Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (996.) 30 januari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 5
folkskolor, som enligt senaste officiella
berättelse om folkskolorna finnas i vårt land,
äro 13 belägna på landet, l i köping
(Malmköping) och l i stad (Ulricehamn).
Det torde böra framhållas, att särskilda
anledningar ej saknas att bereda de högre
folkskolornas lärare den möjlighet till
förbättrad pension, för hvars beredande åt
öfriga delägare i folkskollärarnes
pensionsinrättning man ännu ej ansett tiden vara
inne. Enligt förutnämda berättelse om
folkskolorna voro (är 1897) samtliga vid högre
folkskolan anställde ordinarie lärare i
åtnjutande af högre kontant lön än 1,000 kr. Lägsta
kontanta lönen utgjorde 1,360 kr.; den högsta
2,000 kr. och medellönen för alla lärarne
1,544 kr. 55 öre, hvartill kommer
naturaförmåner, till värdet växlande mellan lägst
200 och högst 412 kr, Ingen af dessa
lärare är dock under nuvarande
förhållanden berättigad till högre pension än 750 kr.,
utan måste de alla åtnöja sig med utsikten
till en pension, som mer eller mindre
understiger 75 procent af den kontanta lönen,
hvilket i fråga om lärarne vid de egentliga
folkskolorna är fallet blott med ett
jämförelsevis ringa antal. Äfven med hänsyn
till de för högre folkskolans lärare stadgade
kompetensvillkor måste medgifvas, att
särskild anledning finnes till en förbättring af
dessa lärares pensionering. »För att kunna
antagas till lärare vid högre folkskola
erfordras att vara väl vitsordad för studier,
idkade vid universitet, och att hafva med
goda vitsord genomgått den praktiska
öf-ningskursen vid ett folkskollärareseminarium.»
Att en pension på 750 kr- står i rätt
förhållande till dessa kompetensvillkor, torde
icke kunna sägas.
Det synes icke vara svårt att finna det
belopp, efter hvilket delaktighet i
pensionsinrättningen lämpligen bör medgifvas de nu
ifrågavarande lärarne. Då den högsta
kontanta lönen, enligt meranämda berättelse,
utgår med 2,000 kr,, och detta icke kan
anses vara någon öfverdrifvet riklig aflöning
för en person, af hvilken fordras, att han
skall äga akademisk bildning och därutöfver
»hafva med goda vitsord genomgått den
praktiska .öfningskursen vid ett
folkskollärareseminarium», så synes det högsta
delaktighetsbeloppet lämpligen ock kunna
sättas till 2,000 kr.
Denna förhöjning kan visserligen
genomföras utan någon som helst ökning af
statsverkets bidrag till folkskollärarnes
pensionsinrättning samt änke- och pupillkassa; men
om det ändock skulle pröfvas skäligt, att
detta bidrag ökas med ett belopp,
motsvarande den af pensionsförhöjningen betingade
stegringen af inrättningens och kassans
utgifter, så blefve likvisst kostnaderna för
statsverket ytterst obetydliga i följd af det
mycket ringa antalet lärare (för närvarande
15) om hvilka det här är fråga, äfven om
- hvad dock knappast är sannolikt -
delaktighet efter 2,000 kr. skulle begäras
för dem alla.
Det är tydligt, att förbättrade
pensionsutsikter skulle lända ej blott lärarne själfva
utan ock undervisningen till fromma. Så
länge lärarens pension är satt så låg i
förhållande till lönen, som här är fallet, kan
man icke vänta annat, än att läraren skall
söka få stanna kvar vid tjänsten «så länge
som möjligt, och man kan ej heller antaga
annat, än att skolstyrelsen under sådana
förhållanden skall finnas mycket ovillig att
tvinga den gamle läraren att afgå, äfven
om detta ur skolans synpunkt vore
önskvärdt. Dessutom måste ju tänkas
möjligheten däraf, att mången god förmåga, som
annars gärna skulle ägna sig åt den högre
folkskolans tjänst, låter afskräcka sig
därifrån genom utsikten att på gamla dagar få
sina visserligen ej allt för rikliga inkomster
så starkt reducerade.
Att den högre folkskolan ej blifvit hvad
rikets ständer vid hennes inrättande
hoppades att hon skulle blifva för folkbildningen
i vårt land, beror helt visst till ej ringa
del därpå, att hon från början ej blef rätt
afpassad för sin uppgift; men kanske är
orsaken ej mindre att söka i statsmakternas
bristande intresse för och omvårdnad af
denna läroanstalt.
På grund af hvad nu i korthet blifvit
anfördt, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,
att riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till k. m:t anhålla, det täcktes k.
m:t efter anställd utredning inkomma till
nästa riksdag med förslag till lämplig
förhöjning af lärares vid högre folkskola
maximidelaktighetsbelopp i
folkskollärarnes pensionsinrättning.
(l andra kammaren har friherre Ivan von
Knorring instämt i denna motion.)
2 Statsbidrag för aflönande af vikarie
vid sjukdomsfall.
Detta ämne har bragts på tal af hrr
E. Hammarlund, friherre 1. von Knorring
och Fr. Berg genom följande i andra
kammaren väckta motion:
Under de senare åren hafva så småningom
nästan alla vid rikets
folkundervisningsanstalter anställda lärare och lärarinnor blifvit
tillerkända rätt att vid sjukdomsfall få
behålla en del af lönen. I sammanhang
härmed har beslut fattats därom, att en del af
lönen skall utgå af statsmedel.
Dylik förmån har sedan 1895 års början
tillkommit den ordinarie lärarepersonalen vid
folkskolorna och från innevarande års
början äfven extra ordinarie samt biträdande
lärare eller lärarinna vid folkskola äfvensom
lärarepersonalen vid mindre folkskola och
småskola. De vid
folkskollärareseminariernas öfningsskolor anställda lärare och
lärarinnor hafva sedan 1898 åtnjutit enahanda
förmån, och på grund af beslut af 1900 års
riksdag föreslår k. m:t i den för
innevarande års riksdag framlagda
statsverkspropositionen (punkt 24 under åttonde
hufvudtiteln), att statsbidrag äfven måtte utgå till
aflönande af vikarier för vid af
landstingsseminarier anställda läfare och lärarinnor,
hvilka af sjukdom urståndsättas att fullgöra
sin tjänst.
Vid rikets högre folkskolor anställda
lärare och lärarinnor äro däremot allt
fortfarande i saknad af den viktiga förmånen
att vid sjukdomsfall under vissa villkor få
hjälp till aflönande af vikarie. Något skäl
att i nu föreliggande afseende icke
tillerkänna de högre folkskolornas
lärarepersonal samma förmån, som lärare vid folk- och
småskolan redan åtnjuta, torde emellertid
svårligen kunna uppletas, hvadan vi ansett
oss bära fästa uppmärksamheten på den
lucka, som här otvifvelaktigt föreligger.
Vill man - och detta är af största vikt
- skaffa de högre folkskolorna de bästa
lärarekrafter, som stå till buds, går det ej
an att i något afseende ställa dessa skolors
lärarepersonal i en sämre ekonomisk
ställning än de vid öfriga folkskolor anställda
lärare och lärarinnor. Och den
omständigheten, att vid de högre folkskolorna funnos
enligt senast offentliggjorda statistik (för år
1899) anställda endast 16 lärare och 2
lärarinnor, bör göra det lätt för statsverket att
här träda hjälpande emellan, ty det
statsanslag, som årligen kan för ändamålet
erfordras, inskränker sig till ett helt ringa
belopp.
Om vikariens aflöning exempelvis sättes
till dubbla det belopp, som utgår till
vikarie åt sjuk folkskollärare, alltså till 150
kr. pr läsmånad (utom bostad och vedbrand),
och denna ersättning utgöres af den sjuke
läraren själf, statsverket och skoldistriktet i
samma proportion, som är fastställd
beträffande folkskollärarne, så skulle för hvarje
läsmånad, som lärare vid högre folkskola
hade tjänstledighet på grund af sjukdom,
vikariatsersättningen utgöras med följande
belopp:
af den sjuke läraren ___"_____ kr. 37: 50
» statsverket_____......_....._. » 100: -
» skoldistriktet._______.......__ » 12: 50
Summa kr. 150: -
Äfven om man utginge från det tämligen
osannolika antagandet, att
sjuklighetsprocen-ten vore väsentligt större inom de högre
folkskolorna än inom den egentliga
folkskolans lärarekår, skulle, under nyss antydda
förutsättning beträffande statens andel i
vikariatsersättningen, den årliga
medelkostnad, som blefve en följd af förverkligandet
af vårt önskemål, icke kunna för
statsverket uppgå ens till 1,000 kr.
Då emellertid här - på samma sätt som i
fjor i fråga om lärarne vid
landstingsseminarierna - ett beslut i den af oss antydda
riktningen torde böra föregås af en närmare
utredning, bland annat, angående
vikarielönens storlek samt i hvilken proportion
staten, skoldistriktet och den sjuke läraren
själf böra bidraga till denna lön och hvilka
närmare villkor, som böra fastställas för
åtnjutande af den ifrågasatta förmånen,
inskränka vi oss till att vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte i skrifvelse till
k. m:t anhålla, att k. m:t täcktes taga i
öfvervägande, om- och på hvilka villkor
statsbidrag skulle kunna lämnas till
aflönande af vikarier för sådana lärare och
lärarinnor vid högre folkskolor, hvilka af
sjukdom urståndsättas att sin tjänst
fullgöra., samt att k. m:t måtte för
riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
