Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,026.) 28 augusti 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
PROFESSOR P. LA COUR.
vid den samma göra ämnet för
lärjungarna kärt och underhållande. Det
matematiska vetande, som de svunna
tidernas kulturfolk, forskare och
vetenskapsmän lämnat såsom ett arf åt
eftervärlden, är en dyrbar skatt, som det är
vår plikt att vårda och omhulda samt
ytterligare öka.
Till sist framhöll talaren betydelsen
för den moderna skandinavismen af
föreläsarebyte inom de nordiska landen.
Nordens folk, som stå hvarandra så nära
såväl med afseende på härkomst som
kultur, böra ock allt mera lära att
förstå hvarandras språk. Därigenom blir
det möjligt för dem att lära af
hvarandra, vara hvarandra till nytta samt
ömsesidigt förstå hvarandras tankar och
sträfvanden.
Att professor la Cour kom som en
kär gäst till Sverige fick han erfara
redan då han inträdde i salen för att
hålla den första föreläsningen. Den
talrika publiken hälsade honom nämligen
med ett synnerligen kraftigt och
stämningsfullt »Der er et yndigt Land».
Och då sista föreläsningen hållits,
tackade publiken föreläsaren genom
ovanligt ihållande och intensiva applåder.
A. Vallqvist.
Professor Poul la Cour föddes i Jylland
1846, koin 1858 in i Kanders latinskola och
blef student 1864. Sin första plan att bli
präst öfvergaf han och ägnade sig i stället
åt matematik och fysik, studerade vid
Polyteknisk a läroanstalten och Köpenhamns
universitet samt tog 1869 »magisterkonferents»
med meteorologi som särskildt ämne. Vid
främmande universitet studerade han detta
ämne och gjorde i samma syfte sjöresor till
Wales och Messina. Han erhöll i sistnämda
stad anbud att bli vice direktör för ett
påtänkt meteorologiskt institut i Köpenhamn
och mottog denna befattning1, som han
innehade till 1877, då han tog afsked för att
mera ostördt ägna sig åt
uppfinnareverk-samhet. 1878 blef han lärare vid Askoys
folkhögskola, där han ännu är anställd. År
1894 fick han professors titel.
niska själfstudier. Huru mäktigt dessa
föreläsningar slagit an på åhör ar ne, torde
osökt framgå af de ord, som en af
kursdeltagarne, folkskolläraren A. Söderborg,
efter sista föreläsningen riktade till
docenten Sernander. De voro af ungefär
följande lydelse:
Herr docent! Den sista af Edra
föreläsningar är nu förbi. Vi känna med en
saknad, som stegras till gränsen af vemod, att
dessa oförgätliga timmar äro slut.
Ni har väckt intresse, där detta varit
slumrande, kanske aldrig väckt. Jag tror
mig icke gå utöfver det tillständiga, om
jag1 nämner, att efter en bland de första af
dessa timmar en af mina sidokamrater
yttrade: »Jag var blind förr och ser nu».
Utsagan är sådan, att den icke påkallar
någon kommentar. Jag tror, att han var
representant för en del af Edert auditorium.
För dem, som smakat botanistens både
mödor och fröjder, har Ni öppnat nya vyer,
vida utsikter: Ni har låtit oss alla ytterligare
kasta blickar in i naturens underbara
hushållning och fyllt vårt sinne med vördnad
och beundran. Bland annat förnimma vi
däri skaparetanken: den ene och det ena
skall tjäna den andre och det andra till det
helas fullkomning. Det bör vara oss ange-
Om växternas spridning
har docenten i botanik E. Sernander
hållit sex föreläsningar och en om böta-
DOCENTEN K. SERNANDER.
läget att tillägna oss denna idé och på vårt
område realisera den.
Jag har anledning förmoda, att den
materiella ersättningen för Er möda i och för
dessa föreläsningar blir ringa, men Ni bör
ha rik ersättning i medvetandet att hafva
hos Edra åhörare nedlagt många grobara
frön, som nu skola spridas åt alla håll och
komma ej blott det uppväxande släktet till
godo utan efter lagarne för växternas
förökning äfven kommande släkten.
Genom framställningens form hafva
föreläsningarna vunnit förökadt värde; där har
icke ens saknats kryddan af en måttfull
humor, hvilket allt i förening- g1 j ort
innehållet lätt tillgängligt och smakligt. Jag är
därför förvissad, att jag talar å allas deras
vägnar, som varit inom hörhåll för Eder, då
jag ber att få framföra vår gemensamma,
varma tacksägelse.
Docenten Johan Mutger Sernander är född
1866 i Viby i Nerke. Undergick 1885
mogenhetsexamen i Örebro och blef fil.
kandidat 1889, fil, licentiat 1893 och disputerade för
filosofiska graden 1894, blef 1895 docent i
växtgeografi och fil. doktor samma år samt
året därpå e. o. amanuens vid botaniska
laboratoriet.
Från trycket har han utgifvit en mängd
uppsatser af botaniskt innehåll, intagna i
svenska och utländska botaniska tidskrifter.
De lägre stilarternas betydelse för
det högre språkbruket.
Man knnde ha väntat, att det
intressanta ämne, »om fil. kand. R. G:son
Berg gjorde till föremål för sina
föreläsningar, redan från början skulle ha
lockat »fullt hus». Föreläsarens
identitet med psevdonymen Lennart Hennings,
som under flera år synts under
talangfullt skrifna noveller och språkkritiska
uppsatser i våra bästa tidskrifter, borde
också ha inverkat på kursdeltagarne.
Faktum är emellertid, att de tre första
föreläsningarna voro tämligen fåtaligt
besökta. Men vid den fjärde
föreläsningen, som hölls efter kand. Bergs
utmärkta föredrag å Gillesalen vid
studentföreningen Heimdals aftonunderhållning,
var åhörarnes antal mångdubbladt. Man
hade nu fått ögonen öppna för den unge
föreläsarens förmåga.
Kand. Berg uppdelade såväl tal-, som
skriftspråket i högre och lägre språk och
påvisade genom exempel, hurusom många
ord, hvilka ursprungligen haft en mera
vulgär betydelse, sedermera kommit till
användning i det högre språkbruket.
Talspråket utöfvar inflytande på
skriftspråket, alldenstund det senare så
småningom upptager ord och vändningar
från det förra. Ja, till och med rent
felaktiga uttryck, lånade från
hvardags-språket, insmyga sig i våra framstående
författares skrifter. Föreläsaren anförde
exempel därpå ur Heidenstams och
andras arbeten. Emellertid är det en
gifven fördel, då ord från en lägre stilart
rycka upp till en högre, emedan gamla
uttryck försvinna ur språket, och därför
nya ersättningsord behöfvas. Från
landsmålen hafva många sådana med fördel
hämtats, men äfven slangspråket har
riktat normalprosan med nya ord. I
poesi förekomma ofta uttryck, som
annars anses vulgära. Så är ofta fallet
hos Fröding men äfven hos Snoilsky
och andra af våra framstående skalder.
Skriftspråket inverkar i sin ordning
FIL. LIC. E. G:SON BERG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
