Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (1,059.) 16 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 16
SVENSK LÄRARETIDNING.
287
och andra tarfliga nöjens frestelser m. m.
vet jag af erfarenhet.
Visserligen saknas åtminstone på
landet tyvärr både skolbad och
gymnastiksalar. Men jag ber få anmärka, att den
af läraren väckta känslan för renlighet
kan taga sig form af tvättning och bad
i hemmen, och kan detta kontrolleras
af läraren liksom jag gör med
seminariets elever; och vidare är ju väl kändt,
att gymnastik med stor fördel i nödfall
kan öfvas i skolsalarna. Jag har sett
usel gymnastik i de bästa
gymnastiksalar och utmärkt sådan i tarfliga
skollokaler. Framgången beror på läraren. På
lekplatser råder på landet sällan brist.
Skolgångsåldern här nere är icke 8:e-12:e
året utan i allmänhet, sedan småskolan
genomgåtts, 9:e-14:e året, och på denna
tid kan åtskilligt mera i berörda
hänseenden göras än hvad som sker; därom
är intet tvifvel.
Jag tror icke, att allt som brister kan
skyllas på förhållandena efter skolgångens
slut.
Men, jag upprepar det, - äfven med
fara att blifva långtrådig - jag kan
ej se något hinder, att, därför att så
oändligen mycket återstår att arbeta for
efter skolårens slut i fråga om kroppens
uppfostran och vårt folks rykt och ans,
ej allt som både bör och kan göras i
folkskolan också verkligen blir där gjordt och
kontrolleradt. Och efter min mening skulle
i så fall de påpekade ämnena hälsolära
och gymnastik hafva utsikt att lämna
relativt lika goda frukter för det
kommande lifvet som de andra ämnena i
skolan; ty äfven dessa löpa ju samma
fara att neutraliseras af yttre inflytelser
efter slutad skolgång.
Lund i april 1902.
Norlander.
I viss mån synes ofvanstående
bero på ett litet missförstånd. Vår
fråga lydde icke: »Hvad har från
det half, som öfverstelöjtnant N.
närmast representerar, gjorts för fortsatt
utbildning under åldern 12-21 år?»
Den lydde i stället ordagrant
sålunda: »Hvad har man i allmänhet
gjort för denna?»
Frågan var sålunda icke riktad
mot den för socialpedagogiska frågor
intresserade del af officerskåren, som
öfverstelöjtnant N. representerar, icke
ens i främsta rummet mot
officerskåren öfver hufvud taget. Dess
egentliga adress var naturligtvis de
statens och kommunens myndigheter,
som ställt sä till, att vår ungdom
under åldern 12-21 år är i
kroppsligt och andligt hänseende hemfallen
åt de hämmande och förkrympande
inflytelser, som hr N. i sin af oss
refererade uppsats påvisat.
Vi hafva emellertid icke ansett oss
böra dölja, att äfven hrr militärer
enligt vår bestämda öfvertygelse
hafva sin dryga andel i den försum-
melse, som blef begången, då frågan
om minderårigas användande i
industriellt arbete senast förelåg till
afgörande.
Utomlands har man vid flera
tillfällen bevittnat, att militära
auktoriteter uppträdt med gensagor mot
industrialismens öfvervälde, skarpt
framhållande de faror, som barnens
tidiga indragande i fabriksväsendet
måste innebära för en nations
värnkraft.
Vid 1900 års riksdag hoppades och
väntade vi, att liknande röster skulle
höjas från armébefälet äfven i vårt
land. Hade så skett, så lider det
intet tvifvel, att med den
öfverväldigande betydelse, som försvarsfrågan
haft sig tillerkänd i den offentliga
diskussionen, och med den sociala
och politiska inflytelse, hvaraf vår
högre officerskår är i besittning, den
nya lagen angående minderårigas
användande till arbete i industriellt
yrke skulle fått ett helt annat
utseende än den nu erhållit.
Men militärernas tungt vägande
ord uteblef tyvärr alldeles.
Folkskolemännen .fingo ensamma kämpa
sin strid mot de öfvermäktiga
in-dustrialistiska intressena samt lågo
under sådana omständigheter
naturligtvis under. Följden vardt, att barn
redan vid 11-12 års ålder kunna
få användas i industriellt yrke, vid
l?) års ålder hela tio timmar på
dygnet och vid 14 års ålder i vissa
yrken under ännu längre tid.
Det rätta ögonblicket var
försum-madt, och det torde nu dröja länge,
innan det kommer åter.
Att förståndiga och behjartade män
af hr N:s meningsriktning uti
föredrag och diskussioner ifra för
»gymnastikens, lekens och idrottens
öfvande efter skolålderns slut» är
förträffligt. Ännu förträffligare är, att de
söka skaffa »statsanslag till frivillig
gymnastik och idrott för ungdom af
arbetsklassen», att de på åtskilliga
ställen anordnat öfningar för den
ungdom, som »verkligen vill begagna
sig däraf» o. s. v.
Men huru kan man vänta sig, att
ungdom af nämda klass skall i någon
afsevärd utsträckning vilja begagna
sig af de tillfällen, som dessa ädla
sträfvanden afse att tillhandahålla,
ifall den måste tillbringa 10-12
timmar om dagen i grufvan eller
fabriken? Är det tänkbart, att man på
aftonen efter en arbetsdag af sådan
längd skall kunna få densamma med
till kroppslig lek, idrott och
gymnastik?
Vi veta ej, huruvida gymnasten
ex professo anser sig kunna besvara
dessa frågor j åkande. Lekmannen
besvarar dem med nej;
förhoppningar af den arten, säger han, äro och
måste enligt sakens natur förblifva
illusioner.
Det är härvidlag en klen tröst, att
man ju dock i alla händelser har
barnen i sin hand. Ty för det första
förhåller det sig ingalunda så, som
hr N. synes föreställa sig, att
skolgången »i allmänhet» efter
genomgåendet af småskolan omfattar 9:e-
14:e året, d. v. s. ytterligare sex år.
Vanligen stannar det nog vid de
fyra år, som kräfvas för den
egentliga folkskolans nödtorftiga
genomgående.
För det andra är äfven på detta låga
stadium skoltiden i allmänhet starkt
kringskuren. En mycket stor del af
vår folkskoleungdom har till följd af
s. k. hvarannandagsläsning och s. k.
terminsläsning endast half skoltid,
och huru det under sådana
omständigheter skall gå med undervisningen
i hälsolära och gymnastik säger sig
själft. Man talar och skrifver så
mycket om »vår högt utvecklade
folkskola» men förbiser därvid oftast,
att denna på de flesta ställen arbetar
under synnerligen ogynnsamma
förhållanden och att man därför ej har
rätt att på henne ställa annat än
mycket blygsamma fordringar.
För det tredje måste man vid denna
saks behandling noga besinna, att
de båda undervisningsämnen, hvarom
här särskildt varit fråga -
hälsolära och systematisk gymnastik -
i sig själfva äro af den art, att
endast de första och allra enklaste
begynnelserna kunna med fördel
förläggas till åldern under 12 år. Först
efter inträdet i åldern öfver 12 år
torde något starkare intresse för dessa
ämnen och något mera afsevärdt
resultat af undervisningen däruti kunna
påräknas. Allt har sin tid, och
hälso-lärans samt den systematiska
gymnastikens rätta tid är icke den späda
barnaåldern utan ofvergångsåldern.
Deras allra bästa tid är väl t. o. m.
»folkhögskoleåldern» - något som
öfverstelöjtnant Norlander för öfrigt
känner bättre än vi, enär det är
just för den åldern, som han genom
sin entusiasm och energi lyckats att
i Danmark göra den Lingska
gymnastiken till hvad den i Sverige ty
värr ännu aldrig varit: en verklig
nationalsak.
Af hvad vi nu yttrat torde vara
tydligt, att vi i hufvudsaken äro
fullkomligt öfverens med hr N. För |
honom som för oss står det klart,
att den militäriska dugligheten i
likhet med all annan duglighet
förutsätter vissa fysiska, intellektuella
och moraliska egenskaper, samt att
för dessas utveckling en
grundläggande bildning kräfves. Beträffande
en viss sida af denna bildning äro
vi visserligen af den meningen, att
det är först under of vergångs åldern,
som den kan med någon större
framgång tillgodoses. Men vi ansluta oss
i allo till hr N., då han häfdar, att
det arbete, som i den egentliga
folkskolan nedlägges, utgör en förutsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
