Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,073.) 23 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERADT VECKOBLAD FÖR FOLKUNDERVISNINGEN.
N:r 30.
STOCKHOLM, 23 JUL! 19O2,-
21:a årg.
Prenumerationspris;
Vi år 4 kr.o, a/4 år 8,25 kr., Va år 2,26 kr., */4 år 1,25 kr. (postarvodet inberäknadt).
Prenumerationen sker såväl i landsorten som i Stockholm å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 8, nedra botten. Kontorstid: 10-6. Allm, tel. 6a 00.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare :
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 3,0-11, 5- G.
Förläggare : Svsnsk Läraretidnings Förlagsaktiebolag.
Tryckt bos Idun» Kungl. Hofboktryckeri, Stockholm.
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm. tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid: hvarje onsdags förmiddag.
Annonspris;
10 öre för en millimeters hö j cl på enkel spalt. Födelse-, f örlöfnings- och vigsel-annons 1 kr., dödsannons 2, so hr.
Annons bör vara inlämnad senast måndags afton för att inkomma i veckans nummer.
P. J. Norén.
Frän svenske pastorn i Paris, förutvarande
folkskoleinspektören i Helsingborg Sam.
Stadener hafva vi mottagit följande
sympatiska skildring af deu nyligen aflidne f.
förste läraren P. J. Norén, hvars biografi i
korteet finnes i n:r 08,af denna tidning.
Vi önskade helt naturligt beledsaga
skildringen med den aflidnes porträtt, men det
lär icke finnas något af senare datum än
vidstående, som angifver N:s utseende för
omkring 15 år sedan, d. v. s. innan
lungsoten bröt hans krafter.
var en dag i september 1898.
Jag hade kort förut öfverraskats
af en utnämning till
folkskoleinspektör i Helsingborg och befann mig
för tillfället på platsen för min blifvande
verksamhet.
Mina steg gällde i första hand
folkskolans expedition. Man visade mig in
i en skolsal: expeditionens väntrum.
Intrycket af detsamma var icke öfver sig
gynnsamt. Skolmöbler af gammalt
datum, väggkartor, som lefvande påminte
om den aflägsna byskola, där jag själf
gick för 20 år sedan, den svarta taflan
i sitt hörn, upphettad gatluft
inströmmande genom fönstren. Mina
iakttagelser stördes af halfkväfda hostningar
inifrån expeditiönsmmmet.
Några minuter senare kom min tur.
Jag trädde in i ett garderobsliknande
rum, hvars prydnader utgjordes af ett
par rankiga, fula väggskåp och ett
skrifbord, hvars skifva den långa
tjänstetidens temperaturskiftningar bucklat och
böjt och färglagt. Omgifningen var
sålunda icke ägnad att väcka intresse.
Mannen därinne var det desto mer.
Min första tanke var, att han var
hårdt sjuk. Den skelettmagra handen,
som räcktes mig, dte blodlösa dragen och
den ansträngda andhämtningen sade det.
Och därtill hostan, envis, upprifvande,
enerverande ... Jag såg blott en sak,
som bar lifvets märke: ögonen, grå,
iakttagande, väpnade med till hälften
humor, till hälften skärpa. När de
fixerade mig, kände jag mig ofrivilligt ställd
under tvänne segervissa skarpglas,
sysselsatta med psykologisk utforskning af
min person.
p. j. NORÉN.
Det var förste läraren vid
Helsingborgs folkskolor, sedan ett 10-tal år till
baka hufvudet och handen i den
storartade utveckling, som aflöst ett
hotande stillastående i samhällets
undervisningsväsende. Jag kom för att säga
honom, att, om handen tröttnat vid
arbetet, jag ville taga det upp, men med
villkor att hufvudet aldrig tröttnade att
komplettera mina unga tankar med sin
mogna f or f ar enhet. Vi räckte hvarandra
än en gång handen. Och det
handslaget blef längre än det första. Sedan
dess var arbetet gemenligen mitt,
planerna före arbetet voro gemensamt
dryftade, och ingen hade att tillräkna sig
äran framför den andre. Denna
öfverenskommelse blef obrottsligen hållen
under de år, vi lefde samman för våra
älskade helsingborgska skolor.
Men alltid har jag vid tanken på
Norén tänkt på detta första möte. Den
anspråkslösa ram, som då omgaf honom,
var typisk för hans person. Hans
ställning som främste mannen inom ett
skolväsen så betydande som Helsingborgs
motsvarades icke hvarken af
löneförmånerna eller af andra skönjbara insignier.
Vid sidan af sitt lärarekall bar han den
expeditionella bördan för skolväsendet.
Det kunde varit nog för hvem som helst.
Men utom detta var han dådrik i
initiativ till framsteg inom
undervisningens materia och metodik, inom området
för lokala utvidgningsfrågor och inom
den fortsatta undervisningen, hvilken
han helst tänkte sig såsom teknisk
yrkesskola. Allt detta uppbar han med en
energi, som hans tärande sjuklighet
endast tycktes fördubbla. I verkligheten
torde denna rastlösa arbetslust hafva i
sin mån tärt hans krafter. Och för
detta allt gafs honom sällan
erkännande. Han begärde det icke heller, men
det var hans rätt. Andra tider skola
gifva honom den.
På mina klassbesök kom jag ofta till
Norra skolan, den blygsammaste af dem
Helsingborg äger. Där hade Norén sin
klass. De små förhållandena omgafvo
honom alltid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
