Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50 (A). (1,041.) 11 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
868
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 50
om vi skulle söka utförligt behandla den
frågan. Jag anser mig emellertid
skyldig, då jag instämt i förkastelsedomen
öfver den nuvarande
religionsundervisningen, att åtminstone antyda den
positiva grund, på hvilken jag tror, att
religionsundervisningen bör byggas. Man
måste utgå från att religion är det
personliga samvetsförhållandet till det högsta
väsendet, icke världsförklaring.
Religionsundervisningen skall sträfva till att
införa i detta förhållande och så främja
den högsta utveckling af personligheten.
Personlighetens utveckling, icke
lärosatsens inpluggande, skall alltså vara
religionsundervisningens mål. Först när
religionsundervisningen ställer sig på denna
ståndpunkt och ställer upp för sig detta
mål och begränsar sig därtill, först då
skall den bli religiöst fruktbärande. Det
är därför just af religiöst intresse som
jag för min del lifligt instämmer i
önskningarna om en grundlig reform af
kristendomsundervisningen,
Komministern teol, d:r Samuel
Fries.
Min ståndpunkt i fråga om kyrkans
och skolans förhållande till hvarandra
vill jag i denna diskussion söka uttrycka
i trenne hufvudpunkter, hvilkas innehåll
jag ber att med några ord närmare få
belysa.
I. Kyrkans i förhållande till skolan
öfverordnade myndighet bör upphöra, så att
skolan kommer att intaga en med kyrkan
fullt koordinerad ställning.
Biskopsinstitutionen reformeras, så att
dels biskopens e f or åla myndighet inskränkes,
dels biskopens val blir i lika hög grad
beroende af allmänna läroverkens,
seminariernas och folkskolornas lärarepersonal som
af prästerskapet, och att i samband härmed
domkapitlen undergå en passande ombildning,
framför allt i universitetsstäderna och
Göteborg.
Ehuru enligt min tanke kyrkans
öfvervälde öfver skolan - kyrka och
skola här tagna efter den vanliga
föreställningen om dessa folkuppfostrande
inrättningar, för hvilka naturligtvis
staten ytterst är subjekt, konungen därför
också »summus episcopus» - icke är af
den omfattning, som man oftast vill göra
trolig, är dock detta öfvervälde mycket
starkt symboliseradt genom pr okansler
sin-stitutionen, det biskopliga eforatet,
in-spektorsämbetet, till hvars innehafvare
oftast präster utses, prästerskapets
själfskrifna rätt till ordförandeskap i
kyrkostämma och skolråd m. m. Skolan äger
emellertid numera den betydelse och
själfständighet vid sidan om kyrkan som
folkuppfostringsmakt, att den äfven i
det yttre bör få en med kyrkan
koordinerad ställning. Af praktiska hänsyn tror
jag dock, att ännu så länge
ordförandeskapet i både kyrkostämma och skolråd
bör tillkomma pastor, men jag ser inga
skäl, hvarför man ej principiellt skulle
kunna tänka sig en annan, blott att
denne, såsom i fråga om fattigvårdsären-
den, har rätt att deltaga i skolrådets
förhandlingar och, där han annars är i
kyrkostämma röstberättigad, deltaga i
dess beslut.
Skola och kyrka skola koordineras men
sambandet icke upphäfvas. Sin högsta
enhet hafva de naturligtvis i regeringen,
vare sig man inrättar ett särskildt
skol-och ett särskildt kyrkodepartement eller
låter dem sortera under ett gemensamt
ecklesiastikdepartement. I hvarje fall
måste enligt min tanke äfven längre ned
i styrelseorganisationen finnas
föreningspunkter mellan skolans och kyrkans
verksamhet, och jag finner dem i en
reformerad biskopsinstitution. Biskopens
efo-rala myndighet, som i vissa fall
tillerkänner honom ända till tre röster vid
en läraretillsättning, måste grundligt
reduceras. I öfrigt ber jag att få hänvisa
till mina uppsatser om
biskopsinstitutio-iien i Sverige i Svenska Dagbladet detta
år (n:r 229, 232, 236 och 253) samt
erinra därom, att redan nu tillåter lagen,
att skolmän väljas till biskopar. Att
detta sällan inträffat, beror naturligtvis
på valkorporationens i ögonen fallande
och orimliga ensidighet. Denna
ensidighet bör kunna af hjälpas, om blott
lärarekåren fordrar den obestridliga rätt,
som lagen ännu ej gifvit den.
II. Den för alla obligatoriska
religionsundervisningen i såväl folkskolor som allmänna
läroverk bedrifves uteslutande i
religionshis-torisk riktning med en för läroverkens
högsta klass afpassad afslutning skur s i
religionsfilosofiens elementer.
Införandet i en viss positiv
religionsåskådning, dess religiösa lif och kult öfverlämnas
åt hemmen, privat undervisning och den
fri-villiga konfirmationsundervisningen af
statskyrkans prästerskap och de öfriga
legaliserade religionssamfundens predikanter.
Yrkandet på all slags
’religionsundervisnings afskaffande är ogenomförbart
och har till och med af hr professor
Öhrvall i hans inledningsföredrag
erkänts medföra en brist i en nutida
uppfostran. Eftersom nu en gång
religionerna hafva funnits till, finnas till och
spela en mäktig roll i mänsklighetens
lif, kunna de och måste de vara
föremål för mänsklig kunskap och
forskning lika väl som allt annat faktiskt här
i världen. Detta borde af ingen
tänkande människa bestridas. På skolans
undervisningsprogram bör därför
ovillkorligen ämnet religionshistoria (och
religionsfilosofi) finnas upptaget. Huru
denna undervisning i detalj skulle ordnas,
kan jag naturligtvis ej här inlåta mig
på. Men den måste i alla händelser
afstryka sin konfessionalistiska prägel, i
den vanliga mening man gifver detta ord,
och inskränka eller utvidga sig,
allteftersom man ser saken, till en rent objektiv
skildring af de religiösa företeelsernas
historia och fundamentala begrepp.
Jag inser icke, hvarför en sådan
religionsundervisning bör blifva valfri mer
än alla andra ämnen, historia, zoologi,
botanik, fysik o. s. v. I och för sig
vore det nog kanske ej så farligt att
beträda denna annars reaktionära väg,
hvilken, som strax skall visas, för
direkt ut från skoltvånget, hvilket vi
hittills ansett vara absolut nödvändigt,
- det vore kanske ej så iarligt,
säger jag, ty en religionshistorisk
undervisning med goda och välskrifna
läroböcker, kartor, taflor, skioptikonbilder
och annan åskådningsmateriel antar
jag skulle blifva ett nöje för barnen,
synnerligast under bildade och
entusiastiska lärares ledning.
Men valfriheten är i alla fall ett oting.
Hvem skall välja? Barnen själfva? Kan
det verkligen vara rimligt och klokt?
Föräldrarna? Skola dessa anses ha
grundad rätt att beröfva barnen ett visst
bildningselement och ett visst
kunskaps-mått på grund af egna - icke barnens
- samvetsbetänkligheter? Och har man
betänkt följderna? Somliga bornerade,
fanatiskt religiösa människor skola
fordra barnens befrielse från undervisning i
zoologi, emedan människan här i
naturhistoriskt hänseende placeras bland
däggdjuren, andra skola yrka på befrielse från
geologi, emedan denna vetenskap anses
förleda barnen att ej tro på den
mosaiska skapelsehistorien, och slutligen skola
andra ifrigt påyrka befrielse från studiet
af fäderneslandets historia och
världshistorien i allmänhet, emedan i
läroböckerna icke krigens absoluta förkastlighet
och obehöfligheten af att med
vapenmakt försvara fäderneslandets fria
samhällsskick framhållas.
Lägger man härtill den ännu hos
allmogen och delvis arbetareklassen
förefintliga benägenheten att för
arbetsförtjänsten och andra orsakers skull låta
barnen försumma skolgången, så långt
de våga och möjligen kunna utverka af
skolrådets ordförande, så bör man väl
inse, att frestelsen ligger nära till hands
att under samvetsbetänklighetens
skyddande förklädnad sönderbryta och
omintetgöra all ordentlig skolgång.
Införandet i en positiv
religionsåskådning med hvad därtill hörer bör
däremot blifva en frivillig sak. Denna
undervisning är naturligtvis beroende af
riter och bekännelseskrifter, hvilka
formellt sedt utöfva en bindande kraft på
religionslärorna. Enligt min tanke utgör
emellertid denna omständighet infcet
hinder för en reellt fri och frigörande
undervisning i den positiva
religionsläran, enär åtminstone statskyrkans präster
icke behöfva eller böra anse sig
annorlunda förpliktigade till kyrkans
bekännelseskrifter än så, att dessa och deras
satser, en gång gifna och fastställda af
skilda anledningar, endast äro att
betrakta som i den kyrkliga
läroutvecklingens farvatten utsatta bojar, prickar
och ledfyrar, ingalunda som angifvare af
den teologiska och kyrkliga
undervisningens beständiga ankarplatser, utan
afsedda att vägleda ut i det fria hafvet,
där seglatsen äger rum endast på
san-ningssökandets kompass efter dess
allmänna lagar. Då nu i alla fall många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
