Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50 (A). (989.) 12 december 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
849
äro oftast föräldrars fåfänga. De tycka det
vara för mer, att sonen kommer i de högre
samhällsklassernas skola. Hvarken
föräldrar eller lärare kunna med bestämdhet
afgöra, om 9-åringen äger det mått af
begåfning, som fordras for att genomgå
läroverket. Bet är för tidigt för en gosse att
vid 9 år träffa valet emellan lägre och högre
undervisning. Grunden till att
trettonåring-en fortsätter studierna är oftast en helt
annan. Har ynglingen nått den åldern, kan
läraren med lätthet se, om han äger nödiga
förutsättningar att kunna fortsätta studierna.
Han kan då också själf afgöra, om håg och
lust finnas. Inre motiv träda i de yttres
ställe. Resultatet blir också merendels ett
annat. I ena fallet beror det på en slump,
om företaget skall lyckas, och därför
misslyckas det också så ofta, i andra fallet
lyckas det vanligen, emedan det är grundadt
på erfarenhet om håg och fallenhet.
Men om det nu också förhåller sig så,
att öfvergången från folkskolan till
läroverket lämpligare bör ske vid 13 ä 14 än vid
9 ä 10 års ålder - och det borde vät ingen
kunna bestrida - och om erfarenheten också
visat, att ynglingen från folkskolans högsta
klass efter 4 ä 5 års studier är mogen att
aflägga studentexamen, så följer däraf
naturligtvis icke eo ipso, att en sådan
förändring i de olika skolornas organisation och
inbördes ställning bör vidtagas, att
folkskolan i egentlig mening blir bottenskola.
Dessa sakförhållanden äro ej några grunder
för en förändring. De visa endast att ett
sådant saraband utan svårighet kan, ej att det
också bör realiseras.
Jag är emellertid för min del lika
öfvertygad om nödvändigheten som om
möjligheten af detta samband. Och det är om
nödvändigheten af denna förändring som
jag nu något ville tala. Ingen torde
förneka, att, såsom förhållandet nu är ställdt,
många af de allra bästa begåfningarna
hämmas i sin utveckling eller användas på
oriktig plats. Helt säkert finnas bland
folkskolans barn en hel massa, som efter
slutad folkskolekurs skulle vilja fortsätta
studierna, om öfvergången till läroverket ej
vore så svår och skoltiden där ej så lång.
Man invänder, att begåfning behöfves äfven
för handtverk, handel och landtbruk. Det
är jag den förste att erkänna, men jag tror
också, att den begåfning, som fordras för
vetenskapliga studier, är af annan art än
den, som handtverk, handel och landtbruk
kräfva. Hvarför skall man tvinga in
studie-begåfningarna i handel och handtverk, där
de ej passa? Är det icke statens
uppgift att så vidt görligt är se till, att
hvarje medborgare kommer på rätt plats i
samhället? Man talar så mycket om
Sveriges slumrande millioner. Till dessa hör
ock det andliga kapital, som får ligga
obru-kadt eller förbrukas på en plats, där det
gör liten eller ingen nytta. Med all
respekt för Sveriges många store män - jag
tror, att deras antal skulle betydligt ökas,
om folkskolan gjordes till bottenskola.
Ser jag saken från de s. k. högre
klassernas synpunkt, synes det mig vara ännu
viktigare, att folkskolan göres till
bottenskola. Statistiken visar, hurusom från de
lägre klasserna alltjämt en tillströmning sker
till de högre. Någon tillbakagående rörelse
äger däremot knappast rum. Men om nu
de högre klasserna alltjämt rekryteras
nedifrån utan att någon tillbakagående rörelse
äger rum, borde ju följden bli, att dessa
högre klasser alltjämt tilltoge i omfång och
storlek. Men så är ej fallet. Den s. k.
bildade klassen, säger professor Fahlbeck i
»Sveriges adel», har i alla samhällen och
i alla tider varit ganska fåtalig i jämförelse
med folkets hela massa, säkerligen aldrig
mer än 5 å 8- # och ofta betydligt
därunder. Vi se sålunda en stark rörelse
nedifrån och upp, ingen nämnvärd återgående
rörelse och dock ingen hastig tillväxt af
den bildade klassen. Hvad är det då som
gör, att den bildade klassen ej blir allt
större till numerären? Jo, de högre
klassernas släkter dö ut. Detta är ett af
statistiken bevisadt faktum.
Men, frågar man kanske, hvad har
skolan därmed att skaffa? Inte kan väl från
skolans ståndpunkt något göras för att hindra
degenererade släkter att gå under? Icke så
mycket kanske, men dock enligt min
me-ning något. Af de många barn, som
befolka läroverken, finnes ju en stor procent,
som ej passar för studier. Skolan skiljer
också en del från sig efter några år. Dessa
barn, som måste lämna skolan utan att få
någon egentlig afslutning på sin skolkurs,
kunna delas i två, olika grupper. Den ena
gruppen består af friska, kraftiga gossar
med praktiska anlag. De bli handelsmän,
landtbrukare eller lägre ämbetsmän, ofta
dugliga medborgare och familjefäder. Den
; andra gruppen däremot utgöres af andligen
och ofta äfven kroppsligen degenererade
individer. Man känner så lätt igen dessa
individer på skolbänken, de sitta där slöa och
slappa. Och man har egentligen ingen rätt
att förebrå dem. De rå ej därför,
stackars barn! De få lida för föräldrarnas
synder. Utanför skolan intressera dessa sig
ej för någonting, om icke för mat, dryck
och kläder. De flesta måste, som sagdt,
sluta skolan, innan de tagit studentexamen.
Oförmögna som de äro till arbete, sköta
de sitt ämbete slappt och slött, när de
komma ut i det praktiska lifvet. Gifta de
sig, få de vanligen ingen afkomma, och det
är nästan väl, ty få de någon, blir denna
vanligen ännu ömkligare.
Finnes nu ingen räddning för dylika
individer eller de släkter, de tillhöra? Jag
har talat med flera intresserade läkare om
saken, och de mena, att om man kunde få
dessa individer att öfvergå till
kroppsärbe-tarnes klass, skulle de vara räddade. Det
skulle naturligtvis ej vara något kraftigare
kroppsarbete för den första generationen.
Bokbinderi, korgmakeri m. fl. dylika
handtverk skulle passa ypperligt. Men, ropar
man mot mig, det där är ju rena utopier,
dessa gamla Rudenschöldska idéer!
Erfarenheten har ju visat, att någon egentlig
ståndscirkulation ej går att åstadkomma. De
högre klasserna dö hellre ut än de sjunka
ned till en lägre klass. Jag tror dock, att
en dylik ståndscirkulation alldeles icke är
någon utopi. Men den kräfver ett kraftigt
ingripande från samhällets sida. En mängd
förändringar måste vidtagas. Till dessa
hör bland andra folkskolans omdaning till
bottenskola. De, som saknade erforderlig
studiebegåfning, borde aldrig komma högre
än till folkskolan. Därifrån kunde de
öfvergå till yrkesskolorna eller handtverken.
Jag hade i somras tillfälle att göra
bekantskap med en skicklig österrikisk
pedagog, en professor från Wien, hvilken gaf
mig följande upplysning. Sedan folkskolan
i Österrike mer än förr blifvit en skola
för barn af alla samhällsklasser, hade man
lagt märke till, hurusom långt flera af de
högre klassernas barn öfvergått till yrkena
än förut var fallet. Och det är ju helt
naturligt, att så skulle ske. Bli den fattiges
och rikes barn kamrater i skolan, är det
också lättare för dem att bli det i lifvet.
Men, invänder man, föräldrarnas fåfänga
skall ändock i de flesta fall hålla barnen
tillbaka, äfven om de själfva skulle
vilja. Jag tror också, att denna fåfänga
är en starkt hämmande kraft. Den utgör
dock helt säkert ej något oöfverstigligt
hinder. Så länge klyftan mellan klasserna
är så stor som nu, är öfvergången från en
högre till lägre klass naturligtvis svårare.
Klass-skillnad kommer väl alltid att finnas.
Men denna klyfta håller dock allt mer på
att utjämnas. Är icke just folkskolan som
bottenskola ett medel att närma de skilda
klasserna till hvarandra? »Skall en fredlig
lösning af den sociala frågan kunna väntas,
så är social samundervisning en oafvislig
nödvändighet», säger en erfaren pedagog.
Den nuvarande skolorganisationen medför
endast förhäfvelse å ena sidan, ovilja och
bitterhet å den andra och gjuter härigenom
endast olja på elden.
Jag är visst ej så sangvinisk, att jag
tror, att folkskolan som bottenskola genast
skulle utföra storverk. Men jag tror, att
den skulle göra en början till utveckling i
annan riktning. Jag tror, att den skulle
vara en långsamt men säkert verkande
kraft att utplåna klasshat och igångsätta
en ståndscirkulation, som kunde rädda en
del degenererade släkter och sätta de största
begåfningarna på den plats, där de bäst
kunde gagna samhället. Då jag ej kunnat
finna ett enda skäl, som talar emot
folkskolan som bottenskola, men väl många och
som det synes mig tungt vägande för, kan
jag ej-annat än önska, att en förändring i
den af mig antydda riktningen må komma
till stånd.
Finnes då någon förhoppning, att en
sådan förändring snart skall komma att ske?
Knappast. I Sverige är man ännu rädd
för hvad som i utlandet visat sig medföra
endast fördelar. Men det finnes dock grundad
förhoppning, att frågan kommer att taga ett
steg framåt. Som vi veta, kommer troligen
en s. k. medborgerlig examen snart att
införas i vårt land. En kommitté är tillsatt
för att förbereda frågan. Sveriges allmänna
folkskollärareförenings styrelse har ingått
till regeringen med en petition i syfte, att
denna medborgerliga examen skulle få
af-läggas icke blott vid de allmänna läroverken
utan äfven vid öfriga undervisningsanstalter,
som- föra sina lärjungar till det
bildningsmål, denna examen är afsedd att vitsorda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
