Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,079.) 3 september 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
667
Den äkta beståndsdelen i medlidandet
däremot är aktning inför olyckan. Låta
vi sympatien växa och renodlas inom
smärre kretsar, kommer den att omfatta
äfven de idiopatiska känslorna. Om
den t. ex. vidgas till rättvisa, blir den
rättvisa äfven mot mig själf. Kant
uppställde den regeln: behandla aldrig
människor blott såsom medel! Den är
riktig. Däraf följer, såsom Kant äfven
säger, att jag icke heller får behandla
mig själf såsom medel och att jag
således får offra mig för andra endast inom
en viss gräns. Genom utveckling
kommer sympatien äfven att höja sig till att
omfatta det fullkomliga, idéen, och
således att öfvergå i de ideala känslorna.
Idékänslor är kanske ett bättre namn,
ty här menas de känslor, som äro knutna
vid idéer. Dessa känslor äro
intellektuella, etiska, religiösa och estetiska.
Äfven de intellektuella känslorna äro
utsatta för föroreningar. Så kan
forskarens glädje vara parad med
ärelystnad. I allmänhet gäller det, att den
mänskliga ondskan besitter stor
smidighet till att krypa in under någon idé.
Historien bär därom talrika vittnesbörd.
Se t. ex. parisiska blodsbrölloppet! Den
logiska känslan tankes i allmänhet
såsom kall. Sant är, att den icke är
affektartad, men den är stark, seg och
verksam och därför mycket användbar
för utvecklingen af andra känslor. Huru
skola vi då odla denna? Skola vi läsa
logik i folkskolan? Ja, förvisso, äfven
om det icke står på schemat som
särskildt ämne. På det sattet nämligen,
att alla ämnen behandlas mera från
logisk synpunkt. Tag som exempel
åttonde budet! Förtal och annat falskt
vittnesbörd beror ofta på slapphet i logiken.
Få vittnen kunna skilja mellan hvad
de sett och hvad de slutit sig till. Om
en polis ser en karl stå lutad intill en
lyktstolpe och genast förklarar honom
vara berusad, så säger han mer än hvad
han vet - karlen kan vara sjuk. Man
måste därför lära barn att strängt hålla
sig till hvad de verkligen iakttagit och
sålunda bli försiktiga och sanningsenliga
i sina omdömen. Frågar man, huru
läraren skall förhålla sig till
sarinings-krafvet, så faller svaret af sig själft:
han får icke förtiga sanningen, ty denna
sätter själf den tillbörliga gränsen. Klart
är ock, att ingen människa har ratt att
vanställa en motståndares mening, ty
därigenom gör han sig skyldig till samma
fel som den nämda polisen.
Vid utvecklingen af de etiska
känslorna gäller det, liksom det för öfrigt
gör i allmänhet, att icke tro på namn.
Man gifver barnen saken bäst genom
exempel. Ett sådant namn t. ex. som
ödmjukhet ger föga klarhet. Ett barn,
sorn alltid hört en krypare betecknad
såsom ödmjuk, låter ödmjukheten
sammanfalla med kryperi; för ett annat är
ödmjukheten liktydig med försagdhet.
I den verkliga ödmjukheten däremot
finnes alltid ett moment af mänsklig
värdighet. För de etiska känslornas ut-
veckling är det af vikt, att de etiska
begreppen luttras och renas. Sker icke
detta, så luttras icke heller de religiösa
känslorna, och så komma vi att lägga
in låga känslor hos Gud.
De estetiska känslorna spela en stor
roll i barnets uppfostran, hvadan deras
utveckling ingalunda bör förbises. Ett af
de kraftigaste medlen härför och således
ett af de bästa folkbildningsmedel är
sång och musik. Har man till inöfning
ett stycke af Bellman, så är det första
råa genomsjungandet närmast att
förlikna vid en klumpig träskodans, under
det det slutliga utförandet med alla de
skiftningar i nyanseringen, som äro
uttryck för olika känslor, kan jämföras
med menuettens fina takt. Deltagarna
hafva sålunda fått en god lektipn i
hyfsning. De hafva fått personlig
erfarenhet utaf känslor af bättre och finare
art. Vid sidan om sång och musik stå
diktningens och målarekonstens alster,
hvilka båda hafva sitt stora värde för
den estetiska känslans utveckling. Kopior
af våra bästa taflor borde finnas såväl
i folkskolor som i andra skolor.
Till slut gjorde föreläsaren en kort
öfverblick öfver sitt ämne.
Föreläsningarna hade bland annat gått ut på att
visa, att i samma mån som hvar och
en af de mänskliga känslorna utvecklas
och mognar, i samma mån komma de
ock att ömsesidigt understödja
hvarandra. Detta resultat är rakt motsatt
den gängse läran öm de särskilda med
hvarandra konkurrerande
själsförmögenheterna, hvilka skulle kunna liknas vid
ett fågelbo, där den ena ungen söker
att äta ut den andra. Med några ord
berördes också, att det vetande, som
skall påverka känslan, bör gifvas i
intuitiv form. Den för ämnet intresserade
torde för öfrigt icke försumma att
rörande denna punkt såväl som åtskilligt
annat vända sig till professor Hans
Larssons i pedagogiskt afseende högst
värdefulla skrifter. J. Franzén.
Professor Hans Larsson, son till
landtbrukaren Lars Persson i Ö. Klagstorp, Mim.,
och född 1862, intogs 1874 i Trelleborgs
läroverk, 1876 i Lunds högre allmänna
läroverk, där han 1881 aflade mogenhetsexamen.
Vid sydsvenska universitetet blef han 1888
fil. kandidat och 18’93 fil. licentiat samt efter
aflagdt disputationsprof jll. doktor och
docent i teoretisk filosofi. Aren 1884-90 var
han lärare vid Grimslöfs folkhögskola, Kron.,
samt 1899-1901 docent och prof
årskursföreståndare i Uppsala. I år utnämdes häri
till professor i teoretisk filosofi i Lund.
Utom några rent filosofiska arbeten har
han från trycket utgifvit en del mera
populärt hållna, bland hvilka vi nämna
»Intuition. Några ord om diktning1 och
vetenskap» (1892), »Poesiens logik», »Studier och
meditationer», »Lärobok i psykologi på
empirisk grund» (1896), Lärobok i Sveriges
historia för folkskolan» (1898). Den
sistnämda har erhållit stor spridning-. Dessutom
en mängd uppsatser i tidningar och
tidskrifter.
Antikens religiösa åskådning med
särskild hänsyn till dess inverkan på
kristendomen.
Man har sagt, att det tjugonde
århundradet kommer att blifva ett
framför allt religiöst århundrade. På
kristendomens stora bärkraft tviflar man ej,
då den har förutsättningar för en
utveckling. Ty kring utvecklingsläran
såsom det enande kommer man förvisso
att fylka sig. Att hithörande frågor äro
tids- och lifsfrågor visar också den
omständigheten, att de föreläsare vid
sommarkurserna i Lund, som upptagit dem
på sitt program, samlat så godt som
alla kursdeltagarne på sina
föreläsningar. De åsyftade föreläsarne och
föreläsningarna äro: professor F. A.
Johansson »om Jesus och hans samtid» ;
professor G. M. Pfannenstill »om det kristna
lifsidealet»; docenten A. Herrlin »drag
ur den moderna världsåskådningen» samt
professor C. Lindskog »om antikens
religiösa åskådning med särskild hänsyn
till dess inverkan på kristendomen».
Om det sistnämda här några
refererande ord.
Professor Lindskog påpekade till en
början, att liksom i djurriket de nu
lefvande djurarterna ha utvecklats ur
forna tiders djurlif, af hvilket man
finner rester i försteningarna från de olika
formationerna, så är det också med
religionerna. Vår tids religioner äro de
yttersta produkterna af gångna tiders
religiösa föreställningar och de antika
religionerna äro att jämföra med de
nyssnämda försteningarna, där de ej
såsom reliktformer kunna spåras i en
del skrock och vidskepliga bruk, som
visserligen förlorat sin religiösa karaktär
men dock lefva kvar i vår egen tid.
Äfven den kristna religionen går sålunda
med sina rötter djupt ned i den
mörkaste hedendom. Att ur densamma
aflägsna de främmande inflytelserna är
sålunda både rätt och tillbörligt. ,
Men all religion är konservativ, och
förändringar i det religiösa
föreställningssättet gå därför ytterst långsamt och
sammanhänga alltid med genomgående
förändringar på andra lifvets områden,
kulturella och etiska. Ty religion och
sedlighet äro två begrepp, som uppstått
hvar för sig och ursprungligen ej haft
med hvarandra att skaffa. Det sedliga
begreppet är i motsats till religionen
till sin art mera liberalt, och då
religionen och sedligheten hafva så många
punkter gemensamma, måste de med
naturnödvändighet oupphörligen komma
i kontakt med hvarandra, en kontakt,
som gifvetvis ofta måste urarta till en
konflikt. Vanligen blir dock förloppet
så, att religionen till sist måste anpassa
sig efter det sedliga begreppets nya
fordringar, och sedligheten kommer
sålunda att vara en sporre för religionen
till dess utveckling.
Belysande exempel härpå kunde
hämtas från greker och romare. Då hos de
förra det sedliga begreppet fordrade
niångguderiets afskaffande och i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
