Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,073.) 23 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
SVEJN8K
N:r 30
Norén som lärare? Han hade sina
brister, men de försvunno i hans
öfverlägsenhet. Jag nämner dein icke. En
ung man öfvar ingen kritik mot en
föregångsman, som han älskar och ärar.
Hvad jag beundrade hos honom var
här som alltid hans psykologiska
känsel, individuellt fördelad på lärjungarna.
Svaren vittnade alltid om lärarens
fullständiga vetskap om lärjungens
utvecklingsstadium i materiellt vetande och i
tankeförmåga. Svaren representerade ett
normalt ökande af bådadera. De gåfvo
icke intryck hvarken af repeterande
uppvisning eller af äfventyrliga språng.
Norén behärskade icke blott de
subjekt han hade framför sig, han var
herre öfver de olika
undervisningsämnena. Fullständigt fri från den
karrike-rande metodik, som känner olika
sche-mata för på sin höjd olika fack, ville
han? att det särskilda ämnet skulle kläda
sig i den dräkt, som naturligast och
mjukast motsvarade dess innebörd. Han
kände i själfva verket en ny metodik
för hvarje ny lektion. Läraren skulle
lefva sig in i hvarje ämne och återge
det med den personlighetsfärg, hvaraf
han var mäktig. Det gällde icke
detalj-Vetande, det gällde att bibringa
lärjungen en Mull och verklighetsmäktig
uppfattning af föremålet. Det säger sig
själft, att därvid åskådligheten af Norén
sattes i högsätet. Jag erinrar mig ännu
en af de första lektioner, jag åhörde i
hans klass. Om det var
naturkunnighet eller modersmålsbehandling i
läseboken, minnes jag icke. Nog» af, det
gick löst på lifvet i en bijmpa. Norén
hade med sig naturföremål till sitt ämne.
Han demonstrerade dem bit för bit, han
beskref binas privat- och samhällslif,
han berättade smådrag och iakttagelser
- allt under liflig samverkan med
lärjungarna. För mig blef illusionen till
sist så stark, att jag tydligen hörde och
såg allt i och omkring bikupan.
Förmodligen var det samma förhållande
med lärjungarna. Deras intresse och
deras lifliga svar, då lektionen
utfrågades, vittnade tillfyllest.
Det var ett karakteristiskt drag hos
Norén att alltid tala väl om sina
gossar. Alla hade någon god sida. I
disciplinfrågor ganska sträng, särdeles i
yngre år, sörjde han ofta som en far
för de fattiga i klassen. Jag fann
upprepade gånger, att han i all tysthet ur
egen kassa besörjt fotbeklädnad, mat
m, m.
’.’’... ’ #
Under senare år tvangs han af sin
sjuklighet – lungsot - ofta till
tjänstledighet. Det var långa tider för honom,
som icke kunde lefva utanför skolan.
Han syntes där ocjtså nästan dagligen.
Det inträffade dock en gång, att han
en längre tid sällan visade sig där.
Förklaringen |ick jag en kväll, då han kom
som vanligt hem till mig. Han bar en
vidlyftig rulle under armen. Leende
räckte han mig den. »Det här skall
inspektören se på; jag har fått för mig,
att’ det katt bli bra». Det var ritningar
till ny modell för skolbänk, utförda
omsorgsfullt och i detalj. Norén var en
mästare i teckning. Hans talang i detta
stycke har burit frukt inom
Helsingborgsskolan, hvars lärarepersonal af
hö-iiom fått kraftiga impulser och
instruktiv handledning i teckningsunder
visningen.
Vi granskade ritningarna. Nästa dag
gjorde vi studier på våra gamla
skolbänkar. Jag rådfrågade den litteratur
i skolhygien, som fanns att få. Norén
behöfde icke for sin del detta. Han var
sällsynt, beläst i tysk och skandinavisk
skollitteratur af äldre och yngre datum.
I detta som i annat följde han med sin tid.
Resultatet blef, att med skolrådets
medgifvande konstruerade Norén en
bänkmodell, som han lät arbetaren forma
under hans egna ögon bit för bit. Han
modifierade detaljerna, han förenklade
dem, han afrundade formerna. Tyst
och stilla gladde han sig öfver sitt verk.
När Helsingborg år 1900 öppnade sitt
nya, präktiga skolhus på söder, var den
Norénska bänken med sitt prydliga yttre
och sitt praktiska värde en af dess
stoltheter.
Sida om sida med den nya
skolbänken står i samma skolhus Noréns
kombinerade svarta tafla och karthängare
med s j älf upprullande kartor. Och på
teckningssalen är installerad den Norénska
teckningspulpeten.
Det blef Noréns sista initiativkraftiga
insats i skollifvet inom det samhälle,
där han lefvat ett sällsynt gagneligt
kallelselif under ett fjärdedels sekel.
Till ,de brydsämmaste stunderna i
Helsingborg räknar jag de,m, som
vållades mig af en medlem ur lärarekåren,
hvilken i en disciplinfråga handlat mer
än oförsiktigt. Fallet var allvarsamt
npg, och jag tvekade om hvad som borde
göras. Under min s j al f öfverläggning
kommer Norén. Han slår sig ner midt
emot mig.
»Jag ville tala med inspektören»,
började han, »om X. Han har förgått sig.
Han är ung. .Men han är god, riktigt
genomgod. Inspektören , skall tala med
honom en* gång till.» Hostan afbröt
honom. När den, var öfver, fortsatte
han; »Man får söka efter en så bra
lärare och en> så god människa som han.
Tala med honom en gång till!»
Norén hade rätt. Saken ordnades af
sig själf. Men det,var icke sista gången
han, utan att någon visste det, talade
väl om sina kamrater; han gjorde detta
framför allt om dem, med hvilka han
någon gång haft svårigheter. Det var
ett stort och vördnadsbjudande drag
hos honom.
Det var därför fullkomligt på sin
plats, att kamraterna med rörelse
hyllade honom, då han för ett år sedan
firade sitt jubileum, såsom 25 års
skollärare. Den tjänstetiden är ju icke
exceptionellt lång, men det låg i luften
inom skolan, att den måste firas. Man
visste, att hans dagar voro räknade och
att något annat jubileum skulle icke
kunna af honom firas. Ännu ser-jag
honom stå där och med ödmjuka ord
tacka oss andra för all vänskap och
heder,- till dess hostan och rörelsen
kväfde rösten. Jag glömmer det visst
aldrig.
#
- - – »Du ber mig tänka på
granskningen af läroplanen för
folkskolan. Jag är trött och orkar ingenting
Dessutom fattas det icke andra, som
vilja redigera. Jag vill helst hvila.
Dock, jag skall göra hvad jag kan.» -
Det var Noréns sista bref till mig,
Pennan hade gått ojämnt längs raderna.
Jag förstod, att han var sämre. Nu är
han borta.
En okänd vän till honom skrifver vid
hans bortgång bl. a. följande:
Så gick du tyst och stilla fram din bana,
sympatisk, umgängsam och älskligt blid
och liksom rädd, att någon skulle ana
de stora gåfvor och den ädla id,
som lät dig, fastän sjuklig, svag och bruten,
med jättekrafter verka i ditt kall». - -
Skildringen är sann. Sådan var han.
Sådan skall han med tacksamhet
minnas af den unge man, som
septemberdagen 1898 hälsade honom och som vid
afskedet några år senare hade sin
fäderneärfda kärlek till folkskolan f or bytt till
målmedveten hänförelse. .
Sam. Stadener.
.(Anm. Det ligger nedskrifvaren af
ofvanstående om hjärtat att frånsäga sina rader
biografiskt kynne: de äro en offentlig
tacksägelse. Det är allt. Frånvaro från
hemlandet hindrar honom att skrifva Noréns
biografi.)
Lagar angående vanartade och
sedligt försummade barn
samt
minderåriga förbrytare.
2 Tre lagar angående
minderåriga förbrytare.
LAG
om ändrad lydelse af 5 kap. l, 2, 3 och
6 §§ strafflagen;
gifven Stockholms slott den 27 juni 1902.
Vi OSCAR, etc., göre veterligt: att
Vij med riksdagen, funnit godt i nåder
förordna, att 5 kap. l, 2, 3 och 6 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade
lydelse:
Gärning, som eljest straffbar är, vare
strafflös,, om den begås af barn, innan
det fyllt femton år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
