Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,079.) 3 september 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
efter oss, få det säkert svårare än vi i många
stycken. Det blir trängre i världen på allt
sätt. Men hjälpande krafter kunna komma.
Man blickar för väntningsf ull t mot ett tredje
rike - det rike, om hvars tillkommelse vi
böra bedja, har intet ordningstal, ty det har
varit af begynnelsen. Lifsgrundvalarna äro
märkvärdigt orubbliga; de sedliga lagarna
likaså, ty de äro i nedärfd form, rätt sedt,
naturlagar. Och i själfva nyttans värld kan
ej nog ofta upprepas, att människan lefver
ej allenast af bröd.
Därpå vände sig talaren till
kursdeltagarna med en afskedshälsning.
Han tackade dem att de kommit så
manstarkt i trots af samtidiga kurser i
Stockholm och Göteborg. Om sommarkursernas
uppgift behöfde han ej tala: en tradition
står redan färdig, och alla mötas i
samförstånd om både mål och medel. Med glädje
hade lärosalarna öppnats - det var ett
behof för universitetet att tala till
kursdeltagarna. Ett tack ville han särskildt bringa
för det bistånd, Danmark lämnat. »Nord är
nord, sade tal:n. Andra väderstreck få
sjömän och navigatörer på det stora
världshafvet dela upp på kompassen så många
streck, de behaga.»
Sommaren hade varit kall och solskenet
sparsamt, men namnet sommarkurser behålla
vi. Höst och förvissnande få ej komma in i
dem. Tro och förhoppning på lifvets goda
makter, på en god, lösning af alla gåtor,
hur besynnerligt det än kan se ut under
olika faser, tro på bestående värden måste
vi rädda, hur än kursen växlar på salutorgen
och vid växelborden - ingen lifsräkning
får någonsin antagas gå upp i ett plus
minus O,
Slutligen önskade tal:n dem alla,
närboende eller fjärranefter komna, glädje
och gagn af kurserna.
Med sv. ps. 500: 7 afslöts den
stämningsfulla högtidligheten.
Resan till Köpenhamn.
Som det sista ledet i räckan af 1902
års oförgätliga Lundakurser ingick i år,
liksom de föregående åren, en resa till
Danmarks hufvudstad under ledning af
byråns ständigt uppmärksamme och
outtröttlige chef, hr Nils Lundahl. Af resan
företogs onsdagen den 27 augus-ti efter
afslutningen. Luften var grå, vågorna
häfde sig med hvita kammar, och
Ge-fion rullade en liten smula, men alla
de 30 deltagarna voro vid godt humör
och mådde bra.
När 1890 års Skolmöte tog sin början,
skrefvo de danska tidningarna, att
skolmänniskorna alldeles säkert stode i
vänskapligt förbund med högre makter, ty
med deras inträde i »byen» blef det
»solskin og straalende veir». Men -
»det var den gäng». Antingen voro vi
för få, eller ock har förhållandet
ändrats, ty regnet fortsatte. Så bar det af
till Tivoli, där vi lyssnade till härlig
musik och sång, sågo på pantomimen
och åkte på rutschbanan m. m. På
»Höjskolehjemmet» blef flertalet
inkvar-teradt, och hemmets värd hade
vänligheten att i närmaste grannskapet skaffa
bostad åt de öfriga.
Följande morgon samlades deltagarna
vid »Frihedsstötten» för att därifrån gå
till Fruekirke och universitet, därpå
till Zoologisk have, för att kl. 11
samlas på Thorvaldsens museum, hvars här-
liga konstskatter besågos under
folke-tingsmannen Harald Holms ypperliga
ledning, som gjorde besöket till ett
minne för lifvet. En af de besökande, som
genomgått samlingarna 10 gånger,
förklarade dck, att han aldrig sett museet
förr, efter hvad han nu förstod.
Vid sedan hållen gemensam middag,
tackade hr LundaM på det hjärtligaste
hr Holm för hans möda och utbragte
för honom ett trefaldigt lefve. Hr Holm
talade också, och efter båda talen sjöngos
sånger.
Så återstod dagens på visst sätt
intressantaste besök, det i »Dansk
Skolemuseum» under ledning af museets
be-styrer kanslirådet Fr. Thomassen. Det
var intressanta och instruktiva taflor,
som här rullades upp. Modeller af
Danmarks första skolhus, en dörrbjälke af
ett af Danmarks äldsta och mest
intressanta sådana, modeller af alla
möjliga skolbänkar, en modell i miniatyr
af en gymnastiksal efter Lings system
ni. m. Här fick man se både hurudan
en skolbänk skall vara och hurudan den
icke skall vara. Här funnos
bondgårdar, landskap, vulkaner o. s. v. utförda
i lera, planscher och bilder af alla slag.
Här var man i tillfälle att i
skolmateriel studera danska skolans utveckling
från den tid, då en lärare ansågs vara
nog till 1,000 barn, ända till våra dagar.
Något, som vi särskildt lade märke till,
var stora taflor af linoleummassa med
träramar, på hvilka i brunt funnos
konturerna till landskap, i hvilka barnen
sedan med krita skulle placera städer,
byar, sjöar o. s. v., som blefvo nämda. Man
sökte skaffa all möjlig utkommande
skolmateriel, för att sedan däraf kunna
utvälja det bästa. När t. ex. en dansk
folkskola ville ha nya bänkar, vände
man sig till museet, som då sände en
miniatyrmodell jämte de riktiga måtten,
hvarefter man kunde få dem gjorda på
platsen. Hela museet med sitt stora
pedagogiska bibliotek vittnade pm, att
det leddes af en man, som,
entusiasmerad för sitt arbete, gör allt för att den
inrättning, hvars chef han är, skall kunna
i så hög grad som möjligt verka gagnande.
Efter det de besökande genomvandrat
de olika afdelningarna, tackade hr
Lundahl på det varmaste för all den
hjärtliga välvilja, som kommit oss till del,
liksom den alltid kommer svenskar till
del, då de besöka Dansk Skolemuseum.
Kanslirådet Thomassen tackade för
besöket och urfpmanade oss att arbeta på
upprättandet af ett dylikt museum i
Sverige. Hr Lundahl upplyste då om,
att man redan begynt planera ett sådant
i Lund, och att man nästa vinter skulle
söka bringa det till verklighet.
Härefter skingrades sällskapet för att
i små kotterier taga ett och annat i
betraktande. På aftonen samlades de
på båten till hemfärd - och så voro
1902 års sommarkurser ett minne blott,
men ett minne, som aldrig utplånas.
Nils Nilsson.
Sommarkurserna
i Stockholm.
Bildande konst.
/ föreläsningssalen och på museet.
Klockan har slagit 5 i Klara torn, då
du viker af nedåt norra kyrkogatan och
träder iri genom Arbetareinstitutets port.
Men du tar för gifvet, att det ingenting
gör, ty Gari Laurin måtte väl liksom
öfriga föreläsare hålla den akademiska
kvarten i helgd, och den är ännu inte
på långt när liden. Å andra sidan skadar
det ej att komma en smula tidigt, ty
då kan du välja din plats, så att du
både hör och ser bra.
I vestibulen råder som vanligt
skymning. Du trycker upp dörren till
föreläsningssalen - där är mörkt som i en
säck. Visserligen inte alldeles: i fonden
lyser en skarpt hvit fläck, som bländar
ögat, så att allt det öfriga ligger i så
mycket svartare skugga. Jag vill ge
dig ett vänligt råd: nöj dig tills vidare
med att bli stående vid dörren, och gör
åtminstone inga försök att trefva dig
till en plats i bänkarna! Ty det första
du ger dig till att famla åt sidorna,
råkar du med fingrarna snudda vid
någon mer eller mindre konstmässig
dam-chevelyr - Carl Laurins konsthistoriska
föreläsningar hållas för fullsatt salong.
Håller du dig snällt på mattan, blir
du belönad. På den hvita fläcken i
fonden framträda skiftande bilder ur
konstens utvecklingshistoria: byggnadsverk,
skulpturer, målningar, handteckningar,
etsningar m. m., och ur mörkret till
vänster därom höres en förklarande
stämma, som gärna rör sig med superlativer:
»härligt», »storartadt» och »förtjusande».
Ar en förevisad rygg eller nacke alldeles
extraordinärt härlig, storartad eller
förtjusande, så får du se den förklarande
stämman materialiserad i form af en
lång pekpinne eller af ett ansikte,
hvilket skymtar fram i kamerans sken eller
aftecknar sin skarpa silhuett mot
skiop-tikonskärmens bländhvita yta.
Hvad som i GariJ Laurins
föreläsningar gör det starkaste intrycket är två
saker. För det första: den brinnande
hänförelsen. Hans förhållande till
konsten är älskarens, icke den kylige
historikerns eller teoretikerns. Han uppehåller
sig icke mycket vid yttre data och än
mindre vid estetiska spekulationer; han
visar, påpekar, berömmer och klandrar,
ber och förmanar, kort sagdt: hans
läro-sätt är hvad man under nyaste tiden
petitionsvis hos k. m:t anhållit, att
katekesutvecklingens måtte blifva:
»personligen uppfordrande».
Härmed sammanhänger i viss mån eii
annan starkt framträdande egenskap hos
detsamma: dess ogenerade naturlighet.
Hr Laurin hör icke till de öfverdrifna
dyrkarne af det konventionella, och ha
sådana funnits bland hans åhörare, torde
de nog alltemellanåt fått sig likasom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
