Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (1,048.) 29 januari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
SVENSK LÄRARETIDNING.
79
bra, men hvad endast därmed för det
stora ändamålet, upplysningen,
egentligen vunnits, lärer vid en säker
granskning befinnas inskränka sig till ett ej
tillräckligt resultat.» Vid all högre
undervisning hade det ju funnits
oundgängligt att väsentligen lita till
läsningen på egen hand. »Och om man annars
allvarsamt Önskar en allmännare,
upplysning och bildning, torde utan någon
särskild bevisning kunna- antagas, att
äfven för medborgare i allmänhet det
vore af särdeles värde, om jämte de
anstalter, som finnas nödiga för lärandet
af att läsa (hvilket torde utgöra
upplysningens blotta vehikel), äfven tillgång
bereddes på tjänlig lektyr, sedan
skolkursen och skolboken ej mera äro till
fyllest. Jag vågar alltså härmed vördsamt
föreslå, att lokalbibliotek för allmänheten
måtte inrättas, där böcker och skrifter
uti religion, moral, historia, geografi, lag
och ekonomi m. m. emot ingen eller ringa
och lätt afgift vore att tillgå.» För
åstadkommande af dessa lokal- eller
sockenbibliotek yrkades, att riksbanken
skulle ’ till hvarje pastorat, som ville
inrätta ett sådant, förskjuta en viss
summa (1,500 kronor), hvaraf en fjärdedel
skulle betraktas som gåfva och
återstoden som räntefritt lån att inom sju år
återbetalas. Genom en dylik hjälp skulle
enligt motionärens mening ett kraftigt
handtag vara gifvet de enskilda
bemödandena till sakens vidare befordran. »Jag
inser väl», yttrade han, »att detta
föreslagna biträde icke skulle genast
fullkomligt uppfylla ändamålet, men jag
tror man med säkerhet kan antaga, att
ett sådant biträde från statens sida skulle
utgöra en säker grund, på hvilken
enskilda omtanken och välviljan kunde
fullborda byggnaden.»
Vid denna tid hade man emellertid
icke ännu kommit till den uppfattningen,
att folkbildningen i det hela vore en
angelägenhet, som borde med statsmedel
understödjas. Allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet vid. 1828-30 års riksdag
förklarade, att »de lägre folkklasserna»
hade nog af den undervisning, som
prästerskapet meddelade, och af styrkte
därför samtliga motioner om upprättande
af sockenskolor samt lyckades få sitt
betänkande godkändt af alla stånden.
Under sådana förhållanden säger det
sig själft, att motionen om
sockenbibliotek ej kunde tillvinna sig gehör.
Bankoutskottet, till hvars granskning den
hänvisats och som helt naturligt fann dess
syfte »främmande för bankens ändamål»,
ansåg »den förslagna anstalten kunna
alldeles öfverlämnas till den enskilda
omtanken och hvarje menighets egna
bepröfvande», hvilken åsikt äfven
biträddes af riksdagen.
Härmed var saken dock icke fallen.
Den upptogs af expeditionssekreteraren,
sedermera generalkonsuln F. A. Ewerlöf
genom en af honom 1832 utgifven skrift
med titeln »Om folkbildning af
Broug-hani, lord-storkansler af England.
Öfversättning med anteckningar om de i Eng-
land befintliga händt verks-instituterna
och sällskapet för nyttiga kunskapers
spridande, samlade under en resa i
nämda land åren 1830-31». Detta
arbete tilldrog sig stor uppmärksamhet,
och under den agitation för lagstadgade
folkskolor, som utmärkte det närmast
följande årtiondet, blef åstadkommandet
af folkläsning och sockenbibliotek ett af
folkbildnings vännernas stående önskemål.
Det framhölls Månd annat af
kyrkoherden C. A. Bergman i hans bok »Om
svenska skolväsendet» 1832 och i
bonden Per Sahlströms förträffliga
reformskrift »Om folkundervisningen,
framställning till den upplysta allmänheten samt
Sveriges bondestånd» 1833. Den 19
december 1833 stiftades på
expeditionssekreteraren Ewerlöf s initiativ
»Sällskapet för spridande af nyttiga kunskaper
bland allmogen och de arbetande
klasserna», hvilket redan följande år
började utgifva den bekanta tidskriften
»Läsning för folket», och år 1835 bildades
efter dess föredöme »Föreningen till
utspridande, af nyttig folkläsning i
Karlstads stift», genom hvars försorg
bibliotek snart kommo till stånd inom de
flesta af Värmlands socknar.
Då vid riksdagen 1840-41 frågan
om folkskolans lagstadgande ändtligen
var mogen för sin lösning, hade ock
öfvertygelsen om nödvändigheten af
fortbildning utöfver barndomsåldern samt
af sockenbibliotek såsom ett
hufvud-medel härför blifvit så allmän, att ett
uttalande härom inrycktes i det betänkande,
som sammansatta stats- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskotten afgåfvo
med anledning af den kungliga
propositionen rörande folkskoleväsendets
ordnande samt de många i ämnet väckta
motionerna. I utskottens första
utlåtande (n:r 5, afgifvet den 29 juni 1840)
förklarade de sig anse »något förfogande
nödigt, hvarigenom den undervisning,
barnen inhämtat, må, äfven sedan de
blifvit fria från skyldigheten att bevista
skolan, i minnet behållas», för hvilket
ändamål de föreslogo, »att om söndagarna,
när så ske kan, undervisning må
meddelas af vederbörande prästerskap och
lärare icke allenast uti religionen utan
också uti öfriga för skolorna föreskrifna
läroämnen samt att vid dessa tillfällen
förhör böra med ungdomen anställas,
hvarjämte utskotten anse sig böra
uttrycka den önskan, att för
skolundervisningens fortgång och befrämjande
sockenbiblioteks inrättande måtte
uppmuntras ». .
Onekligen var detta uttalande mindre
väl formuleradt, enär det lätt kunde
anses innebära, att den af utskotten
föreslagna fortsatta undervisningen
vä-sentlfgen borde inskränka sig till
repetitionsförhör, samt att de ifrågasatta
sockenbiblioteken endast vore afsedda
for lärjungar och lärare och sålunda
rätteligen borde benämnas skolbibliotek.
I sitt af de framställda
anmärkningarna föranledda nya betänkande (n:r
128, afgifvet den 7 januari 1841) an-
sågo sig utskotten därför böra förklara,
att den fortsatta undervisning, de
åsyftat, vore beräknad ej blott »att i
minnet behålla och städse ånyo uppfriska
de under skoltiden inhämtade kunskaper
utan ock att dem i möjligaste måtto
ytterligare utveckla». Beträffande
yrkandet, att benämningen
»sockenbibliotek» borde utbytas mot »skolbibliotek»,
anmärkte utskotten, att skolbibliotek
visserligen måste anses »utgöra ett
oundgängligt inventarium vid hvarje skola»,
men att här icke vore fråga därom, utan
om »en samling af sådana nyttiga
böcker och skrifter, hvilka både af ungdom
och äldre personer kunna begagnas för
att genom läsning utvidga redan vunna
kunskaper. Den är således ämnad att
efter skolgångens slut utgöra ett medel
till s j älf under visning, så mycket
nödvändigare som äfven de bästa anlag och
den varmaste håg, hvilken annars
möjligen skulle föra långt nog f ram* på
bildningens väg, utan ett sådant biträde
skulle se sina framsteg i förtid stängda.
Dessa sockenbibliotek, sådana utskotten
tänkt sig dem, utgöra således ett ganska
viktigt medel till folkundervisningens
.befrämjande, ett nödvändigt supplement till
själfva skolundervisningen».
I hufvudsak blef utskottens mening af
ständerna godkänd, och i folkskolestadgan
af den 18 juni 1842 inrycktes därför af
k: m:t en bestämmelse (§10 mom. 2), hvari
önskvärdheten af fortsatta
bildningstillfällen och af sockenbibliotekens
befrämjande uttalades, ehuru visserligen i en
särdeles snäf och äfven i öfrigt allt
annat än lycklig form. »För
underhållandet af de i skolan förvärfvade kunskaper
och synnerligen för befrämjande af en
sann kristlig bildning bör», hette det
där, »helst under den tid af året, då
ledighet från skolan gifves, skolläraren
under inseende och med biträde, där
så ske kan, af församlingens prästerskap
under söndagarna meddela undervisning
och anställa förhör med den tingdom,
som utgått från skolan. För samma
ändamål åligge det ock prästerskapet
att uppmuntra till inrättande och
begagnande af sockenbibliotek samt därtill
tjänliga böcker föreslå.»
Det har behöfts en lång tid, innan
de önskemål, som i denna
folkskolestadgans bestämmelse erhöllo ett oklart och
famlande uttryck,’ blifvit i någon mån
verkliggjorda. Så småningom har detta
dock skett, ehuru ofta i helt andra
former än man för sextio år sedan tänkte
sig. Fortsättningsskolor hafva på
åtskilliga ställen blifvit inrättade, här och
där har folkskolan erhållit såsom
öfverbyggnad en högre folkskola eller en
folkskolans högre afdelning, folkhögskolor
hafva kommit till stånd, och under de
senaste årtiondena hafva arbetareinstitut
och föreläsningsföreningar uppstått i
olika landsändar. Till utveckling af
samtliga dessa anstalter för fortsatt
folkbildning har staten bidragit med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
