Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 21. (1,064.) 22 maj 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 21
Hvad innanläsningen beträffar, har jag sökt
göra allvar af det ordet: »läs som du talar».
Att vi uti vårt tal göra många uppehåll,
inskärningar eller utandningspäuser, mycket
flera än hvad skiljetecknen i skrift anvisa;
ja, att ett tals kraft, för så vidt det beror
af utförandet, ofta framträder genom
iakttagande af de små uppehållen under en
sekund, kan man märka på ett väl utsagdt
tal. Man har dock varit benägen att
förneka detta, ända till dess man blifvit därpå
särskildt uppmärksamgjord.
Genom den apparat, hvarigenom man
kan mäta tiden för hvarje ljuds uttalande
eller för hvarje paus på en hundradels
sekund när, har professor H. Öhrvall bekräftat
många på praktisk väg vunna erfarenheter
och har lofvat att ägna sin uppmärksamhet
åt finnandet af de fysiologiska lagar, som
därvid göra sig gällande. Äfven andra nu
lefvande vetenskapsmän hafva ägnat mycken
uppmärksamhet åt pauseringen. Mig
veterligen har Abr. Mankell i »Sann och falsk
deklamation» (tryckt 1862) varit den förste,
som påpekat pauseringens vikt.
Folkskoleinspektören Bergman tillråder »att de ord
läsas tillsammans, som höra tillsammans»,
hvilket ju ock innebär, att de ord skiljas,
som icke höra tillsammans. Några
seminarier ha ock nu mer än tillförene lärt sina
elever att aktgifva på den naturliga
pause-ringen. Själf har jag, fiende till all
tanklös och rabblande läsning, i skolorna inom
mitt distrikt under ledning af dess i
allmänhet vakna och intresserade lärare och
lärarinnor ganska allmänt fått höra
innehålis-enlig läsning, hvarefter barnen i stället för en
tidsödande s. k. innehållsbehandling kunnat
med egna ord redogöra för innehållet af det
lästa. Härom torde jag ock få hänvisa till
min inspektörsberättelse för åren 1893-1898.
Min afhandling om »Välläsningen med
särskildt afseende på pauseringen» vid
skolmötet i Borlänge och vid allmänna
folkskolläraremötet i Norrköping 1898, i hvars
handlingar det finnes, mottogs ej allenast vid
dessa tillfällen med förståelse utan har ock,
enligt hvad skrifvelser från flera håll gifvit
vid handen, blifvit tillämpad vid många
skolor och, som jag har anledning förmoda,
med framgång.
Alltså, herr redaktör, månne vi ej med
afseende på vårt sträfvande att göra all
undervisning lefvande och att verkligt
förståndig välläsning må vinnas, stå på samma
ståndpunkt? Till Eder missuppfattning af
mig och min verksamhet har Ni antagligen
blifvit föranledd af de tecken, som jag
användt för pausers beteckning. - Af många
enträget ombedd att utgifva en
katekesupplaga till ledning för dess innehållsenliga
läsning, hade jag att välja antingen
synbara tecken eller ock mer eller mindre
långa afstånd mellan orden, för att beteckna
pauser. Skiljetecknens ursprungliga
ändamål var väl att för ögat göra uppehållen
åskådliga. Hos ebreerna t. ex. finner man
i detta syfte en mängd tecken med olika
valör. I gamla svenska böcker förekommer
»komma» -oftare än nu. Att vår öfliga
kommatering kommit i mångt och mycket
ifrån sin ursprungliga betydelse, medgifves
väl allmänt. Till belysning af huru
»kommat», med den alltför vanliga tillsägelsen
att där och icke annorstädes än vid
skiljetecken göra uppehåll, ter sig, må jag
anföra endast ett exempel ur en
katekesupplaga, som nu ligger för mig. St. 46 andra
språket lyder: »- - - - - - - - -
höfdingarne, såsom af honom sände dem,
som ondt göra, till straff och dem, som
godt göra, till pris.»
Att rätta sådana missförhållanden och att
i någon mån utvidga berättigandet till
pauser, därför tillkommo mina tecken. Jag
hade i denna beteckning föregångare af
Mankell, och jag hade ock märkt att barnen,
för att i minnet kunna bibehålla pauseringen,
gjorde själfva lodräta streck. Tecknen voro
ock för ögat tydligare, och boktryckaren
ansåg typografisk svårighet lägga hinder i
vägen för längre och kortare afstånd mellan
orden. Naturligtvis afse tidsuppgifterna i
cirkuläret att angifva relationen mellan
uppehållen och motsvaras af uttrycken i
omvänd ordning: kort, kortare, kortast.
Emellertid har jag utsändt cirkuläret
såsom ett prof, utan att ullt varit fastslaget.
Till min glädje har jag erhållit en mängd
skrifvelser innebärande förståelse tillika med
anmärkningar, som jag - ifall arbetet kan
utkomma - vill tacksamt tillgodogöra mig.
Måhända blir däraf en frukt, att det senare
af de förr nämda alternativen väljes för
pausers beteckning.
Vare sig nu det ena eller andra
beteckningssättet kommer att användas, så kan
det’missbrukas till endast mekanisk läsning.
Hvilken sak i världen som helst kan
missbrukas. Jag vill ock medgifva, att till
början kan man. mera fästa sig vid den
ovanliga utstyrseln än vid innehållet, liksom man
i förstone fäster sig vid en egendomlig dräkt
mer än vid personen, som bär den. Så
behöfver det väl ej fortgå, när man vänjt sig
vid de yttre tecknen. Skulle hvarje
användning af tecknen för ett innehåll
ovillkorligen leda till mekanism, då skulle all skrift
och i synnerhet dess skiljetecken medföra
sådan fara.
Om nu de yttre ’pauseringstecknen äro
ett så vidt möjligt troget uttryck för den i
detta afseende skiftande tanken, då äro de
ju en välsittande dräkt, som smyger sig
efter kroppen, icke lägger tyngande band
därpå, utan underlättar dess rörelse; Väl
kan ingen erfarenhet härom åberopas, men
den erfarenhet är vunnen, att aktgifvenheten
på de små pauserna vid tal och läsning haft
ett välgörande inflytande på undervisningen
i skolorna i verklig själsodlaiide riktning.
Därom skola många lärare och lärarinnor
kunna lämna sitt vitsord.
Det ytterligare steget att äfven för ögat
göra åskådligt, hvad örat till godo
förnummit, skall väl ej vara ett felsteg, om man
blott - jag upprepar det En en gång - väl
beaktar, att »förnämsta villkoret för själfull
innanläsning ar anderik undervisning och
uppfattning».
Och nu till slut, herr redaktör, är det
endast folkskoleinspektörer, som förmenas
att erbjuda på en gång tvänne sina egna
arbeten båda för folkskolan användbara, eller
öfverhufvud har en folkskoleinspektör ej
rätt att erbjuda rikets folkskollärare något
sitt arbete? Tanken på det lukrativa borde
väl vara utesluten, när bunden katekes
erbjudes till 18 öre ex.
Ar det endast folkskoleinspektörer, som
icke få tänka på, att ett företag går
ekonomiskt ihop och möjligen lämnar något för
nedlagdt arbete?
Herr redaktör, låt den lägre delen af
pressen få utfara med hån, försmädelser och
personliga förnärmelser, och må diskussionen
inom Edra* spalter föras fullt sakligt! Med
tacksamhet skall jag då för min ringa del
mottaga och söka tillgodogöra mig, hvad
motståndare eller vänner vilja lämna till
främjande af vårt gemensamma stora mål:
»Ungdomens sanna fostran».
Valskog den 16 maj 1902.
L. J. Z. Leksell.
En skolvedsfråga.
I n:r 17 för den 24 nästlidna april
förekommer i Svensk Läraretidning under
öfver-skriften: »En skolvedsfråga har i Målilla
dragits inför rätta», en uppsats, söm kräfver
en liten upplysning.
I skrifvelse till 1901 års
decemberkyrko-stämma begärde läraren vid kyrkskolan
församlingens beslut om utfående af 15
kronors förhöjd ersättning för ved för år 1901,
emedan 70 kronor icke på flera år utgjort
full ersättning för löneveden, dä vedpriset
stigit, så^ att ved under nämda år åtgått
för öfver 85 kr.
I stället beslöt stämman (det vår den 12
december 1901) enligt protokollet lämna ved
in natura för år 1902. Stämmans ordförande
framställde icke någon proposition på
lärarens skrifvelse. Församlingen har således
icke beslutat lämna läraren full
védersätt-ning för år 1901, och något direkt afslag
gafs ej heller på hans framställning. Så
står saken för närvarande.
Läraren har icke undanbedt sig ved in
natura. Likväl måste han öfverklaga
beslutet därom, emedan han, som icke anade
något beslut om ved in natura så sent som
den 12 december, då veden förut alltid
betalts med penningar och då ärendet icke
var pålyst, redan inköpt en del för
vmterbe-hofvet. Vid den vedauktion, som hölls
omedelbart efter stämman den 12 december,
fick ingen i uppdrag att leverera ved till
läraren. För att sålunda vinna tid,
öfver-klagade han beslutet om ved in natura,
hvilket dock stadfästes af länsstyrelsen.
Frågan om den förhöjda ersättningen för 1901
är ännu oafgjord. X.
(Meddelanden och förfrågningar i bref och å brefkort,
som icke äro undertecknade med afsändarens namn och
adress, lämnas utan afseendfe.)
321. Tör. 1) Så länge skolbarnen
godvilligt finna sig i att verkställa eldningen
och städningen, kan nog intet särskildt
åtgöras. Om föräldrarna vägra att låta sina
barn fullgöra detta onus, som enligt
folkskolestadgan skall bestridas på
församlingens gemensamma bekostnad, kommer
frågan i ett annat läge. Då blir nämligen
skolrådet tvunget att vidtaga någon åtgärd.
2) Intet bestämdt prejudikat härom. 3) Dito.
4) Ja, men kommunalskatten för i år
erlägges först nästa år. .
322. J. 02. 1) Nej, blott för en grupp.
2) Jo, om slöjdinspektören intygar, att
slöjdundervisningen är ändamålsenligt anordnad.
323. E. 1880. Eder uppfattning riktig.
Men det är med hänsyn till
tjänsteårsberäkning för Eder en fordel att få tillträda
platsen som ordinarie några månader tidigare.
324. Hopplös. 1) Ja, om detta ej Dränker
annans rätt. 2) Jo, därest inga. särskilda
förbehåll blifvit gjorda vid tillsättningen.
3) Antagligen ej.
325. Oviss. Enligt vår åsikt är lärare ej
skyldig »läsa igen» extra helgdagar, som
infalla under terminen.’
326. Manne i A. Huru är det med
statsbidraget för dessa platser? Låt oss först
veta detta!
337. A-n S. Torde kunna gå för sig,
om det sker på en vanlig skoldag.
328. -m. Ja, därest det ej strider mot
reglementets bestämmelser.
329. X. Y. Z. Nej, icke enligt det
prejudikat, som är gifvet år 1886. Nu skulle
dock ett dylikt mål kanske utfalla
annorlunda.
330. E. 1. 1) Nej. 2) Hos inspektören.
3) och 4) Dito. Senast inom sex månader,
heter det i folkskolestadgan § 19.
331. L-st. Intet tydligt prejudikat här om.
332. J. A. 1) Ja, om villkoret verkligen
inryckts i protokollet. 2) Klaga i så fall
hos länsstyrelsen öfver det senaste beslutet!
333. F. F. i B. 1) Nej. 2)
Lagbestämmelserna lägga hinder i vägen härför.
334. K. G. Nej. Se kungörelsen i denna
tidning n:r 2 år 1901!
335. Svensk. 1) Nej, icke nödvändigt.
2) Ej troligt att detta far räknas som
ordinarie tjänstgöring.
336. 5 + 6. 1) Härför torde ej behöfvas
k. m:ts tillåtelse. 2) Ja, vi kunna ej se
någon risk härför. 3) Tvistigt.
337. Ubbe 2. Så plägar ej sällan förfaras.
338. Albanus. Detta beror på
inspektörens eget omdöme.
339. Konon. Intet stadgande eller
prejudikat.
340. 77,eo. l kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
