Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50 (A). (1,041.) 11 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866
SVENSK LÄRAEETEDOTNGo
N:r 50
gisk-filosofisk examen 1885,
dimissions-och praktisk teologisk examen 1888 samt
prästvigdes samma år i Västerås. Till
och med 1889 var han pastorsadjunkt
i By, vice pastor i Folkärna 1890 och
blef komminister i Irsta 1891,
Utom andra förordnanden har han
uppehållit brunnspredikantsbefattiiingen
vid gyttjebad- och brumisanstalteii Loka
under badsäsongen juni-augusti 1897.
Är sedan 1892 ledamot af kyrko- och
skolrådet i Irsta, var vice ordförande i
kommunalstämman därstädes 1891–98 och
är sedan sistnämda år ordförande i
kommun alnämden och kommunalstämman.
Fyra uttalanden
angående
religionsundervisningen.
Vid de två senaste sammanträdena
inom Frisinnade klubben härstädes
har förts en liflig öfverläggning
angående ämnet: Siwlans skiljande från
kyrkan. Vi återgifva från dessa
debatter fyra anföranden, som synts
oss särdeles anmärkningsvärda, enär
frågans pedagogiska sidor i dem
vederbörligen och ined sakinsikt blefvo
beaktade. För öfrigt representerade
dessa fyra talare den under
diskussionen längst åt höger gående
riktningen. De utgjorde i det stora hela
de förnämsta opponenterna mot de
åsikter, som under diskussionen
allmännast gjorde sig gällande
beträffande en fullständig skilsmässa
mellan skolan och kyrkan samt
kristen-domsundervisningens förvandlande till
ett valfritt ämne.
Rektor L. M. Waern.
Efter en inledning, som handlade om
kyrkans förhållande till staten, anförde
tal:n i hufvudsak följande:
Då kyrkan här i landet icke är
någonting vid sidan af staten utan är staten
själf såsom verksam för den andliga
kulturen, kan yrkandet på skolans
skiljande från kyrkan ej hafva någon annan
rimlig mening än den, att de organ, som
staten använder såsom medel för de
vuxna medborgarnas etiska och religiösa
påverkan och ledning, alltså prästerna
och de kyrkliga institutionerna
(domkapitlen, kyrkomötet), ej vidare må få
någon befattning med de anstalter för
det uppväxande släktets uppfostran, som
af staten bekostas eller understödjas. I
denna mening syntes förste inledaren
vid den föregående diskussionen öfver
det uppställda ämnet hafva fattat det
ifrågavarande yrkandet.
De skäl, som af denne inledare,
professor Öhrvall, anförts för en delning
af domkapitlen och upprättandet af
särskilda skolstyrelser, för ett upphäfvande af
prokanslers-institntionen och af
biskoparnas ef örat m. m. syntes tal: n vara
riktiga och svåra att jäfva. Däremot kunde
tal:n ej medgifva, att denne inledares
premisser räckte till att motivera hans
fordran, att pastorernas själfskrifvenhet
såsom ordförande i skolråden måtte
afskaffas. Här gällde ej längre skälen om
vederbörande prästmäns bristande tid,
bristande bildning, bristande sakkunskap
m. m. Tvärtom måste man erkänna,
att åtminstone i landsbygdens
församlingar pastorerna i de allra flesta fall
äro de, som hafva de bästa
förutsättningarna för att stå i spetsen för den
lokala skolstyrelsen. Tal:n visste väl, att
pastors själfskrifvenhet mången gång kunde
vara en olägenhet - t. ex. då
kyrkoherden är gammal och orkeslös - men
han trodde, att i det stora hela
fördelarna af denna bestämmelse äro vida
öfvervägande.
Man kunde svårligen ännu på länge
i spetsen för den lokala skolstyrelsen
undvara en person med ämbetsansvar.
Skulle folkskoleinspektörerna komma att
sakna en sådan person att hålla sig till
med sina kraf och anvisningar, skulle
deras verksamhet väsentligen försvåras
och folkskoleväsendets utveckling af stanna
eller åtminstone mycket fördröjas.
Genom upphäfvande af pastors,
själfskrifvenhet såsom skolrådsordförande skulle
också, enligt tal:s öfvertygelse, lärare
personalens ställning blifva otryggare och
sämre. Man plägar anföra såsom skäl
för en förändring i detta afseende, att
kyrkoherden, där han är nitisk och dug
lig, utan tvifvel blir vald till
skolråds-ordförande i alla fall. Tal:n trodde
tvärtom, att det ofta skulle komina att
inträffa, att pastor blefve utesluten från
skolrådet just därför att han nitälskade
för skolväsendets utveckling.
Hvarför vore så många* liberala
po-litici angelägna om att få pastors
ifrågavarande själfskrifvenhet upphäfd?
Motiven härtill vore möjligen flera, men
hufvudskälet låge utan tvifvel i de
liberalas missnöje med den
religionsundervisning, som meddelas i våra folkskolor,
och i en förhoppning om, att denna
undervisning skulle kunna blifva
annorlunda, om kyrkoherdarnes inflytande på
folkskolorna minskades. Tal:n instämde
fullt ut i förkastelsedomen öfver den
gängse religionsundervisningen, med
afseende på så väl dess innehåll som dess
form, men han menade, att man borde
noga undersöka, hvar det ondas rot
funnes, och att man borde se ’till, att man
ej riktade sitt anfall åt orätt håll; och
hvad anginge religionsundervisningen i’
folkskolan, berodde dess beskaffenhet ej
af de prästerliga skolrådsordförandena,
enär den vore till sitt innehåll, sin om
fattning och sin anordning bestämd dels
genom en lag (folkskolestadgan), dels
genom den af k. m:t stadfästa och till
begagnande anbefallda läroboken
(katekesen), dels genom den af k. m:t utfärdade
normalplanen för undervisningen i
folkskolor och småskolor.
Toge man bort pastors
själfskrifvenhet till ordförandeplatsen i skolrådet,
vore saken därmed ingalunda hjälpt. Ja,
äfven om man upphäfde pastors
själfskrifvenhet till ordförandeplatsen i
kyrkostämman - som med skolrådet delar
bestämmanderätten öfver folkskolorna -
och undanröjde den paragraf i
folkskolestadgan, som ger prästerskapet rätt att
öfva särskild uppsikt öfver
kristendomsundervisningen i folkskolorna, komme
saken ej heller därigenom i något
nämnvärdt bättre läge. Prästerna gjorde i
detta stycke i allmänhet ingenting annat
än hvad enligt lag och författning dem
åligger, och ehuru många präster fullt
inse den officiella
kristendomsundervisningens oduglighet, kunde de därvid
intet åtgöra. Felet låge djupare och
högre, alldenstund den obligatoriska
religionsundervisningen i våra skolor både
till sitt innehåll och sin form vore
genom de högsta statsmyndigheternas
samstämmiga åtgöranden fastställd.
Skola vi då, frågade tal:n, låta oss
nöja med status quo i
religionsunder-visningsfrågaii och trösta oss med
förhoppningen, att vårt upplysta
prästerskap torde göra det bästa möjliga af
den genom lag bestämda barnaläran i
den s. k. kristendomskunskapen?
Härtill svarade talrn ett bestämdt nej, ty
denna lära vore, menade han, i inånga
stycken hvarken kristendom, ej heller en
barnalära. Det förra af dessa påståenden
ville tal:n ej vid detta tillfälle motivera,
men däremot ville han söka i korthet
belysa den satsen, att innehållet i den
religionsundervisning, som enligt lag och
författning skall meddelas de unga, är
sådant, att de barn, som i någon mening
däraf andligen beröras, riskera att
därigenom lida men i intellektuellt och
moraliskt afseende.
Barnet har en stark sanningsinstinkt,
och tankelagarna behärska äfven barnets
tänkande, när detta är oförvilladt. När
man nu säger barnet, att Kristus är
Gud och dock icke Gud; att han är ett
med fadern och dock icke ett med
honom; att han blef sänd hit till jorden
af en annan, som dock icke är någon
annan än han själf o. s. v., då uppreser
sig häremot barnets sanningsinstinkt, och
denna naturliga revolt kan ej besegras,
endast nedtystas. Från kyrklig sida
försvaras saken därmed, att barnets
naturliga förstånd tidigt måste tvingas in
under trons lydnad. Men kyrkan
erkänner ju på samma gång, att den tro,
som skall kunna besegra det naturliga
tviflet, ej kan gifvas en människa
utifrån, utan måste växa fram ur lifvets
djupaste erfarenheter. Sådana
erfarenheter kan ju ej barnet hafva; barnet
kan därför ej heller hafva någon tro i
kristlig mening; det finnes fördenskull
ingenting hos barnet, som skulle kunna
ställas emot det naturliga tänkandets
tvifvel. Hur skall man då behandla ett
allvarligt spörjande och tviflande barn?
Ja, vill man ej eller kan man ej gifva
det tviflande barnet rätt, så har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
