Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 21. (1,064.) 22 maj 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 21
SVENSK LÄRARETIDNING.
391
I hemmet börjar sålunda den estetiska
uppfostran för att sedan fortsättas i
skolan. Där är platsen för en
hemorts-konst, behandlande landskapets djur och
växter, sysselsättningar, folklif och sagor.
De särskilda läroämnenas metodik har
man äfven sökt omgestalta, särskildt
teckning, slöjd och gymnastik.
Teckningen betraktas som ett hufvudämne.
Den får icke såsom hittills mest syssla
med geometriska former, planscher och
ornament utan vända sig till naturen i
dess oändliga rikedom på former. Åt
den fria teckningen utan lärarens
ledning må lämnas stor plats. Barnet bör
då få teckna, hvad det vill. Sådan
teckning må väl sedan af läraren
korrigeras, men han må därvid noga vakta
sig för att förgripa sig på det
individuella. Teckningen bör mera förbindas
med andra ämnen. Viktigt är också,
att skol- och ungdomsböcker förbättras.
Särskildt kan mycket göras beträffande
illustrationerna.
Till sist framhölls vikten att leda
barnen vid natur- och konstbetraktelser.
Äfven omnämdes, hurusom man i
utlandet med framgång anordnat
skådespel och konserter f Or barn.
I den följande diskussionen yttrade
sig flera talare.
Hr A. Svanlund redogjorde i korthet
för rörelsen i Amerika och särskildt
uppehöll han sig vid tecknings under
visningen därstädes. Äfvenledes framlade
han några intryck från en resa i Tyskland,
där han närmare gjort bekantskap med
rörelsen för konstens popularisering. Den
största faran vore att söka i de rent
mekaniska metoderna, som ännu
förekomma, samt i de abstrakta ämnen,
hvaråt vi ännu nödgas lämna lejonparten
af skoltiden. Att få en ändring i detta
vore en förutsättning för en sann
uppfattning af natur och konst.
Hr Värner Rydén anmärkte till en
början, att inledaren ej ägnat nog
uppmärksamhet åt poesiens betydelse för
en konstnärlig uppfostran. I Tyskland
har särskild uppmärksamhet ägnats åt
ungdomslitteraturen. Äfven i vårt lan.d
har ju på senaste tiden genom
centralstyrelsen för S, A. F. lämplig
barnlitteratur börjat utgifvas. Största delen af
vår barnlitteratur lider af stora fel.
Antingen är det den spännande
äfventyrs-och röfvareromanen, som drager
ungdomen från dess naturliga tidsfördrif,
lek och idrott, eller ock är det den
fadda, moraliserande berättelsen utan
en poetisk dräkt. Poesien såsom sådan
är ett viktigt ämne för såväl
intellektuell som moralisk uppfostran.
Vår ungdomslitteratur bör därför bli
ett urval af den rimmade och orimmade
poesien, som bjudes de vuxna, och ej
särskildt hopgjord barnlitteratur, som i
allmänhet endast tjänar till att förstöra
det estetiska sinnet hos läsaren.
Musiken är ett annat viktigt moment
i den estetiska uppfostran. Man glöm-
mer emellertid oftast för ett enerverande
pianoklink bort det musikaliska
instrument, som hvarje människa äger i sin
sångröst. Sången och talet behöfver
större plats i skolan. Vi komma så
öfver till ögats uppodling. Vårt
förnämsta medel är teckningen. Det slår
oss ögonblickligen, när vi t. ex. studera
Liberty Tadds bok »Neue Wege zur
kiinstlerischen Erziehung der Jugend»,
att vi i detta afseende stå oerhördt
tillbaka för utlandet. Det kräfves för oss
nya metoder, ny materiel, teckningssalar
och mycket ökad tid. Jag anser
teckningen som ett af skolans viktigaste
ämnen, ty hvarje barn fyller ut en ledig
stund med teckningsöfningar. Då
föregående talare klagade öfver abstrakta
ämnen, menade han
kristendomsundervisningen. Jag dristar mig att säga,
att teckningsundervisningen må
utvecklas på bekostnad just af denna
undervisning, som jämte slöjden godt kan
undvara någon timme för ett annat
ämne.
Estetiska bildningsmedel äro
museibesök och vistelse i naturen. Så långe
folket hellre besöker krogen an museet,
hellre hör varietésångaren än
näktergalen, hellre sjunger kväsarvalsen än
en af våra härliga folkmelodier, så länge
hemmet och skolan lida af smaklöshet
och bristande renlighet, så läiåge en
mängd snuskiga vykort finna köpare
bland allmänheten, så länge våra parker
och planteringar vandaliseras, så länge
lifvet ej odlats af det skönas inflytande,
är ett stort fält för oss att arbeta på%
Hr J. Engdahl betonade vikten af
ren-ligtyet i skola och’hem såsom en första
förutsättning för en estetisk uppfostran.
Fröken Karolina G-reen ansåg det
mycket viktigt, att barnen lärde sig att
älska och bli förtrogna med naturen.
Följden häraf blefve aktsamhet och
pietet mot planteringar och anläggningar
för städernas försköning.
Beträffande de åtgärder, som borde
med anledning af diskussionen företagas,
uppstod en stunds debatt. Slutligen
enades man om tillsättandet af en
kommitté för utredning af frågan. I denna
invaldes fröknarna Green och Annilla
Nilsson samt hrr Svanlund, Kamstedt
och Lundberg.
Folkbildning och
representation.
Aldrig har sedan 1865 den allmänna
politiska stämningen i vårt land varit
så upprörd som under den vecka;
hvilken senast förflutit. Uppenbart
är, att vi gå stora och genomgripande
händelser till mötes. Från åtta håll
förkunnas det, att en af hufvudgrund-
valarna för vårt statsskick måste så
omläggas, att de breda lagren af
folket få ökadt inflytande på och
därmed äfven ökadt ansvar för
samhällets gemensamma angelägenheter.
Meningarna skilja sig blott i afseende
på tjänligaste sättet och lämpligaste
tidpunkten.
Att släppa förut orepresenterade
befolkningslager fram till delaktighet
i det politiska lifvet har i alla tider
betraktats såsom förenadt med en
synnerligen stor risk. Det har städse
befarats, att den kultur, som ett
samhälle under sin historiska utveckling
mäktat förvärfva, skulle genom en
dylik åtgärd äfventyras, enär man
hos de nytillkomna elementen ej kunde
med säkerhet förvänta nödig förmåga
att uppskatta och uppbära den
samlade odlingens skatter.
Huru kommer det sig då, att såväl
regeringen som riksdagens båda
kamrar nu kunnat så godt som utan
gen-sägelse från något håll uttala den
meningen, att hundratusental af nya
medborgare böra höjas upp öfver den
politiska myndighetsgränsen?
Det svar, som gifves å denna fråga,
består i främsta rummet i en
hänvisning till vår jämförelsevis höga
folkbildning.
I det anförande till
statsrådsprotokollet den 7 mars 1902, hvarmed
statsrådet och chefen för
justitiedepartementet motiverade k. m:ts
proposition om ändrad lydelse af § 57
regeringsformen samt §§ 13, 14, 16,
17, 19 och 25 riksdagsordningen,
yttrade han bland annat:
Det torde icke kunna bestridas, att
under de 36 år, som förflutit sedan
riksdagsordningens antagande, intresset för
och förmågan af ett mera aktivt
deltagande i det politiska lifvet vunnit en
betydligt ökad utbredning bland vårt
folk. Till detta resultat hafva flera
omständigheter bidragit. I sådant afseende
må nämnas den allmänna bildningsgradens
höjande, tidningspressens utveckling,
lef-nadsvillkorens förbättring, den stegrade
samfärdseln mellan olika delar af landet
och med utlandet samt, icke minst, den
öfning i själfstyrelse, som vunnits icke
blott vid förvaltningen af kommunala
angelägenheter, utan äfven inom talrika
föreningar för olika ändamål.
I motiveringen till det förslag i
ärendet, som inom andra kammaren
samlade det största antalet röster,
framhölls ock »den i hög grad
förbättrade folkupplysningen» såsom en af de
hufvudfaktörer, som gjort behofvet af
en omfattande utsträckning af
valrätten kännbart; »ett så upplyst folk
som det svenska» borde, hette det,
ej längre hållas nere på en nivå,
där bland Europas konstitutionellt
styrda stater endast Ungern, Italien
och Rumänien numera stå kvar.
På liknande sätt uttalade sig äfven
konstitutionsutskottet i sitt öfver röst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
