola vara
kvinnor, anser kommittén det likväl
önskvärdt, att äfven kvinnliga ledamöter må
inväljas i barnavårdsnämderna.
Nu är ju emellertid enligt gällande
lag och urgammal kyrklig uppfattning
kyrkorådet alldeles stängdt tör
kvinnliga ledamöter, hvaremot skolrådet är
för sådana tillgängligt. För hvar och
en, som delar kommitténs mening om
önskligheten, att icke säga
nödvändigheten af kvinnornas deltagande i
förevarande angelägenhet, måste
följaktligen det af k. befallningshafvande i
Jönköpings län uppkastade förslaget
att göra kyrkoråden till
»barnavårdsnämder» framstå såsom dödfödt.
Betecknande är, att detta förslag icke
dyker upp från kyrkligt håll, där man,
af allt att döma, näppeligen önskar en
dylik utvidgning af kyrkorådets
verksamhet, utan att det kommer från en
länsstyrelse, samt att denna
länsstyrelse samtidigt härmed yrkar, att
kyrkoråden vid utöfvandet af sin
verksamhet såsom »barnavårdsnämder» icke
skola sortera under domkapitlen utan
under länsstyrelserna!
När man försöker sätta sig in i den
tankegång, som föranledt dylika
yrkanden, kan man såsom grund för
densamma slutligen icke se någon
annan princip än denna: Absolut inte
skolråden! Men då man frågar,
hvarigenom skolråden visat sig så odugliga
för sin nuvarande etiska verksamhet
såsom uppfostringsmyndigheter, eller
af hvilken annan kommunal
myndighet man skulle kunna vänta mera
»allvarliga och genomgripande åtgärder»
för den vilsekomna ungdomens
tillrättaförande, då får man härå intet
eller åtminstone intet begripligt svar.
Ett l O-tal svenska folkvisor,
återgifna för barn af Fridtjuv Berg,
meddelas i årets två sista häften af
SAGA. Tre af dessa folkvisor
toredrogos under stort bifall vid
Stockholms folkskollärareförenings
sammanträde sistlidna lördag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
