Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (1,049.) 5 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
107
att i § 4 orden »hela, på angifvet sätt
j beräknade, månader», utbytas mot orden
j »timmar, på angifvet sätt fördelade»,
att i tredje stycket af § 6 orden »utgå
för hvarje–––––understödsbelopp»,
utbytas mot orden »utgå för det antal
timmar, undervisningen pågått» ;
att fjärde stycket af samma § utgår;
att § 7 får lika lydelse med § 4 i k.
kungörelsen af den l" juni 1900 angående
statsbidrag till aflönande af lärare vid
folkskolor och småskolor;
dels besluta att med 10,000 kronor
höja det af k. m:t till understöd för
främjande af slöjd äskade anslaget.
Katekesutanläsningen.
Den af hr E. G. Åkerlind från
Medelpad i detta ämne väckta
motionen har följande lydelse:
Den 12 maj 1865 utfärdades af k. m:t
i fråga om utanläsning af förklaringen
till Luthers lilla katekes ett cirkulär af
följande lydelse:
Hos oss hafva rikets ständer i
underdånighet anhållit, att till minskande af den
öfverdrifna och därigenom skadliga
utan-läsningen, som vid
kristendomsundervis-ningen mångenstädes vore bruklig, oss måtte
täckas såsom rättesnöre för annan
undervisning såväl i rikets samtliga skolor som
vid nattvardsungdomens beredelse, stadga,
att Luthers lilla katekes skall utgöra
grunden för undervisningen och läras utantill,
dock att utanläsning ej ålägges lärjungar,
innan de genom föregående muntlig
undervisning förmått att någorlunda redigt
uppfatta innehållet, samt att förklaringen öfver
Luthers lilla katekes bör begagnas som
handledning vid undervisningen; öfver
hvilken rikets ständers framställning I och
öfriga consistoria ecclesiastica i riket, uppå
erhållen nådig remiss, afgifvit underdåniga
yttranden.
Enär Luthers lilla katekes redan nu
utgör grunden för ifrågavarande undervisning,
och lärarne genom den erinran, som är
fogad vid den antagna förklaringen, blifvit
allvarligen uppmanade att icke till
utanläsning förelägga barnen något, som de icke
efter sina förmögenheter begripa, hvarjämte
(genom nådiga cirkuläret den 22 april 1864)
rörande folkundervisningen ytterligare
stadganden i samma syftning blifvit vederbö
rande meddelade, men utfärdandet af
närmare nådiga föreskrifter angående
nattvardsungdomens undervisning icke funnits
lämpligt: hafva vi, som under denna dag
låtit till rikets elementarläroverk utgå
särskildt utarbetade anvisningar i afseende på
kristendomsundervisningen, velat i nåder
anbefalla Eder att till vederbörande
prästerskaps kännedom meddela de åsikter, hvilka
i detta viktiga ämne gjort sig gällande hos
rikets ständer, och göre vi oss förvissade,
att prästerskapet, då en själlös eller för långt
drifven utanläsning ingalunda
öfverensstämmer med eller befrämjar denna
undervisnings höga ändamål, vid densamma
iakttager ett sådant förfaringssätt, att de heliga
sanningarna jämte det de till sitt väsentliga
innehåll klart och bestämdt fästas i de ungas
minne tillika må lefvande uppfattas af deras
begrepp för att blifva fruktbärande för
deras lif.
Genom k. cirkulär den 11 oktober
1878 har k. m:t gjort nu åberopade
i grundsatser gällande äfven för den då
antagna nya »utvecklingen» af Luthers
katekes, då det heter: »viljande vi i
afseende på sättet for denna läroboks be-
gagnande hafva i nåder erinrat om de
i k. cirkuläret den 12 maj 1865
uttalade grundsatser».
De sväfvande ordalag, hvari detta
cirkulär är affattadt, bero med all
sannolikhet på, att man icke ansåg det
möjligt att på en gång förändra den dittills
brukliga metoden för
kristendomsundervisning.
Men hvad vi dock med bestämdhet
se framgå af detsamma, det är, att en
för långt drifven utanläsning af
katekesförklaringen är skadlig. Man hyste helt
säkert det hoppet, att missbruket så
småningom skulle försvinna med åren. Men
har väl detta skett? Nej, ännu i dag,
mer än 35 år efter utgifvandet af det
k. cirkuläret, fortsätter
religionsundervisningen på samma sätt, såväl i
folkskolorna som i nattvardsskolorna, med
utanläsning af hela katekesutvecklingen.
Icke nog därmed: det gifves till och med
exempel på att nitiska religionslärare
förelagt sina lärjungar af dem författade,
i frågor och svar formulerade
läroböcker i religiösa tvistefrågor att jämte
katekesutvecklingen läras utantill.
Faran af den förståndslösa
utanläs-ningen har länge varit beaktad af män,
som varit i tillfälle att iakttaga dess
skadliga verkningar. Biskop Tegnér
yttrar i sitt tal till lärare och lärjungar i
Växjö gymnasium 1827: »Att göra
religionens sanningar till ett blott
minnesverk, ett tanklöst munväder,’ förkväfver
i sin rot all religionskänsla och är blindt
oförstånd. Det är mera, det är
styggelse både för Gud och hvarje tänkande
människa.»
I »Förslag till kursindelning för
Stockholms folkskolor», afgifvet af
folkskolekollegiernas kommitterade, yttras om
ka-tekesutanläsningen:
På den tid, då utanläsningen häraf först
började, hade densamma ett visst
berättigande. Hvad man åsyftade var, att barnen
städse skulle hafva katekesens textord till
hands. På den tiden kunde detta icke ske
genom en bok3 för det första emedan
menige mans barn icke kunde läsa i bok, för
det andra emedan de icke hade någon bok
att läsa uti; till och med en katekes var
både före och länge efter
boktryckerikonstens uppfinning mycket för dyr för de fattiga.
Under sådana omständigheter fanns det
intet annat sätt att hafva en viss text till
hands än att hafva den ordagrant
inpräntad i sitt minne.
Dessa förhållanden hafva längesedan
blifvit totalt förändrade. Det oaktadt har
utanläsningen utvidgat sig vida öfver sina
ursprungliga gränser samt bibehållit sig i
hufvudsak orubbad ända till våra dagar. Ehuru
det i vårt land icke finnes ett enda lag-bud,
som för folkskolan påbjuder utanläsning af
vare sig Luthers lilla katekes eller dess så
kallade utveckling, så är densamma dock
fortfarande regel i hela landet,
hufvudstaden icke undantagen. Detta senare kan
åtminstone icke bero på härvarande lärares
och lärarinnors förkärlek för denna så
kallade metod. Grunden är helt enkelt den,
ätt de anse sig tvungna att hålla på
densamma, enär de upprepade gånger blifvit
formligen förständigade att låta barnen
inlära utvecklingens samtliga stycken
utantill. Följderna häraf äro lika "djupt
ingripande som beklagliga. Utanläsningsfrågan
är nämligen icke en fråga, som blott rör
undervisningens metod, utan till sin allra
väsentligaste del just dess ämne, dess
material. Den rör sig* icke så mycket om huru,
som om hvad. Frågan är helt enkelt denna:
är det, som skall inläras, utvecklingens
ordalydelse eller är det dess innehåll? Att
inhämta något genom utanläsning och att
inhämta något genom inre tillägnelse är icke
att inhämta samma sak på två olika sätt;
det är att inhämta två alldeles olika
sa-Jcer. Det, som vid uppläsandet af en
utan-läxa håller barnet kvar på den rätta
stråten, så att det icke »stapplar» eller
»kommer af sig», är ingalunda tanken på
innehållet, denna skulle tvärt om verka
störande. Det är fast hellre den mer eller
mindre medvetna föreställningen om hvad
som står med grof eller fin stil upptill eller
nedtill på den vänstra eller högra sidan i
en bok eller deri halft omedvetna
föreställningen om »huru det börjar» eller »hvad
som kommer efter», det vill säga hvilka
ljud-förbindelser det varit vant att höra efter
de sista rjudförbindelserna i frågan eller de
första i själfva stycket, eller den obestämda
känslan af att »läsa rätt», det vill säga att
åstadkomma samma talrörelser, det varit
vant att låta efterfölja vissa andra förut
frambragta talrörelser o. s. v. Då barnet
reproducerar en utanläxa, är det icke en.
kedja af känslor, föreställningar och
omdömen det i sitt sinne återuppkallar. Det är
blott en serie af syn-, hörsel- och
känsel-intryck - förnimmelser af sedda
bokstafs-typer, hörda ljudförbindelser och kända
muskelrörelser i talverktygen.»
Här hafva aktningsvärda
religionslärare och fackmän i fråga om
barnundervisning uttalat erfarenhetsrön, som borde
kunna öfvertyga, äfven där förnuftsskäl
ingenting verka.
Det onaturliga, opedagogiska i ett
dylikt förfaringssätt borde för en hvar ligga
i öppen dag. Likaså borde alla inse det
okloka uti att belasta barnen med en
mängd of ver ansträngande arbete,
hvartill de helt och hållet tvingas. Men då
vi besinna, att denna utanläsning, till
den stora omfattning den bedrifves, står
i rak strid med riksdagens och
regeringens uttalande i frågan, så ter sig
frågan än besynnerligare. Hon ter sig
såsom olaglighet. Ty om någonsin en
»för långt drifven utanläsning» kan
sättas i fråga, så är det väl när jämte lilla
katekesen hela utvecklingen från pärrn
till pärm skall läras utantill. Kan detta
oefterrättlighetsförhållande längre få fort-
gå?
Då emellertid prästerskapet i
allmänhet fortfarande påyrkar denna
öfverdrifna utanläsning, utan att vare sig
taga hänsyn till k. m:ts och riksdagens
uttalade mening i frågan eller de
olägenheter och faror, som föranledas
däraf, får jag hemställa,
att riksdagen ville i skrifvelse till
k. m:t anhålla, det k. m:t ville på
lämpligt sätt -fästa samtliga skolråds
uppmärksamhet därpå, att den 1878
till ledning vid
kristendomsundervisningen antagna s. k.
katekesutveck-lingen icke är afsedd att af barnen
ordagrant inläras, utan endast att,
i enlighet med sitt namn, tjäna som
en utveckling af, det vill säga såsom
en förklarande utläggning eller
kom-mentarie till Luthers lilla katekes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
