- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 21:a årg. 1902 /
612

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,076.) 13 augusti 1902 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

612

SVENSK LÄRAEETIDNING.

N:r 33

ma sätt: hvad skulle det bli af vår
rättsordning, i fall juristerna
afspär-rade sig från den rundt om dem
fortgående samhällsutvecklingen? Och
hvilken teologi hafva vi ej delvis
fått endast därför, att teologerna till
så stor del inneslutit sig inom
1600-talets förstenade dogmatik och
betraktat nutidens omgifvande kultur
såsom en främmande och fientlig
makt?

Pedagogiken bildar i detta
afseende intet undantag. Om skolans män
isolera sig inom sin trånga krets?
försjunka i sina reglementen, läsord-"
ningar, skolböcker, kurser och läxor
samt betrakta krafter och
strömningar inom religion, vetenskap, konst
och samfundslif såsom sig
ovidkommande - ja, då är klart, att de måste
krympa ihop till pedanter och att
skolan måste stelna till ett petrifikat,
oförmöget af all inre organisk
förnyelse, samt blifva en af de
»institutioner, som icke reformera sig själfva».
Skall i så fall någon reformation
vara tänkbar, måste den komma
utifrån, och ifrågasättas kan, huruvida
den under dylika förhållanden öfver
hufvud är tänkbar.

Något exempel på att skolan blifvit
reformerad utifrån, af icke fackmän,
känner i alla fall ej historien. De
skolreformatorer, till hvilka man med
afseende härå möjligen skulle vilja
hänvisa, ådagalägga i själfva verket
motsatsen. Pestalozzi började
visserligen såsom »praktisk man», såsom
»näringsidkare», men oafsedt att han
var född pedagog, hade han länge
varit pedagog äfven till yrket, innan
han mognade till reformator. På
samma sätt förhöll det sig som
bekant i vårt land med Eudenschöld.
Båda voro i full mening fackmän.
Utan detta hade de väl kunnat öfva
kritik och gifva fackmännen en eller
annan nyttig väckelse, men någon
omskapande verksamhet hade de då
ej varit mäktiga.

I fråga om vår nu förestående
läroverksreform skulle möjligen kunna
hänvisas till det sakförhållandet, att
yrkandet på denna reform icke haft
sitt mäktigaste stöd hos läroverkens
lärarekår utan snarare hos
allmogemännen i riksdagens andra kammare,
Detta är på sätt och vis sant.
Allmogemännen hafva gifvit
reformkraf-vet sitt stöd, men uppställt det hafva
de icke. Den förtjänsten tillkommer
skolmannen, i främsta rummet
läroverksmannen och folkskolemannen
Siljeström, hvilken under vårt
landt-mannapartis kamp- och storhetstid var
dess pedagogiska auktoritet. Blir vårt
skolväsen nu reformeradt, torde man
nog komma sanningen närmast, om
man säger, att det är genom honom
och hans pedagogiska arftagare, som
det efter hand omsider reformerat
sig själft.

Ofta har det visserligen händt, att

förslag innebärande fruktbringande
pedagogiska initiativ blifvit inom
riksdagens kamrar eller inom
landstingen framburna af män, som icke varit
pedagoger af facket. Men den, som
är närmare invigd i vårt
skolväsendes historia, vet mer än väl, att
frambäraren oftast är en annan än
upp-hofsmannen. De värdefulla uppslag,
som icke ytterst leda sitt ursprung
från fackmännen, torde vara ganska
lätt räknade.

Denna vår uppfattning af
fackmännens ställning till reformerna
veder-lägges naturligtvis ingalunda därmed,
att alla de stora vägbrytande
reformtankarna på undervisningens område
till en början haft det stora
flertalet bl^nd skolmannen emot sig.
»Detsamma gäller på alla andra områden,
vetenskapens icke ens undantaget.
Hvarje ny sanning rinner först upp
hos en enskild och måste vanligen
länge kämpa sig fram. I nittionio
fall af hundra eröfrar den först
fackmännen, och ej sällan har den hos
dem börjat öfvergå till axiom, innan
den lyckas vinna insteg hos den
utomstående allmänheten.
Förverkligad blir den i alla händelser först
då den upptages af något större
antal bland de i saken fullt
hemmastadda.

För så vidt påståendet att »ingen
institution reformerar sig själf» vill
innebära ett bestridande af de f akta,
vi nu påpekat, är detsamma
grundlöst och vilseledande.

Sommarkurserna och
folkundervisningen,

Såsom man haft anledning vänta,
hafva hufvudstadens tidningar lifligt
intresserat sig för de nu pågående
sommarkurserna i Stockholm.
Sympatiska uttalanden om dessa hafva
varit synliga i flera af dem - så bland
annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet
och Svenska Dagbladet. Ur det
senare återgifva vi följande artikel,
som särskildt betonar kursernas
betydelse för folkundervisningen:

»Drick djupt ur kunskapens källa eller
smaka icke!» - så uttryckte för snart
100 år sedan en af den svenska
odlingens odödlige märkesmän ej blott sitt
förakt för halfbildningen men ock sin
misströstan om folkundervisningens och
folkupplysningens möjlighet att fylla en
nyttig samhällsuppgift. Mognare
eftertanke gjorde honom sedan mer
optimistisk i detta afseende som i åtskilliga
andra. Men problemet, om öfver
hufvud taget den formella bildningen kan
göra människorna lyckligare och bättre,
har än i dag, midt under en för
folk-upplysningssträfvandet gynnsam
tidsströmning, sin jordmån i den skepticism,
som mer eller mindre lurar inom oss
litet hvar och som i förevarande afseen-

de stundom tyckes kunna stödja sigv’ på
nedslående enskilda erfarenheter. Men
får eftertanken tala, skall man ge
tidsandan rätt i den höga uppskattning af
bildningens spridande till så vidsträckta
kretsar som möjligt. Ingen tänker ju
på att förneka värdet af sådan kunskap,
som direkt afser att göra menige man
duglig för det praktiska lifvet. Tänker
man sig något djupare in i saken,
finner man emellertid också, att
kunskapen, äfven sådan den kan i
folkundervisningens form meddelas de stora
massorna, öfver hufvud taget har en
ofantligt stor uppgift att fylla för lifvet i
dess helhet.

Förmedlarna af .denna undervisning,
våra folkskollärare och lärarinnor, ha en
ställning, hvars mångahanda svårigheter
ännu synas stå i direkt proportion till
vikten af deras uppdrag i stället för att
denna bort påkalla deras undanrödjande.
Dessa svårigheter äro ingalunda af blott
ekonomisk art. En af de förnämsta
ligger måhända i det genom dagliga
erfarenheter skärpta medvetandet, att det
i själfva verket är så litet af verklig
bildning de få och kunna meddela åt
det uppväxande släktet. Och medan
oppositionen mot katekesplugget tager
allt större dimensioner, och nya rännilar
från vetandets källa ifrigt men ännu
förgäfves söka finna en väg in i
skolsalarna, ställer sig problemet fram med
nya svårigheter. Att öka ämnenas
antal och utfylla själfva den yrkesmässiga
lärareutbildningen i motsvarande mått,
är en utväg, som tydligen blott inom
vissa, ej alltför vida gränser kan
tillgripas. Det är under dessa förhållanden
emellertid en sak, som står klar. Det
gäller att, hur undervisningsplanen än
på papperet ordnas, söka få själfva
andan i undervisningen mera genomträngd
af den verkliga bildningens väsen. Det
gäller att låta den beröras af en fläkt
från den vetenskapliga forskningens
vidder, gifva den då och då tillfälle att
inandas något af deras atmosfär.

Detta var, åtminstone från en sida
sedt, från början de akademiska
sommarkursernas idé. Den hvilar på
medvetandet därom, att hvad det unga
Sverige i stad och på land får till lifs
genom folkskolan kan vara af
grundläggande betydelse för hela folkets
framtida öden. Det är sagdt, att den tyske
folkskolläraren var den, som vann för
trettio år sedan den afgörande segern
på slagfältet. Därvid går tanken till
den nationella, medborgerliga anda,
folkskolan borde ingjuta hos sina alumner.
Men äfven den inre odlingen, den
andliga och materiella, har sina segrar att
vinna, sina nederlag att frukta och
alltid en strid att utkämpa. Hur den
striden skall utfalla, kan ej bli oberoende
af om folkets stora massa står
främmande för eller äger förutsättningar att
uppskatta kulturens ideella värden. Vare
sig man nu vid det uppl ysningsstr af v
ande, som i sommarkurserna tagit sitt
uttryck, åsyftar att direkt vidga vyerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free