Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (1,062.) 7 maj 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 19
SY ENSK LÄRARETIDNING.
351
afkortad pension vid tidigare frånträde
finnes, ej.
Motionären önskar den ändring, att
seminarieläraren må erhålla rätt till f-ull
pension, när han uppnått 60 lefnadsår
och tillika har 30 tjänsteår, med viss
del, t. ex. tre fjärdedelar af den lön,
han vid af skedstagandet uppbär, om han
äger minst 25 tjänsteår, eller tidigare,
om han af legitimerad läkare förklaras
behäftad med obotlig sjukdom, som gör
honom oduglig till lärarekallets utöfning.
I sammanhang härmed borde stadgas, att
ingen, som är berättigad att vid
afskeds-tagan.de t uppbära hel pension, finge utan
särskild af k. m:t lämnad tillåtelse
kvarstå i tjänsten.
I Finland åtnjuter seminarielärare rätt
till hel pension (5,800 mark) efter 30
tjänsteår (oafsedt lefnadsåldern) och
afkortad pension efter kortare tids
tjänstgöring.
Om de vid seminarierna anställda
lärarne hade rätt till pension vid tidigare
ålder än nu samt äfven vore förpliktade
att afgå, då pensionsåldern for dem
inträdde, skulle detta utan tvifvel hafva
en särdeles välgörande inverkan på
läroanstalterna i fråga.
Af de 62 ordinarie rektorer och
adjunkter (eller lärarinnor med adjunkts
tjänstgöring), hvilka för närvarande finnas
vid Sveriges 14 folkskollärare- och
folk-skollärarinneseminarier, äro icke mindre
än 23 i åldern öfver 55 år; 5 af dessa
äro öfver 65 år, 6 i åldern -61-65 år
och 12 i åldern 56-60 år.’
Endast undantagsvis kan det tänkas,
att personer öfver 60 år besitta den
andliga spänstighet och den förmåga att
följa med utvecklingen, som’äro
erforderliga på de kräfvande platser, hvarom
nu är fråga. Härtill kommer, att
nuvarande bestämmelser hafva visat sig
medföra, att ej sällan
seminarieadjunkts-plats under åratal fått på grund af
ordinarie innehafvarens sjuklighet
uppehållas genom vikarier, hvilka stundom
icke haft nödig kompetens. De täta
lärareombyten, som ibland uppstått till
följd af detta vikariesystem, hafva
naturligtvis varit allt utom gagneliga.
I hvad angår .det första
önskningsmålet instämmer alltså utskottet helt
och hållet med motionären.
För det andra föreslår jnotionären en
höjning af Seminarielärarnes
kompetensvillkor.
Enligt k. kungörelsen den 10
december 1892 fordras f Or att kunna
utnämnas till adjunkt vid seminarium att
hafva uppnått tjugutre års ålder, att
hafva aflagt sådana kunskapsproi, som
äro stadgade för behörighet att
utnämnas till adjunkt vid allmänt läroverk,
samt att nöjaktigt hafva genomgått
prof-årskurs vid allmänt läroverk eller vid
seminarium, om prof år skurs där
anordnas, äfvensom att inför det konsistorium,
hvarunder seminarium hörer, hafva
aflagt godkändt praktiskt
undervisnings-prof. Lärarinna, som uppnått ofvan
stadgade ålder och genomgått fullständig
afgångsexamen vid högre
lärarinneseminariet i Stockholm samt därvid erhållit
vitsorden berömlig för
undervisningsskicklighet och minst med beröm
godkänd i pedagogik och metodik, är
behörig att vid lärarinneseminarium blifva
anställd såsom lärarinna med adjunkts
tjänstgöring, så vida hon med goda
vitsord under minst ett år tjänstgjort vid
ett statens seminarium samt aflagt
godkändt praktiskt undervisningsprof.
Motionären ifrågasätter, att, förutom
hvad som nu kräfves för behörighet till
adjunkts tjänst, man kunde »fordra tre
års tjänstgöring i folkskola, samt att
sökanden har författat och inför
teologisk eller filosofisk fakultet försvarat
en vetenskaplig afhandling öfver något
pedagogiskt eller metodologiskt ämne».
Här kan utskottet icke fullt dela
motionärens mening. Väl ligger bakom
densamma en sund och riktig tanke,
den att seminarieläraren må själf hafva
praktisk erfarenhet om arbetet i
folkskolan. Men att uppställa tre års
tjänstgöring i folkskola såsom en ovillkorlig
fordran för rätt att söka
seminarielära-replats, skulle helt visst leda till, att det
blefve särdeles svårt att få i
vetenskapligt afseende fullt kompetenta sökande till
seminarieadj unktsbef attningarna. Ingen,
som genomgått profår och sålunda är
kompetent att bestrida extralärareplats
vid allmänt läroverk, lärer vilja ägna
tre års arbete i folkskolans tjänst blott
för den mycket ovissa utsikten att i en
framtid kunna erhålla en af de mycket
fåtaliga semiiiariead j unktsbef attningarna.
Genom ett bifall till motionärens förslag
i denna del skulle täflan komma att
begränsas till det fåtal, som flera år i
förväg bestämt sig. Vederbörande skulle
vid sitt val hafva att hålTa sig endast
till de få, som själfva predestinerat sig
för seminarielärarebanan.
Att emellertid för dessa mycket
viktiga lärareplatser kompetensfordringarna
borde - särskildt på det praktiskt
pedagogiska området - vara i någon mån
vidare och fylligare än för
adjunktsbefattning vid allmänt läroverk synes
utskottet uppenbart. Meningarna kunna
vara delade beträffande hvilka
fordringar, som därvidlag borde uppställas
utöfver profårskurs. Men det förefaller
utskottet, som om man med skäl kunde
fordra, dels att sökanden skulle styrka
sig äga kännedom om folkskolans
organisation och arbetssätt, helst förvärfvad
genom tjänstgöring i folkskola, dels att
han i betyget öfver, fullgjord profårskurs
(vare sig vid seminarium eller vid
allmänt läroverk) erhållit minst vitsorden
med beröm godkänd såväl för
undervisningsskicklighet som ock för insikter
i pedagogikens teori och historia. Väl
vitsordad tjänstgöring i folkskola borde
räknas sökanden till godo såsom merit,
hvarjämte det vore önskligt, att dylik
tjänstgöring finge inom vissa gränser
medräknas i seminarielärares tjänsteår.
Likaså borde ock väl vitsordad tjänst-
göring såsom handledare vid s. k.
prof-årsläroverk betraktas såsom en afsevärd
merit vid dylika platsers tillsättande.
Om, såsom är att hoppas, i en snar
framtid en pedagogisk lärostol upprättas
vid något af universiteten eller vid
annan högskola, skulle detta helt visst
främja den pedagogiska utvecklingen
och icke minst utbildningen af
semi-narielärare. Då kunde möjligen
bestämmas, att en viss genomgången kurs i
pedagogik, vitsordad med fullgodt betyg,
skulle utgöra villkor för anställning som
seminarielärare. Det af motionärer^,
framkastade förslaget om en afhandling
öfver något pedagogiskt eller metodologiskt
ämne kunde måhända i sammanhang
härmed vinna sin lösning.
Motionärens tredje önskningsmål gäller
en förbättring i Seminarielärarnes
lönevillkor.
Så småningom hafva de vid
seminarierna anställda adjunkterna blifvit i
ekonomiskt afseende likställda med
läroverksadjunkter, dock att hyresersättning,
som i några städer af kommunen
tillerkänts de senare, icke utgår till
seminarieadjunkt i dessa städer, hvarjämte
den skillnad råder, att vid dödsfall
läroverksadjunkternas sterbhus få -
dock med skyldighet att utan
statsverkets betungande under tiden genom
skicklig person uppehålla tjänsten -
uppbära lönen till den l nästföljande maj,
under d^t seminarieadjunkternas lön
utbetalas endast till och med den månad,
under hvilken dödsfallet inträffar.
Seminarieadjunkt åtnjuter alltså för
närvarande följande löneförmåner
(inberäknadt den tillfälliga löneförbättring,
som utgått sedan 1883): i första
lönegraden 2,000 kr., i andra 2,500 kr., i
tredje 3,000 kr., i fjärde 3,500 kr. och
i femte 4,000 kr.
Till jämförelse må nämnas, att i vårt
grannland Finland seminarielärarne, som
där benämnas seminarielektorer (ehuru
den väsentliga kompetensfordran utgöres
af en examen, ungefär motsvarande vår
filosofie kandidatexamen), åtnjuta
följande löneförmåner:
Begynnelselön ...... 4,600 mark = 3,312 kr.
efter 10 år............. 5,240 » = 3,773 »
» 15 » ............ 5,560 » - 4,003 »
» 20 » ............ 5,880 > = 4,233 »
» 25 » ___,...,. 6,200 » = 4,464 »
Det är, som synes, en väsentlig
skillnad, helst om man tager i betraktande,
att en mark i Finland torde hafva
ungefär samma relativa värde som en krona
här.
Redan nu äro, såsom af det
föregående framgår, seminarieadjunkterna icke
i allo likställda med
läroverksadjunkterna. Men enligt utskottets förmenande
är det härvidlag icke nog att blott gifva
de förra samma ekonomiska ställning
som de senare. Utbildningen af de
blifvande folkskollärarne måste ostridigt
anses vara af ännu större och
vidsträcktare betydelse samt därtill äfven
ansvarsfullare än den lärareverksamhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
