Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (1,040.) 4 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK LÄRARETIDNING.
851
- För undervisning i militär öfningar skall
med k. ni:ts .medgifvande under läsåret 1901
-02 som arvode utgå vid
folkskollärareseminarierna i Lund och Göteborg 250 kronor,
i Linköping, Växjö och Karlstad 200 kronor
och i Strängnäs 130 kronor. For sagda
undervisning vid seminariet i Hernösand
under sex veckor af höstterminen 1901
utan-ordnas 130 kronor till lika fördelning mellan
kaptenerna Vestin och Johansson, och till
den officer, som vid seminariet i Uppsala
ledt öfningarna under höstterminen 1901
ut-anordnas traktamentsersättning.
- En strid om lördagsläsning har pågått
i Lundby vid Göteborg. Vid kyrkostämma
i förra veckan förklarade ordföranden vid
framställd proposition det af skolrådet gjorda
förslaget om införande af lördagsläsning
vara af slaget, men votering begärdes,
hvarvid skolrådets förslag segrade med 33,809
röster mot 1,720. Stämman var besökt af
150 personer, men de flesta aflägsnade sig,
då de fingo höra, att industriidkare i
England och Göteborg genom ombud röstade
för lördagsläsningen. Af 57 i omröstningen
deltagande personer röstade 35 mot förslaget.
- En högtidlig sorgeakt ägde den 27
november rum i Elmeboda kyrka, då stoftet
af den så tidigt hädangångne
folkskolläraren i Ringamåla O. Elmer jordfästes. En
anslående likpredikan hölls af komminister
J. Haglund, och då den rikt
blomstersmyc-kade kistan sänktes i mullen, trädde en af
den aflidnes kamrater, folkskolläraren B, O.
Tillström i Ringamåla fram, uttalade ett tack
från kamraterna till den bortgångne och
frambar en hälsning från skolbarnen, af
hvilka den framlidne läraren var
synnerligen omtyckt.
- Föräldramöten komma att hållas i
Stockholms folkskolor. Lärarne vid Katarina
församlings folkskolor hade i skrifvelse till
folkskoleöfverstyrelsen anhållit, att
öfverstyrelsen ville för föräldramöten inom
församlingens folkskola upplåta kollegiesalen i
nya skolhuset vid Nytorget. Öfverstyrelsen
har beslutat bifalla den gjorda ansökningen.
Härjämte har öfverstyrelsen beslutat
förklara, att med folkskoleinspektörens tillstånd
skolsalarne i folkskolehusen finge användas
för nämda ändamål utan särskildt
medgifvande af öfverstyrelsen.
- Vid årsexamen i Segerstabyns
folkskola, Vrml., öfverlämnade skolrådets
ordförande å församlingens vägnar till
folkskolläraren V. B. Häger ett penningbelopp, för
hvilket han skulle inköpa en minnesgåfva
från tacksamma föräldrar och målsmän. Vid
Öfverlämnandet uttalades ett varmt tack för
lärarens städse visade allvar och nit samt
tillfredsställelsen ined det goda samförstånd,
som alltid rådt mellan lärare och barn, och
till sist önskade skolrådets ordförande den
afgående läraren all lycka och framgång på
den nya plats, som han med nästa år skall
tillträda.
- Om ett anslag af 100 kronor för hvarje
distrikt åt de folkskollärare och lärarinnor,
som i egenskap af bibliotekarier skötte
bok-utlåningen, hade den pedagogiska
afdelningen af Göteborgs folkskolestyrelse gjort
hemställan. Men då folkskolestyrelsen ansåg,
att bibliotekariebefattningarna för
närvarande och så länge biblioteken hade föga
omfattning icke borde betraktas som aflönade
tjänstebefattningar utan som
förtroendeuppdrag, och hoppades, att det skulle finnas
personer, som för den goda sakens skull
vore villiga att åtaga sig ifrågavarande
uppdrag, afslog styrelsen pedagogiska
afdelningens förslag.
- En församling, som ej tål skollärare,
är tydligen Gunnarsnäs socken på Dal,
skrif-ves till Östgöten. Ännu lär icke någon af
de skollärare, som där antagits allt sedan
folkskolor inrättades, ha fått uppbära någon
pension. Det har alltid till vederbörandes
bekvämlighet passat sig så bra, att de
dessförinnan blifvit afsätta. Såsom en kuriositet
må anmärkas, att den näst siste skolläraren
anses ha blifvit afsatt för öfverdrifven brist
på nykterhet; den siste åter anses lia lidit
af öfverdrifven nykterhet. Han hade
nämligen genom sitt deltagande i
blåbandsrörel-sen råkat i kollision med sin förman,
skol-rådsordföranden.
- Om poesien som uppfostringsmedel
diskuterades vid Brännkyrka lärarekårs
talrikt besökta månadssaminanträde sistlidna
fredagsafton i Liljeholmens skolhus, och
fram-höllos därvid bl. a. följande grundtankar.
Uti poesien har läraren ett viktigt
grund-rnedel att rikta de ungas vaknande sinne u
på kärlek för det sanna, ädla ocli sköna.
Statens läsebok vore särdeles fattig på
verkligt goda, poetiska stycken. Men det gällde
att utvälja de bästa och jämsides därmed
införa urval af de bästa in- och utländska
författare, som för öfrigt böra göras lätt
tillgängliga for ungdomen i väl valda
lärjunge-och ungdomsbibliotek. Viktigt vore ock för
läraren att äfven i detta afseende följa med
sin tid och sätta sig in i tillgänglig
poesilitteratur för att kunna göra ett «’odt urval.
Glöm icke att före julafton
prenumerera på Svensk
Läraretidning! All prenumeration -
äfven i Stockholm - sker å
närmaste postanstalt.
Lärarens plikter som
uppfostrare.
Pedogogiska sällskapet i Örebro
hade den 23 november sitt ordinarie
sammanträde för höstterminen. Vid
detta var ofvanstående ämne föremål
för öfverläggning. Denna inleddes af
folkskolläraren A. Fridén
medföljande föredrag!:
Att läraren ej blott är lärare utan
äfven är och skall vara uppfostrare ter
sig för oss som ett axiom. Men detta
är det ingalunda för alla föräldrar alltid
och n rider alla förhållanden. De
föräldrar, som själfva äro goda fostrare
samt ha flitiga och välartade barn, äro
nog beredda att tillerkänna oss
uppfostrarerätt, men ’hur är det -med de
öfriga? Äro deras barn tröga och
håglösa eller klent begåfvade - hvilket
senare lyte så sällan märkes af
faders-och modersögat - och erhåller barnet
till följd häraf ett sämre betyg, så heter
det lätt, att läraren ej håller efter det,
men om han tar sig friheten att
bestraffa lättjan, olydnaden och vanarterna,
så kan det inträffa;, att far eller mor
erinra om, att läraren blott har att
sköta sin undervisning; den egentliga
uppfostran och framför allt den
tuktande delen däraf förbehålla de sig
själfva i egenskap af föräldrar.
Det vore måhända orätt att påstå,
det flertalet föräldrar höra till det
sistnämda slaget. Det vore äfven för
djärft att beskylla den allmänna
opinionen för, att den vill förmena oss denna
rättighet eller, mildare uttryckt, fri taga
oss från skyldigheten att vara uppfost
rare. Men faktum är, att det berät-
tigade uti och vikten af lärarens rent
fostrande inverkan på det uppväxande
släktet ännu ej är tillbörligt insedd och
uppskattad af vårt folk.
Vi ha visserligen till all lycka
kommit ifrån den blödighet och missriktade
filantropi, som florerade i den tid, som
följde, sedan de gamle pedagogerna med
sin karbas och färla dragit sig lindan i
det tysta. Och skulle vi döma efter
våra dagars press, så skulle ett starkt
omslag i sinnena ha ägt rum - man
ropar nu på, att skolan skall mer ägna
sig åt det egentliga nppfostringsarbetet,
i synnerhet åt tukten. Ja, de saknas
ej, som påstå, att skolan helt och hållet
försummar denna sin plikt, och att den
därför i väsentlig grad bär skulden till
den svåra vanarten hos de unga och de
upprörande brotten, hvilka snarare
synas till- än aftaga. Men det är tyvärr
så mycket bubblor och tomma fraser,
som stå i bladen. Det går så lätt att
slå öfver. Våra åklagare hugga ofta i
luften. Sålunda visar en noggrann
undersökning, att de individer, som ge
pressen anledning till ropet på strängare
skoldisciplin, i regeln äro dessa, som så
mycket som möjligt och så tidigt som
möjligt dragit sig undan skolans
fostrande inflytande, som lämna läroverken i
dess lägre klasser eller sluta sin
folkskolekurs med eller utan ett
mmimibe-tyg, sedan de här gått och gällt som
oförbätterliga skolka re eller vanartade.
Pressen är för öfrigt ej alltid en
gradmätare för opinionen. Hurudan denna
är i föreliggande fråga, ha vi nog litet
hvar känning af, och att den ej ännu
är stämd i full harmoni med
undervisningsväsendets uppgift är beklagligen
visst och sant.
Det må nu vara huru det vill med
den allmänna meningen i denna sak,
för oss står det klart, att vi ej blott
äro lärare utan äfven fostrare. Vi ha
således ej blott att gifva våra lärjungar
en viss fond vetande, utan vi ha
jämväl att sörja för, att deras själ erhåller
en harmonisk utveckling. Härför
kräfves visserligen lektionerande, och att
undervisningen planlägges så, att den
kunskap, som bibringas lärjungarna, blir
ett ordnadt helt, som kan tjäna dem
till nytta i lifvet. Men det fordras
därjämte ett personligt ingripande i deras
vilje- och käiislolif, så att de ej blott
bli kunskapsrika utan äfven sanna och
goda människor. Det är vid denna
se-iiare art af inverkan, jag önskade, att
vi i afton skulle fästa oss.
Den store läromästaren sade en gång:
»Låten edert ljus lysa»–––-Härmed
menade lian väl, att läraren visserligen
skall meddela af sina kunskaper och
insikter åt sina lärjungar, men framför
allt, att han skall på dem utöfva ett
direkt personligt inflytande.
Enligt den förra meningen är hvarje
lärare, då han rätt och med sakkunskap
sköter sin undervisning, och då hvarje
läroämne är af fostrande betydelse,
tilllika uppfostrare. Och då han har att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
