Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,060.) 24 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
som lätt kunna rengöras - höjda
anspråk på att matlagning och lefnadssätt
skola grundas på sundhetslärans
fordringar men framför allt på sparsamhet
och noggrann beräkning af tillgängliga
inkomster - detta bör vara skolkökets
mål. Och emedan allt detta fordras af
husmodern, kommer ock att häraf följa,
det aktningen för det husliga arbetet höjes,
då ju detta för att rätt utföras kräfver
kunskaper, utvecklar eftertanke och
rådighet, pliktkänsla och energi samt
därigenom, att det har hemmets sundhet,
trefnad och ekonomi till mål, också blir
ett arbete till samhällets bästa.
Följande varningsord, uttalade af
doktorinnan Dorotea Christensen i Sandefjord,
hvilken alltjämt med värme och energi
främjar skolkökssaken i Norge, äro af
betydelse ännu mera för oss: »Kostbar,
fin mad maa naturligvis vsere
bannlyst . . . hvis man ikke skal naa det
modsatte maal av hvad der er tilsigtet.
Det mest mulige for det mindst mulige
maa al tid vsere lösenet.
Skolekjök-kenernes opgave er i förste rsekke ät
Isere landets kvinder huslig ekonomi.
Forsömmes dette, har skolekjökkenet
ingen ret ät existere. Det vilde vcere en
daarlig anvendelse av landets penge ät Icere
kvinderne öp i dyrt og forfinet madstel.»
Lotten Lagerstedt.
Katekesutvecklingens
utanläsning.
Ett anförande i andra kammaren.
Det har vid debatter om
katekes-utanläsningen varit vanligt, att
dennas förfäktare sökt framställa
oppositionen mpt den s. k. utvecklingens
utanläsning såsom liktydig med
förkastande af all katekesutanläsning
och af all katekesundervisning, ja,
t. o. m. af all
kristendomsundervisning. Man har aldrig sökt skilja alla
dessa olika saker, aldrig velat låta
»detta vara detta».
Naturligtvis upprepades samma
förblandningstaktik äfven vid den
utan-läsningsdebatt, som i lördags afton
fördes inom andra kammaren med
anledning af första tillfälliga utskottets
betänkande öfver hr Åkerlinds
motion. Den användes särskildt af
prosten J. G. Hazén från Småland,
hviken därvid tillika begagnade sig af
ett konstgrepp, som mången gång
visat sig ägnadt att inom andra
kammaren tillförsäkra äfven den svagaste
sak en tillfällig seger. Detta konstgrepp
består däri, att man tillspetsar den
omdebatterade frågan så, att hon
kommer att framstå såsom en tvistefråga
mellan stad och land, helst mellan
hufvudstaden och den s. k. rena
landsbygden. Hr Hazén tog till
utgångspunkt för sitt anförande det
påståendet, att i Stockholm konfirman-
dernas kristendomskunskap skulle
vara betydligt mindre än i Småland,
hvilket han satte i samband med den
inskränkning i katekesutvecklingens
utanläsning, som af
folkskoleöfverstyrelsen i Stockholm på förslag af
dess prästerliga ledamöter blifvit vid
hufvudstadens folkskolor vidtagen. De
»allt för minimala fordringar», som
här vore gällande, fann han i hög
grad sorgliga och betänkliga.
Detta yttrande föranledde från hr
Fridtjuv Berg ett anförande af ungefär
följande lydelse:
När jag hörde min ärade vän här
midt öfver tala om de »allt för
minimala fordringar», som man från och med
början af innevarande år uppställt för
katekesutanläsningen vid Stockholms
folkskolor, kunde jag icke underlåta
att begära ordet för att fästa hans
uppmärksamhet på tvänne
omständigheter, som han syntes hafva förbisett.
För det första den, att ifrågavarande
»allt för minimala» fordringar icke röra
omfattningen af kristendomsundervisningen
utan endast och allenast omfattningen af
katekesutvecklingens utanläsning, och att
sätta likhetstecken mellan
kristendomsundervisning och utanläsning af
kate-kesutvecklingen går väl ändå icke an.
För det andra den, att samma efter hans
mening allt för minimala fordringar dock
äro vida större än de kraf, som i
afseende å utanläsningen uppställdes
såväl af författaren till lilla katekesen som
af författaren till stora katekesen.
Redan på Luthers tid inlärdes
visserligen katekesen ordagrant. Men hvad
Luther menade med »katekesen», det
var hvad som nu kallas textorden i lilla
katekesen. Dem ville Luther hafva
inlärda men ej genom utanläsning ur bok
utan genom muntlig f öresägn ing af
föräldrar och husbönder. Såsom en
utläggning af textorden skref han sina s. k.
förklaringsstycken, och dem tänkte han
sig meddelade på samma sätt, nämligen
genom muntligt föresägande af prästerna
under deras s. k. katekespredikningar i
kyrkan.
Allt efter som läsfärdigheten blef
allmännare, befriade sig emellertid
prästerna från den för dem synnerligen
besvärliga lutherska föresägningsmetoden,
och i stället införde de den för
ungdomen tusenfaldt besvärligare
utanläsnings-metoden. De nöjde sig nu ej längre
med textorden, icke ens med Luthers
förklaringar öfver textorden, utan de
lade härtill hvad man under senare tid
med ett hvardagligt namn kallat
»långkatekesen», d. v. s. förklaringar öfver
Luthers förklaringar öfver textorden.
Till en början gingo de dock icke
ända därhän i pedagogiskt oförstånd,
att de fordrade den s. k. långkatekesen
inlärd utantill. Då Svebilius i slutet af
1600-talet utgaf sin bok »Enfaldig
förklaring öfwer Lutheri lilla catechismum»
- hvilken i början af 1800-talet
öfver-arbetades af Lindblom och på 1870-talet
ytterligare gjordes om af Sundberg och
Bring - betonade han i förordet
därtill uttryckligen, att meningen ingalunda
var att betunga folket med någon ny
och vidlyftigare katekes. Det skedde,
säger han, »ingalunda til then ända,
som wille man här med then enfaldige
Hopen beswära med några flere eller
widlöfftige Catecheser eller them nödga
til ät läsa thetta utan til, Ord ifrån
Ord». Förklaringen ville, fortfor han,
vara en handledning för lärarne,
hvarmed »intenderas och sökies, ät the, som
så wi j da komne , are och kunna fatta
Spörsmål, mage af thes flitige
Betrach-tande bättre Acht gifwa på
Ordeförstån-det uthi Catecheseii; Ty man hafwer
esomofftast wid anstälte Förhör erfarit,
ät en Part kunna wäl, Ord ifrån Ord,
läsa Lutheri Cateches utan til, men när
dhe blifwa tilsporde, huru the thet
förstå, så kunna the föga eller alzintet ther
til swara. The som Ungdomen
under-wijsa och förhöra, kunna och här af
hafwa en wiss Anledning oc enahanda
Sätt ät efftergå, tagandes thet ther utur,
som bäst och tienligast lämpas kan til
Ungdomens Capacitet oc f ramsteg». Och
till förekommande af allt missförstånd
tillade han: »Synes enom thenna
Förklaring wara, antingen för widlöfftig eller
för kort, så kan han thet, som
widlöff-tigt är, förbi j gå och thet, som
desidere-ras och fattas, sielf tilläggia.»
Men som man vet, hjälpte det ej det
minsta hvad Svebilius själf menade och
sade. I rak strid mot hans vilja
gjordes hans bok till föremål för ordagrann
inpluggning, och detta grofva missbruk
fortgick ända tills folkskolan blifvit
lag-stadgad och en folkskollärarekår
uppkommit. Då blefvo protesterna mot
missbruket allt mer allmänna, riksdagen grep
in genom sin skrifvelse 1860, och
regeringen utfärdade med anledning däraf
sitt cirkulär af 1865. Under senare
tider har utanläsniiigsbördan blifvit så att
säga ställd på afskrifning. Så i
Stockholm, sedan lärarekåren år 1888 hos
folkskoleöfverstyrelsen begärt en
uttrycklig förklaring därom, att den s. k.
utvecklingen ej borde läsas utantill utan
endast användas som en kommentarie
till lilla katekesen. Denna begäran
bifölls delvis redan 1888 och i ännu
högre grad 1901, så att för närvarande
lyckligtvis endast en mindre del af
utvecklingen behöfver inläsas utantill. En
liknande reduktion har ock skett på
några andra ställen i riket.
I allmänhet hafva dock riksdagens
önskningar från 1860 icke blifvit
uppfyllda, och motionärens hemställan om
ett förtydligande af 1865 års cirkulär
äro därför fullständigt befogade.
Det kan tyckas underligt, att
riksdagen upprepade gånger sysslat med
katekesen och dess utanläsning. Ty frågor
om undervisningsböcker och
undervisningsmetoder borde väl egentligen ej
afhandlas af statsmakterna utan af
skolmannen. Men det underliga försvinner
alldeles, då man erinrar sig, att det här
gäller den enda undervisningsbok, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
