Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50 (A). (1,041.) 11 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
867
ingen annan utväg än att mer eller
mindre eftertryckligt nedtysta barnets tvifvel;
någon annan bot finnes ej. Men man löper
på samma gång den svåra risken att vare
sig såra eller f or slöa barnets sanningsinstinkt.
Det finnes också andra heliga
instinkter hos barnasjälen, som genom
den obligatoriska
religionsundervisningens innehåll lida skada. Barnet har
t. ex. en tidigt vaknande rättsinstiiikt
eller rättskänsla, som ofta sättes på
hårda prof både genom vissa
berättelser ur gamla testamentet och genom
vissa läror, som meddelas vid
katekesundervisningen. Såsom ett exempel
anfördes lilla katekesens svar på frågan (i
4:e hufvudstycket): Hvilka äro dessa
Guds ord och löften? Svaret, hämtadt
ur Marci evangelium, lyder som bekant
sålunda: Den som tror och blifver döpt,
han skall varda frälst, men den som
icke tror, han skall varda fördömd.
Denna utsago, som utgifves såsom Jesu
egna ord, kan ej annat än väcka oro
och grubbel hos det barn, som fått höra,
att det att tro är att erkänna som sant
allt detta om Jesus, som barnet ej kan
fatta och därför heller ej erkänna som
sant; och det vakna barnets
rättskänsla måste uppröras af påståendet,
att människors frälsning eller fördömelse
skall bero på en sådan yttre sak, som
döpelsen är. Denna okristliga lära
kastar man dock dagligen och stundligen
in i känsliga och räddhågade
barnasinnen, och följden blir visserligen ofta
oro, tvifvel, kanske förtviflan, men lika
ofta - såsom en s j älf be varelsedriften s
utväg – en slö likgiltighet för de
religiösa lärorna.
Åberopande egen och vädjande till
andras erfarenhet, konstaterade tal:n det
faktum, att den religionsundervisning,
som meddelas våra barn, .är sådan, att
vi ofta ställas inför det svåra
alternativet att antingen jäfva lärans sanning
och lärarens auktoritet eller att lämna
våra barn att hjälplöst grubbla, med risk
att detta grubbel skadar deras andliga
och kroppsliga hälsa. Om föräldrarnas
ställning af denna anledning är svår7 så
är dock den upplyste lärarens ställning
ännu svårare och pinsammare. Tal:n
drog därför ej i betänkande att säga,
att den obligatoriska
religionsundervisningen enligt de fastställda normerna
innebär ett upprörande tvång på
föräldrars, lärares och lärjungars samveten.
Man hade sagt, att frågan om den
obligatoriska religionsundervisningens
innehåll ej hade något aktuellt intresse.
Häri låge väl en misströstan om att inom
en närmare framtid kunna genomföra
en förändring. Tal:n menade, att detta
sätt att se saken vore förkastligt. Ty
är det så, att vissa bland de
religiöst-metafysiska satser, som den gängse
kristendomsundervisningen meddelar barnen
såsom heliga sanningar, äro för dem
såsom osmältbara stenar, som ej gifva
någon andlig näring, och är det
därut-öfver så, att andra bland dessa satser
äro ägnade att skada barnens intellek-
tuella och sedliga instinkter, då är denna
fråga af den allra största vikt och af den
mest trängande aktualitet. Skola vi
kunna stå overksamma och lugnt
förbidande, om vi inse, att det gäller våra
barns andliga hälsa?
Rektor Natanael Beskow.
De olägenheter, som följa af kyrkans
administrativa makt öfver skolan, har jag
saknat anledning att närmare sätta mig
in uti. Hvad beträffar pastors mycket
omtalade själfskrifvenhet såsom
skolrådsordförande, synes detta, att döma af
den här förda debatten, vara en fråga,
om hvilken det knappast är möjligt att
bilda sig en bestämd mening utan en
stor erfarenhet. Jag förbigår därför hela
denna afdelning af spörsmålet och ber
att få yttra några få ord om dess senare
del: religionsundervisningen i skolan.
De anmärkningar, som här framställts
mot skolans religionsundervisning, kunna
sammanfattas under tre hufvudgrupper.
Den första gruppen af anmärkningar
går ut på, att den nuvarande religions
undervisningen i skolorna är förkastlig;
den andra uttalar förkastelsedomen öfver
all obligatorisk religionsundervisning i
skolorna, den tredje, öfver all
religionsundervisning därstädes.
Att den nuvarande
religionsundervisningen i skolorna, enligt den fastställda
läroboken, är skadlig, har på ett så
klart och kraftigt sätt ådagalagts af
aftonens inledare, att jag ej behöfver på
den frågan spilla inånga ord. Jag vill
för min del stryka under båda hans
satser, den första såväl som den sista:
denna undervisning är icke kristendom
och icke larnalära. Hvarpå beror det, att
den nuvarande af staten föreskrifna
religionsundervisningen är sådan? Det har
påvisats, att det ej kan sägas vara de
enskilda prästernas fel, men kyrkan i sin
helhet har här en stor skuld. Kyrkan
är efterblifven i förhållande till
tänkandet och hela kulturens utveckling. Hon
fasthåller vid ett dogmsystem, som
väsentligen är byggdt af material från
grekisk spekulation och medeltidsskolastik;
hon har ej förmått att assimilera de
sanningar, som vår tids forskande tanke
funnit, särskildt utvecklingsläran och den
mäktiga etiska tanke, som ligger i lagen
om orsak och verkan. An värre: kyrkan
är efterblifven i förhållande till sin egen
vetenskap. Man må dock icke lägga all
skuld på kyrkans män. Beskaffenheten
af den nuvarande religionsundervisningen
beror nog lika mycket af den allmänna
opinionen i religiösa frågor. A ena sidan
är en mycket stor del af allmänheten,
särskildt just den bildade allmänheten,
religiöst likgiltig, å andra sidan äro de
religiöst sinnade lekmännen i stort sedt
konservativare än flertalet präster. Hvad
nu särskildt befräffar den historiska
bibelforskningen, har det åtminstone varit min
erfarenhet, att densamma har större
motstånd att öfvervinna hos lekmännen än
hos prästerna.
Men skall det då bli bättre? För
min del tror jag det bästa medlet att
framkalla en förändring vara att alla,
som önska en sådan, säga ut sin
mening utan omsvep; och ju flera, som
med verkligt intresse uttala sig i denna
riktning, desto bättre. Det är därför
jag med glädje ser den här framställda
frågan vara föremål för så många
tänkande mäns sympatier.
Man säger vidare, att all obligatorisk
religionsundervisning är skadlig. Ja, den
är skadlig, ty den innebär, såsom det
jämväl sagts här, ett samvetstvång på
såväl lärare som barn och föräldrar. Att
i de högre läroverken göra
religionsundervisningen valfri bör ej stöta på några
svårigheter alls. Och här kan man -
förutsatt, att denna undervisning befrias
från den nuvarande dogmatiska
tvångströjan - ej tala om samvetstvång på
läraren’, han har själf valt att
undervisa i kristendom. För folkskolläraren
borde frihet lätt kunna beredas
därigenom, att i de fall, då läraren ej vill
undervisa i kristendom, denna undervisning
ålägges vederbörande präst - han har
åtminstone frivilligt valt denna
lärare-gärning.
En talare här har uttalat den
farhågan, att om religionsundervisning
meddelades i skolan men ej vore
obligatorisk, en söndring skulle uppstå
mellan de barn, som begagna denna
undervisning, och dem, som icke begagna den.
Detta tror jag är en onödig fruktan. I
den skola, där jag är lärare, kunna
barnen, på föräldrarnas begäran, fritagas
från religionsundervisningen, och några
föräldrar hafva begagnat sig häraf; men
icke har jag försport några ansatser till
söndring mellan kamraterna af denna
anledning. Däremot kunde man väl
tänka sig, att religiösa partier snarare
skulle bildas bland barnen, om de
utanför skolan erhölle sin
religionsundervisning, än här, än där, mer eller mindre
färgad af olika sekters eller partiers
dogmatik.
Till sist har man sagt, att det ej blott
är den dogmatiska och obligatoriska
religionsundervisningen, som är skadlig:
all religionsundervisning måste bort ur
skolorna. Och man har som hufvudskäl
härför anfört, att religionen skulle vara
tänkandets absoluta motsats och därför
kulturens farligaste fiende. Jag tror, att
så länge staten för sitt lif erkänner
kristliga grundsatser, det är naturligt, att
staten äfven erbjuder sina blifvande
medborgare en undervisning i
kristendom. Men de, som ordna och
hand-hafva denna undervisning, måste lära sig
förstå, att religionen har ett annat
område att röra sig på än vetenskapen
och måste lämna vetenskapen full
rörelsefrihet inom dess område. Då
förfaller nog också talet om religionens
kulturfientlighet.
Vi hafva under denna diskussion
emellanåt kommit in på frågan om
hvad religion egentligen är. Det skulle
helt säkert föra oss ut på för vida fält,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
