Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,079.) 3 september 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
Sommarkurserna i ..Lund.
Totalintryck.
Sommarkurserna i Lund äro nu ett
minne blott, men ett angenämt sådant,
skulle vi tro, både hos föreläsare och
åhörare. De förra hade att glädja sig
åt en stor och intresserad publik. Icke
mindre än 303 personer – utom
föreläsarne, dessas fruar m. fl. - hade
inträdeskort, som gällde till alla
föreläsningar. Därjämte såldes öfver 1,400
biljetfor till enstaka föreläsningar. Många
föreläsare måste uppträda i
universitetets gymnastiksal. Så var
förhållandet med professorerna Johansson,
Pfan-nenstill och Björling samt
folkhögskoleföreståndaren H. Rosendal. Äfven
professor Essen-Möller måste slutligen flytta
dit,^ ehuru han föreläste samtidigt med
professor Ribbing, som hade största
lärosalen i universitetshuset öfverfylld.
Docent Vallengren måste flytta från
zoologiska museets hörsal, enär den var
för liten att rymma hans omkring 150
åhörare, till universitetet, och docent
Upmark måste hålla två parallellserier af
sina föreläsningar.
Föreläsarnas såväl som
föreläsningarnas antal var större än någonsin förut.
De förra voro 22 och de senare 110.
Deltagarna åhörde flitigt
föreläsningarna. Till omväxling härmed deltogo
nära ett hundratal i de lekar, som å
idrottsplatsen leddes af
folkskollärarinnorna Gren och Hellgren. Här var ett
muntert lif på den förträffliga
lekplatsen, och om kvällarna samlades de flesta
å Akademiska föreningen, där det bjöds
på sång, musik, lekar, bygdemåls
berättelser o. s. v. En gång anordnades
tablåer, föreställande jätten Finn, de
fyra fakulteterna, Sverige, Norge och
Danmark. Här utvecklades ett högt
skattadt sällskapslif, och glädjen stod
högt i tak, skrifver en meddelare till
Svensk Läraretidning.
Känslolifvets utveckling.
Inga studier torde i pedagogiskt
afseende vara mera fruktbärande än de
psykologiska. En viss
undervisnings-eller uppfostringsmetod kan visserligen
helt mekaniskt inläras och sedermera
lika mekaniskt användas, men utan
förståelse af det individuella .själslifvet hos
det barn, på hvilket den skall appliceras,
är den som ett slött vapen i en strid.
Först med en klar blick för detta själslif
erhåller metoden den rätta smidigheten,
så att den kan varieras och afpassas
efter hvarje barns kraf, ja, först därmed
blir det möjligt för hvarje lärare att
skapa sig sin egen p.ersonliga metod.
Denna sanning synes, hafva allt mera
gått upp för den svenska folkskolans
lärarekår. Många äro de tecken, som
tyda på detta glädjande, förhållande.
Ett sådant är den stora tillströmningen
till de psykologiska föreläsningar, som
vid våra sommarkurser varit ett stående
ämne på programmet. De fyra
föreläsningar öm känslolifvets utveckling, som
professor Hans Larsson hållit, voro ända
till trängsel besökta.
Föreläsningarna rörde sig kring två
hufvudpunkter, nämligen begreppen högre
och lägre känslor samt känslornas
utveckling.
Efter att hafva erinrat om de tre
moment, som ingå uti en känsla, det
teoretiska underlaget, själfva
känslomomentet och de fysiologiska
efterverkningarna, samt därvid särskildt påvisat
de senares stora betydelse, öfvergick
föreläsaren till känslornas indelning samt
deras utveckling från lägre till högre.
Från formens synpunkt kunna
känslorna indelas i elementära och
komplicerade. Om en hund ser ett köttstycke
och genast hugger det, så beror detta
på en elementär känsla. Tänker han
däremot på att köttstyckets gripande
renderar honom ett kok stryk, så låter
han det kanske ligga. Detta beror då
på en mera komplicerad känsla. Den
komplicerade känslan är således knuten
vid ett mera sammansatt teoretiskt
underlag. Denna är också den högre.
Känslornas utveckling bör tydligen gå
i riktning af allt större komplikation,
så att nian lägger allt mer och mer
under sin intressesfär. Idealet är det
af Spinoza framställda, att man låter
bestämma sig af hela universum. Vid
sidan om den stora differentieringen i
det teoretiska underlaget kräfves således
äfven enhetlighet i detta underlag. Ett
brott på denna enhetlighet ha vi uti
affekten, t. ex. vid förskräckelsen för en
ilsken tjur. Det större teoretiska
underlaget förefinnes, men allt kan icke vid
tillfället göra sig gällande, utan känslan
bestämmes blott af en del af detta
underlag. Så äfven vid passionen. Samma
är förhållandet, om mina materiella
intressen träda så starkt fram, att de
ensamma blifva bestämmande för mina
känslor. Historien lämnar för öfrigt
talrika exempel på bristande enhet uti
differentieringen. Affekt och passion äro
sjukliga känslor. Häraf må vi dock icke
draga den slutsatsen, att alla starka
känslor äro sjukliga. Tvärtom hör ett
starkt intresse, en varm känsla,
förmågan att gå upp i ögonblicket till
känslans friskhet, ty den följer af att
enhetligheten är bevarad och står väl
tillsamman med idealet. Känslan är här
enkel. S. k. stämningsmänniskor hafva
i själfva verket för svag känsla. De
hänföras lätt för en sak, äro visserligen
lättrörda men kunna icke helt fyllas af
en känsla. Kommer ett nytt intryck,
stämmas de lätt om, och så kastas de
från den ena stämningen i den andra
utan styrseL Att uppfostran har stor
betydelse för utvecklingen af
komplicerade känslor inses lätt.
Från innehållets synpunkt kunna
känslorna indelas i idiopatiska, sympatiska
och ideala känslor. Om en höna springer
till och skyddar sina kycklingar, är
hennes känsla elementär, men om en
obarmhärtig affärsman sitter och beräknar den
stora vinst, han skall skörda på mångas
ruin, är hans känsla komplicerad. Vi
äro dock öfverens om att hönan står
högre än affärsmannen. Här ha vi en
mätning af känslan från värdesubjektets
synpunkt. Men värdesubjektet kan vara
jag själf, andra människor eller en idé
(t. ex. sanning), och däraf få vi de tre
nämda slagen af känslor.
I de gamla grekernas historia finna
vi, att utvecklingen af den idiopatiska
känslan gick ganska hastigt, på ett par
mansåldrar. Först uppställde man lyckan
såsom det högsta goda och fattade då
denna i betydelse af ögonblickets lycka.
Men snart fann man, att detta var
kort-tänkt, och att man för att vara lycklig
måste arbeta för andra. Slutligen höjde
man sig därifrån till att söka lyckan i
sträfvan för idén. Känslan var dock
allt fortfarande idiopatisk. Vi finna
alltså af detta exempel, att när den
idiopatiska känslan mognar, kommer den att
blifva samstämmig med den sympatiska
och den ideala. Huru skola vi då arbeta
på den idiopatiska känslans utveckling
hos barn? Kant anser, att man skall
endast vädja till aktningen för lag i
och för sig och icke använda några
lockelser. Andra anse, att man skall
använda alla medel,, blott de leda till
målet. Det riktigaste torde vara att i
allmänhet gå raka vägen. Barn äro
nämligen i allmänhet mottagliga för ett
sådant tillvägagående.
Den sympatiska känslan innesluter i
sig åtskilliga faror. Så finna vi, att
den ofta förleder en mor till att göra
mycket för sitt barn, söm hon icke borde.
Sympati åt ett håll är ofta förenad med
antipati åt ett annat. Så är kärleken
till den egna nationen ofta förenad med
hat till andra nationer. Historien har
härom mycket att lära oss. Den
sympatiska känslans utveckling bör gå i
den riktningen, att områdena för
densamma vidgas, så att den från att
omfatta familjen öfvergår till nationen samt
från denna till mänskligheten. Alla
skolans ämnen kunna här komma til)
användning. Kännedomen om djurens lif
t. ex. bör leda till medkänsla för djuren.
Särskildt diktningen, genom hvilken man
lär sig att lefva sig in i andra människors
tillstånd, har här sin stora betydelse.
Så har ju »Onkel Töms stu’ga» på
sin-tid vidgat den sympatiska känslan till
att omfatta de svarta slaf varna. Men
man bör, som nämdt, hafva öga för alla
föroreningar af den sympatiska känslan,
ty om man analyserar den, finner man
ofta mycket egoism i densamma. Så
t. ex. i medlidandet, som ju med rätta
anses som en känsla af högt värde. Om
jag ger en hungrig mat, så kan jag ju
föreställa mig, huru skönt det är att
få mat, och i så fäll består jag mig
själf en njutning. Jag kan också hoppas
på tacksamhet och beundran samt känna
välbehag öfver mitt eget goda hjärtelag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
