Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (1,056.) 26 mars 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄRARETIDNING.
237
geln att öfva sitt inflytande på
barnavårds-j nämden i den riktningen, att den ej utan
verkligt nödfall ingriper och understundom
kanske snarare ingriper för litet än för
mycket. Men fall af ovis nitälskan låta också
tänka sig, i synnerhet under de förhållanden,
då hemmet undergått sådan förändring till
det bättre, att föräldrarna böra med allt
skäl få sitt barn åter, men de af andra
grunder än sådana, som höra till lefvernet, icke
lyckats åter f or v är f va barnavårdsnämdens
förtroende.
Äfvenledes bör det sättas i fråga, huruvida
barnavårdsnämden alltid äger
förutsättningen för att kunna göra en sådan
undersökning, som här ej sällan blir af nöden,
exempelvis huruvida ett barn begått den
handling, som stämplar det såsom vanartigt
eller ej.
Vidare är att befara, att åtskilliga af
barnavårdsnämden fattade, af domkapitlet
fastställda beslut icke skola få nödig auktoritet,
i det de komma att, med eller utan verklig
grund, framställas såsom frukt af
otillfredsställande utredning eller af religiös eller
annan fördom.
Motionären söker därpå vederlägga
åtskilliga invändningar mot de
allmänna domstolarna såsom forum för
dylika mål. Invändningen att
domstolarna kunde blifva onödigt
öfverhopade med arbete, bemötes bland
annat därmed, att »åtskilliga
föräldrar säkerligen komme att draga sig
för den granskning af deras lefverne,
hvarför de i sådant fall skulle
utsätta sig inför rätta». Barnen
behöfde ej i någon större utsträckning
dragas för domstol, ty »när
barna-vårdsnämdens beslut ej gäller
vanartade utan sedligt försummade barn,
är det föräldrarna, som stå till svars
men ej barnen, hvarjämte vanartade
barn ej heller behöfva inkallas
annat än då domstolen finner det
nödigt för sakens tillbörliga utredning».
Att vår rättegångsordning med sin
formella bevisning mindre lämpar sig
för ärenden af ifrågavarande art,
borde ej lägga hinder i vägen, enär
domstolen kunde »grunda sina utslag
på vittnesgille och trovärdige mäns
omdöme». Icke heller
kostnadssynpunkten behöfde spela någon större
roll, enär »det icke vore synnerligen
dyrt att vid svensk underdomstol
söka rätt».
För hr Widéns motion torde flera
beaktansvärda skäl tala. Däremot
synes den af hr Hedlund framställda
vara ägnad att väcka ganska stora
betänkligheter.
Uppenbarligen är den närmast
föranledd af farhågan, att man hos
myndigheter, där de speciellt kyrkliga
synpunkterna äro i tillfälle att spela
en ledande roll (barnavårdsnämden,
domkapitlet), måste tänka sig, att
omdömet om föräldrarnas lämplighet
eller olämplighet kan komma att
bestämmas af omclömet om deras
kyrkliga åsikter. En barnavårdsnämd
eller ett domkapitel, som
behärskades exempelvis af en fanatisk
schar-tauansk uppfattning, kunde mena, att
föräldrar, som vore frikyrkliga,
ensamt på grund häraf måste anses
oförmögna att rätt uppfostra sina
barn. Likaså vore det tänkbart, att
vissa politiska (exempelvis
socialdemokratiska) åsikter kunde komma
att betraktas såsom grund för att
fråndöma föräldrar deras barn.
Enligt vår tro äro dessa farhågor
emellertid i hög grad öfverdrifna.
Ett sådant medel som barns
skiljande från deras hem lärer nog ej
tillgripas, utan att verkligt tvingande
skäl för anlitande af ett dylikt medel
föreligga. Skulle detta oaktadt
betänkligheter af den art, motionären
antydt, tillmätas någon afgörande*
vikt, borde i alla händelser ett annat
botemedel utfinnas än pröfningens
förläggande till de allmänna
domstolarna, hvilka såväl genom sin
sammansättning som sitt tungrodda
arbetssätt äro synnerligen olämpliga
att tjänstgöra såsom
uppfostringsmyn-digheter. Ty hvad som framför allt
måste fasthållas, det är, att de frågor,
som det här gäller att afdöma, icke
i främsta rummet äro ciyil- eller
kriminalrättsliga frågor utan
uppfostrings-frågor, och att den rätt, som det här
gäller att skydda, icke är
föräldrarnas äganderätt till sina barn (en
äganderätt, som hörde hedendomen
till, men hvarpå kristendomen gjort
slut), utan barnens rätt till uppfostran.
Där denna senare rätt åsidosattes af
föräldrarna, där är det samhällets
plikt att träda emellan på det sätt,
som för barnets och samhällets bästa
befinnes lämpligast.
En seger
för folkbildningen vanns inom
riksdagens andra kammare i torsdags
middag, då kammaren med 93 röster
mot 50 gaf sitt bifall till den af hrr
Fr. Berg och E. Hammarlund väckta
motionen om skrifvelse till k. m:t
rörande statsbidrag åt sockenbibliotek
och med dem jämförliga
boksamlingar.
Från början hade utsikterna varit
ljusa nog, enär man tagit för gifvet,
att andra kammarens »skolutskott»
svårligen skulle kunna undgå att
tillstyrka en så blygsam begäran som
den af motionärerna framställda. Det
oväntade inträffade emellertid. En
majoritet inom utskottet fann, att här
vore rätta tillfället att gnida på
skil-lingen. När millionerna rulla,-då står
mången bländad och vet knappt
hvarom fråga är samt gör icke ett försök
att hejda guldströmmen. Men i
samma mån sorn summorna bli mindre,
tyckes man komma till fattning och
få någon föreställning om, att det ju
dock gäller pengar och att man
någon gång måste försöka spara. Och
hvar skulle man väl lättare kunna
spara än då något begäres för
folkbildningsändamål? Nu får man
ögonen upp för våra brydsamma
finansiella förhållanden, för
nödvändigheten att icke skapa några utgifter för
nya statsändamål o. s. v.
Kan en dylik argumentation
föreläggas andra kammaren omedelbart
efter behandlingen af fjärde
hufvudtiteln och under väntan på de
gemensamma voteringarna rörande denna,
så har den de bästa utsikter att
tillvinna sig mångas gehör. Det var
därför ock med vissa farhågor som
man motsåg frågans afgörande.
Farhågorna voro lyckligtvis
ogrundade. Folkbildningsintresset inom
andra kammaren visade sig
tillräckligt starkt för att kasta motståndet
öfver ända. Såsom en särskild tur
måste det betraktas, att det
afstyr-kande utskottsbetänkandet var till
innehåll och affattning så svagt, att
icke en bit däraf stod kvar efter den
mördande kritik, det under debatten
blef underkastadt. Vi hänvisa i detta
afseende till det referat, som lämnas
på annat ställe i dagens nummer.
Det af andra kammaren fattade
beslutet går nu till första kammaren.
Om det öde, det där kommer att
erhålla, vilja vi ej våga någon profetia.
Underligt skulle det emellertid vara,
om denna motsatte sig ett önskemål,
som kommunernas närmaste
representanter med så stor röstöfvervikt
visat sig omfatta. Men faller
förslaget i år, kommer det naturligtvis
tillbaka igen. Falla för framtiden kan
det icke.
Fosterbarns vård.
För elfva år sedan påvisade
dåvarande sundhetsinspektören i
Stockholm, numera medicinalrådet E.
Wav-rinsky de svåra missförhållanden i
sanitärt afseende, som vidlådde
fosterbarnsvården i hufvudstaden. Detta
föranledde hälso- och
fattigvårdsnäm-derna härstädes att år 1892 göra en
framställning om tillsyn öfver
fosterbarnsväsendet i riket. År 1894
tillsatte k. m:t en kommitté för att
utreda frågan, och i början af 1897
afgaf denna kommitté sitt förslag.
Detta utsändes till granskning af
allehanda myndigheter, men har sedan
under flera år fått hvila. Nu
ändtligen föreligger frukten däraf i en till
riksdagen aflåten kungl, proposition
med förslag till förordning om
fosterbarns vård.
Förordningen har af lätt insedda skäl
ansetts böra omfatta hela riket. Den
skulle afse barn under 7 år, som mot
ersättning fostras hos andra än föräldrar,
styfföräldrar, far- eller morföräldrar eller
laga förmyndare. Tillsyn öfver att
fosterbarnsvård icke utöfvas af personer
eller på ställen, som äro olämpliga
därför, att barnen ha skydd för hälsa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
