Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (1,062.) 7 maj 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 19
SVENSK LÄRARETIDNING
353
h) att skolan skall vara underkastad den
kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som
k. m:t kan finna godt föreskrifna;
skolande emellertid det under e) upptagna
villkor intill år 1908 tillämpas endast med
afseende å statsbidrag till skola, som vid
dessa grunders trädande i tillämpning ej
är i åtnjutande däraf, äfvensom, hvad
angår en vid nämda tidpunkt af staten
understödd skola, för tilldelande åt densamma
af statsbidrag till högre belopp än den då
uppbär;
II) medgifva, att ett årligt bidrag må
lämnas till pensionsinrättiiingen för lärarinnor
vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom, motsvarande högst 30 kronor tör hvar
och en af de delägare, som erlägga
årsafgift; samt
III) för ifrågavarande ändamål höja
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
med ett belopp af 147,500 kronor eller frän
200,000 kronor till 347,500 kronor.
Den utan tvifvel mest
betydelsefulla förändring, ’som vidtagits af
statsutskottet är den i punkten e)
föreslagna. Ett minimum för
lärarinnelönen är här fastställdt i
enlighet med de antydningar till denna
frågas lösning, som vi redan i n:r 16
tilläto oss framställa.
Härigenom måste det bli slut på det
upprörande missförhållande, som inom
flera samhällen ägt rum, att
styrelserna för skolor, upprättade speciellt
för de burgnes barn och på
statsmakternas initiativ understödda af
stat och kommun, gifvit lärarinnorna
verkliga svältlöner. Orsaken har
naturligtvis i många fall varit, att i
skolans omgifning icke funnits
tillräckligt många föräldrar, som haft
råd att bestå sig med en
öfver-klass-skola för sina barn. Men icke
sällan har det berott på den i våra
dagar så vanliga benägenheten att
på alla lifvets områden tillämpa
den satsen: »mesta möjliga arbete
för lägsta möjliga pris». Man får så
många lärarinnor man behagar för
nära nog huru liten lön som helst,
hvarför skulle man då icke spara på
terminsafgifterna? 25 a 50 kronors
årlig besparing på hvart och ett af
familjens barn är icke att förakta.
»Affär är affär».
Orsaken må vara den ena eller den
andra, så är det tydligen både stat
och kommun ovärdigt att hafva
någon trasa med i en sådan byk. Då
nu statens och kommunens bidrag
skola ökas så väsentligt, skulle
naturligtvis orimligheten i ett sådant
tillstånd framträda i ännu starkare
grad. Tillkomme icke
bestämmelsen om en minimilön för lärarinnan,
skulle det ju rent af kunna hända,
att dessa skolor för en särskild
samhällsklass på somliga orter nära nog
uteslutande komme att lefva på
bidragen från stat och kommun.
Det är emellertid att beklaga, att
statsutskottet funnit sig böra
medgifva en tidsfrist af fem år, innan
lärarinnorna öfverallt ha rätt att fä
den bestämda minimilönen.
Att utskottet icke skulle bifalla den
af hrr F. Berg och E. Hammarlund
väckta motionen om flickläroverkens
befrielse från skyldigheten att hålla
fri-elever eller ofullständigt betalande
elever, var lätt att förutse. Så
mycket har dock denna motion uträttat,
att den ifrågasatta utvidgningen och
fastlåsningen af nämda skyldighet ej
blifvit af statsutskottet godkänd -
hvilket i själfva verket är en
vackrare början än motionärerna kunde
hoppas.
Bestämmelsen om att statsbidrag
till skolkök skall motsvaras af
kommunalt anslag är äfven en
förbättring, ty där inga andra än skolans
lärare "och lärarinnor intressera sig
så mycket för det nya skolämnet,
att de anse det vardt uppoffringar,
är nog bäst att vänta med dess
införande. Särskildt olämpligt synes
det vara att gifva en särskola för de
burgnare klasserna kostnadsfri
undervisning i matlagning, då så litet i
detta afseende för arbetarnes barn
blifvit gjordt.
En annan viktig förändring i den
k: propositionen är bestämmelsen, att
statsbidrag icke skulle tilldelas
»samskolor», som upprättas efter den nya
författningens trädande i kraft.
Härmed är den omedelbara faran för
dessa särskolors utbredande inom
småsamhällena väsentligen afvisad.
Utskottet motiverar sitt förslag
härom sålunda:
Förslaget därom att de angifna grunderna
skulle gälla, utom högre skolor för kvinnlig
ungdom, äfven vissa samskolor gifver
utskottet anledning erinra, att, då utlåtande
och förslag rörande de allmänna
läroverkens organisation lärer vara att inom kort
förvänta från den för ändamålet tillsatta
kommitté, och kommittén torde kunna
väntas därvid äfven afgifva förslag om
ordnande eller understödjande af samskolor å
orter, hvilkas folkmängd icke anses betinga
bibehållande eller inrättande af allmänna
läroverk, det icke synes lämpligt att nu
medgifva, att från förevarande anslag,
hvilket hufvudsakligen torde böra afse
uppmuntrande af skolor för kvinnlig ungdom,
skulle kunna utgå understöd till andra
samskolor än dem, som vid de nya grundernas
trädande i tillämpning redan äro i
åtnjutande af statsbidrag från ifrågavarande
anslag.
Dessa skäl motivera väl afslag å
hvarje höjning i anslaget till
samskolor af detta slag, äfven titt dem, som
nu finnas, helst de flesta ha så litet
elevantal, att deras tillvaro ej kan
anses berättigad. Godkänner emellertid
riksdagen utskottets förslag, sä kan
man ha en förhoppning, att man
skall hinna ägna frågan om högre
bildningsanstalter för småsamhällena
så mycken uppmärksamhet, att deri
kan få en något rimligare lösning än
läroverksbyrån tillämnat den. Men
härför kräfves, att de högsta måls-
männen för folkundervisningen få
ögonen öppna för, att denna
angelägenhet ligger inonj, området för
deras intressen och uppgifter. Med
god vilja och verkligt sakförstånd
är frågan för folkskolemännen lätt
att lösa utan stora apparater eller
kostnader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
