Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,060.) 24 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är påbjuden af staten, och den enda
undervisningsmetod, som, trots
skolmannens a f gjorda motvilja däremot, faktiskt
påtvingas dem af en ämbetsmannakår,
som är ett af statens mäktigaste och
inflytelserikaste organ.
Härtill kommer, att katekesutanläsningsfrågan
såväl till sin omfattning som till sin innebörd
är en stor fråga. Den är stor till sin omfattning,
ty - för att anlägga en praktisk måttstock -
katekesutanläsningen slukar tusentals
dyrbara mans- och kvinnodagsverken
och milliontals icke mindre dyrbara
barndagsverken. Och framför allt: den
är stor till sin innebörd/ ty
katekesutanläsningen drager ned/hvad som
borde vara det högsta, innerligaste och
heligaste till att blifva något af det
flackaste, tommaste och andefattigaste.
En folkskollärareafsättning
inför riksdagen.
Konstitutionsutskottet gör anmärkning mot t. f. ecklesiastikministern.
Den enastående händelsen har inträffat, att konstitutionsutskottet vid granskning af de i statsrådet förda protokoll förklarat ett ärende angående en folkskollärareafsättning böra
jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas. Nämda paragraf har följande lydelse:
Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter samfäldt eller en eller flera af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete utöfvat, äge då utskottet att sådant tillkännagifva för riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl det
kräfva, kan hos konungen skriftligen anmäla sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord.
Våra läsare förstå redan på förhand att det är det beryktade Gunnarsnäsmålet, som nu går igen.
Konstitutionsutskottets anmärkning gäller protokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 juli 1901, n:r 13, och är i sin helhet af följande lydelse (för öfverskådlighetens skull äro
underrubriker tillsatta):
Kort redogörelse för målet.
Vid sammanträde den 9 juli 1897 beslöt skolrådet i Gunnarsnäs församling af Älfsborgs län och Karlstads stift att tilldela ordinarie folkskolläraren i församlingen Gustaf Engelbrekt Bergman
sådan varning, som omförmäles i § 32 i gällande folkskolestadga, med anledning däraf att han ådagalagt oskicklighet och försumlighet i förrättandet af sin tjänst samt visat vanvördnad och
otillbörligt uppförande mot förman.
I k. m:ts förnyade nådiga stadga angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 är § 32, hvilken från förut gällande folkskolestadga upptagits oförändrad med undantag däraf, att ordet »ordinarie» in skjutits före ordet »folkskollärare», uti nu ifrågavarande
del af följande lydelse:
»Skulle någon, ordinarie folkskollärare befinnas oskicklig till eller försumlig i förrättandet af sin tjänst eller ådagalägga sådant uppförande, att häri ej bör såsom lärare längre bibehållas, må skolrådet äga att, efter föregången, i skolrådets protokoll intagen, men fruktlös befunnen varning, skilja honom från befattningen såsom skollärare och den därmed följande aflöningen. Öfver skolrådets
beslut om lärares varning eller skiljande ifrån befattningen må besvär kunna af läraren, inom trettio dagar efter det han af beslutet erhållit del, anföras i den ordning, som är bestämd för besvär öfver val af lärare.»
Sedan Bergman, hvilken den 16 juli 1897 erhöll del af varningen, hos domkapitlet i Karlstad besvärat sig, med yrkande att den honom sålunda tilldelade varningen måtte upphäfvas, fann
domkapitlet, enligt utslag den 28 maj 1898, skäl ej vara af Bergman anförda, som borde föranleda ändring i öfverklagadt beslutet; och, efter det Bergman hos k. m:t i underdånighet anfört besvär öfver domkapitlets utslag, förklarade k. m:t genom utslag den 30 december 1898 de underdåniga besvären ej förtjäna afseende.
Den 11 september 1899 beslöt skolrådet, enär, med hänsyn till den Bergman tilldelade, af k. m:t fastställda varningen, ingen förbättring kunnat hos Bergman förmärkas, utan varningen befunnits fruktlös, att, jämlikt omförmälda paragraf i folkskolestadgan, skilja Bergman från hans befattning såsom skollärare i Gunnarsnäs skoldistrikt och den därmed följande aflöningen.
Häröfver anförde Bergman besvär hos domkapitlet, som emellertid enligt utslag den 19 januari 1901 profvade rättvist att, med ogillande af besvären, fastställa det öfverklagade beslutet.
En ledamot af domkapitlet var af skiljaktig mening samt yttrade, bland annat, att, enligt hans uppfattning en folkskollärares varning och afsättning jämlikt folkskolestadgan vore att
betrakta icke såsom två moment af en och samma handling, utan såsom två skilda handlingar; att först om och när varningen befunnits fruktlös, skolrådet ägde att skilja en skollärare från hans
befattning, hvilken bestämmelse syntes innebära, att för giltigheten af en afsättning fordrades att upprepade eller nya förseelser tillkommit efter varningen; samt att protokollet vid det sammanträde, då skolrådet fattade beslut om Bergmans skiljande från folkskollärafebefattningen,
emellertid icke omförmälde några upprepade eller nya förseelser, som skulle hafva blifvit honom då lagda till last.
Genom besvär hos k. m:t sökte Bergman härefter i underdånighet ändring i domkapitlets den 19 januari 1901 meddelade utslag; och blef målet, sedan skolrådet i underdånighet sig förklarat
samt domkapitlet och vederbörande folkskoleinspektör afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, efter beredning inom ecklesiastikdepartementet, föredraget inför tillförordnad regering, uti hvilken
statsrådet Wikblad deltog såsom tillförordnad chef för nämda departement.
K. m:t fann därvid de underdåniga besvären ej förtjäna afseende.
»Oskicklighet och försumlighet.»
Af handlingarna i detta mål har utskottet, beträffande den däri väsentliga omständigheten, huruvida den varning, som tilldelats Bergman, i verkligheten befunnits fruktlös, inhämtat följande.
Varningen afsåg i första rummet oskicklighet och försumlighet i tjänsten. I fråga härom har skolrådet, uti sin i målet till domkapitlet afgifna förklaring, med förmälan, bland annat, att
skolrådet medelst protokollsutdrag begärt men ej erhållit vederbörande folkskoleinspektörs yttrande i fråga om Bergmans undervisningsskicklighet, förmåga att leda ungdomens uppfostran och nit för
skolan, uttalat sig sålunda:
»Här anmärkes, att skollärarens undervisning helt visst i anledning af det flitiga deltagandet i vetenskapliga sommarkurser, auskulteringskurs, skötande af skola till det godas befrämjande med pedagogisk slöjd, deltagande i folkskolläraremöten, som han framhåller, då den skall vara som bäst, icke har karaktär af barnaundervisning utan af en uppstyltad föredragsstil, som passar för
okritiskheten på folkmöten men icke för folkskolebarn. Häraf blir en följd, att saker komma att
ventileras, som ligga utanför barnens fattningsförmåga och ofta äfven utanför hans egen, hvaraf komma motsägelser och oriktigheter. Dessemellan nedsjunker undervisningen till en slapphet och ojämnhet, som icke kan godkännas. Skolrådets v. ordf. och dess mångårige f. d. v. ordf., fanjunkare
K. Lindeblad, som voro närvarande vid höstexamen år 1898, funno då resultatet ’alldeles miserabelt’, ity att endast ett par barn förmådde motsvara den obetydligaste fordran på de kunskaper, som denna undervisning afser att bibringa. I stället för att nu vara mån om att söka förvärfva sig en sådan undervisningsskicklighet, som man af en lärare äger rätt att fordra på folkskolans stadium, fortfar han ideligen med att öfva sådan verksamhet, som ofvan nämts och
han själf i sina besvär med bilagor angifver. Det är tydligt, att en folkskollärare af
nämda beskaffenhet, men som dock om sig själf i afseende på lärareskicklighet har de mest öfverspända föreställningar och därför är otillgänglig för varning och förmaning, icke kan vara skicklig att fortfarande bibehållas såsom lärare.»
Vidare har skolrådet, i fråga om Bergmans påstådda försumlighet i tjänsten, i samma förklaring anfört, att det för skolrådet under utöfvandet af tillsyn öfver folkskolan i Gunnarsnäs blifvit
uppenbart, att Bergman allt jämt visade en grof vårdslöshet och försumlighet i skötandet af sin tjänst.
»Det betänkligaste härvid», yttrar skolrådet vidare, »är, att den uppfostran till ordning, sedlighet, gudsfruktan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
