Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (1,040.) 4 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
göra med lärjungar, som hunnit till den
ålder och utveckling, att de äga
refle-xionsförmåga, godt omdöme och fast
karaktär, så synes han kunna stanna
härvid, vara objektiv vid sin
undervisning och låta ämnet själft tala.
Har han däremot barn eller andligt
omyndiga att handleda, så får han ej
blott inskränka sig till att i egentlig
mening undervisa utan äfven blifva
ledare: han måste släppa till sig själf, med
sitt mognare omdöme och sin större
lifs-erfarenhet stödja de unga, böja deras
vilja till det goda, rätta och sanna, rikta
deras sinne åt det sköna och, så långt
möjligt är, skydda dem mot skadliga
inflytelser - med ett ord taga hand om
sina lärjungar.
Huru han härvid skall gå till väga,
beror helt och hållet på hans särskilda
kynne. Hvad som vid ena eller andra
fallet lämpar sig för hvarje lärare kan
aldrig föreskrifvas, lika litet som det
skulle vara förståndigt att på alla barn
använda samma straff för likartade
förseelser. Visserligen kunna vi påvisa
åtskilliga goda medel, såsom förtroligt samtal,
förmaningar, varningar och bestraffningar,
men att angifva omfattningen af och
rätta tidpunkten för användningen af
hvart och ett af dessa är omöjligt.
Endast om ett värdigt uppträdande och ett
godt föredöme kunna vi säga, att det
lämpar sig för hvarje lärare alltid och
under alla omständigheter. Likaledes
att han bör söka vinna sina lärjungars
fulla förtroende genom att så långt som
möjligt sätta sig in i hvars och ens
förhållanden, tanke- och känslolif, visa
deltagande i hans glädje och sorg och
hjälpa honom till rätta vid mötande
svårigheter, d. v. s. han bör för sina
lärjungar vara en fader eller en äldre
vän.
Förhållandena rörande
uppfostrings-arbetet gestalta sig nog litet olika vid
läroverken och folkskolorna.
I de förra utgör ämnesläsningen ett
stort hinder för ett mera personligt
närmande. Visserligen har man här
klassföreståndare, hvars skyldighet är att mer
än de öfriga lärarne taga personlig vård
om en viss barngrupp, men
ansvarskänslan måste gifvetvis förslöas däraf,
att flera af hans kamrater undervisa i
samma klass och det svårligen lär
undvikas, att hvar och en utöfvar ett visst
personligt inflytande. Här ligger den
faran nära, att lärjungarna ryckas hit och
dit eller ock snart nog ställa sig
likgiltiga för personligheten.
I folkskolan åter ligger barnens hela
undervisning i regeln i en lärares hand.
Folkskolans barn äro också oftast på
grund af sin ekonomiska ställning och
förhållandena i hemmet mera beroende
af sin lärare och känna behof af att
hos honom söka skydd och stöd.
Men när och hvar skall läraren taga
denna personliga vård om sina lärjungar?
Man talar ofta om den gamla goda
tiden och önskar mångt och mycket
däraf åter. Vare härmed huru som
helst, men säkert är, att de gamla
pedagogerna togo en mera faderlig vård om
sina elever, än vi göra i regeln. De
kunde det bättre än vi, därigenom att
de hade barnen under sin uppsikt nästan
hela dagen och att undervisningen sköttes
mera individuellt. Då läraren slog sig
ned hos den enskilde lärjungen för att
inviga honom i vetandets mysterier,
fann han nog ofta anknytningspunkter
till att inlåta sig på resonnemang om
hans privatlif, och då han uppbar en
del af sin aflöning in natura eller i
skillingar och ören direkt från barnets
hem, så kom han gifvetvis i närmare
beröring med detta, och det blef flera
trådar, som förenade läraren och
lärjungen med hvarandra. Föräldrarnas
oförmåga att meddela barnen någon som
helst undervisning tvang dem också att
helt öfverlåta dem åt läraren, och denne
inskränkte sig ej blott till att behandla
deras inre utan äfven deras yttre
människa. Dessa snygghetsmönstringar på
morgnarna och efter måltiderna med
eventuellt förekommande
rengöringsprocesser och dessa regelbundna
rannsak-ningar med ty åtföljande afbasningar
tala om den mest intimt personliga
påverkan från läraren.
Vår tids minutiösa reglementerande
med noggrant utstakade kurser, bestämda
lektioner och tillmätta fristunder hota
att drifva oss in i en formalism och en
mekanisk verksamhet, som väl är i stil
med den allt mer öfverhandtagande
industrialismen, men som dödar
personligheten och gör människan till en
automat, till en kugge i ett stort
maskineri, till en viljelös eller viljesvag
varelse. Vi frestas att jaga framåt för
att hinna med de föreskrifna kurserna
och kunna bestå i den kommande
examen. Då vi satt handen tlil plogen,
frestas vi att ej se oss tillbaka, förrän
lektionen är slut. Hvarje afbrott irriterar
och verkar misstämning.
Jag vill härmed ej hafva sagt, att
hela vårt skolväsen redan kommit till
denna punkt, men jag menar, att det
är på väg dit, och att det är af nöden,
att vi kämpa emot detta onda - ett
varningens ord är väl behöfligt för de
unga, som efter hand rekrytera vår kår.
Skall det anses så farligt, att, då
anledning gifves, klippa tvärt af lektionen
för att gripa fatt i det, som för
ögonblicket dragit barnens uppmärksamhet
till sig. Liksom man bör ordna kurserna,
så att vissa ämnen komma före vid
lämplig årstid, t. ex. botanik höst och
vår, värmelära om vintern o. s. v., så
bör man ock, synes det mig, betjäna
sig af förekommande omständigheter och
inviga lärjungarna i det, som
tillfälligtvis erbjuder sig. Likaledes, då läraren
märker den enskilde lärjungen vara i
behof af hans särskilda vård. Om denne
synes befinna sig mindre väl, synes
orolig, nedslagen, grubblande eller med
sina tankar frånvarande - bör läraren
ej då, äfven med risk att skada sin
vackra lektion, ägna sig särskildt åt
denne? Det finnes intet, som så drager
lärjungen till läraren som det, att denne
ser läraren intressera sig för honom,
hans befinnande och lefnadsförhållanden,
och att han kommer honom till mötes,
just då han önskar det.
Man invänder, att man har rasterna
till sådant. Godt och väl. De passa
ibland, men ett uppskof är ofta
förspillandet af rätta ögonblicket, och
dessutom kan det som uppskjutes lätt
glömmas bort.
Som sagdt är, ha vi fristunderna att
ägna åt en mera individuellt personlig
beröring. Vi kunna då spraka med den
enskilde, deltaga i barnens lekar och
därmed studera hvart och ett särskildt.
Blott det inte härvid vore det hindret,
att läraren då stundom behöfver vidtaga
åtskilliga förberedelser till nästa lektion
eller, såsom där flera lärare äro vid en
skola, känner behof af att söka
kamraternas förströende umgänge eller rent
af nödgas draga sig undan för att hvila
ut några -minuter. Vid större skolor
blanda sig också de särskilda klassernas
lärjungar om hvarandra, syskon söka
syskon, vännen vännerna och grannen
grannarna. Läraren förlorar där sin
klass lättare ur sikte.
Men så ha vi ju eftermiddagarna, då
skolan är inställd. Då kan läraren
uppsöka lärjungarna i hemmet och där genom
samtal med dem och deras föräldrar
komma dem närmare, kontrollera huru
de sköta sina hemuppgifter, använda sin
lediga tid och hvad slags umgänge de
hafva. Det lider intet tvifvel, att detta
ii’åste vara ett af de kraftigaste medlen,
som stå läraren till buds vid hans rent
fostrande verksamhet.
Det talas också med fullt berättigande
om betydelsen af samverkan emellan
skolan och hemmet. Vi folkskollärare
här i Örebro ha oss också enligt vårt
reglemente ålagdt att minst en gång
hvarje år besöka våra lärjungars hem.
Men äfven härvid framträder ett men.
För det första har hvarje lärare så
många lärjungar att sköta, att besöken
i hemmen ej kunna bli så täta som
önskligt vore, och vidare är hans lön
så knapp, att han, i synnerhet om han
har familj, nödgas använda sin lediga
tid till hvarjehanda biförtjänster -
någon tid behöfver han äfven till
förströelse, studium och förberedelse för
skolarbetet. Han kan därför svårligen
hinna med att springa omkring i stugorna.
För öfrigt är han ej allestädes
välkommen när som helst. Mången ser uti
lärarens besök en onödig inspektion och
tycker, att han själf bäst sörjer för
barnets uppförande utanför skolans
väggar. För sådant få vi emellertid slå
döförat till och hålla på vår goda rätt
samt barnens bästa.
Svårigheter möta oss ju allestädes.
Hvad är för öfrigt lärarens arbete, om
ej en ständig kamp emot svårigheter?
Så har alltid varit, och så koirfmer säkert
att alltid förblifva, så länge hinder resa
sig emot människosläktets utveckling i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
