Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,079.) 3 september 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
led i det stora bildningsarbetet inom vårt
folk, där hvar och en har sin plats att fylla,
både de, som dröjt längre vid boken, och de,
som tidigt, gått ut i det praktiska lifvet.
För Göteborgs högskola och den
be-styrelse, som haft dessa sommarkurser
om hand,* talade folkskolläraren /. A.
Björklund .i Mölndal, och härpå svarade
högskolans rektor, komrnitterades
ordförande, professor J. Vising.
Tal:n kunde så väl fatta de varma
känslor, som fyllde sanningssökarnas hjärtan.
Den, som spejar stadigt mot det oändliga,
han gripes ovillkorligen af den högsta af
alla känslor, af en stark religiositets
bäfvan och glädje. Den, som finner lagarna i
naturen och i världsutvecklingen, kan
tjusas af alltings ordning och harmoni, af
insikten om huru människan själf måste höra
därunder och huru afsteg från
lagbundenhet är upphäfvande af människans natur.
Den som lyckas aflocka vetenskapen dess
sanningar, han ser med beundran huru blott
ärligheten och samvetsgrannheten föra till
dem, huru omöjliga, huru löjliga sveket och
humbugen äro inför dem eller deras
till-lämpning i lifvet.
Den forskande lär sig förstå med hjärtat.
Hans lycka ligger i att söka, sträfva, längta.
Målet hinnes aldrig fullkomligt: den, som
ser Jehovah, dör, säger skriften, och den
människa, som skulle se allt i klart ljus.
skulle upphöra att vara människa. Kanske
är döden i grund och botten just detta.
Men vi böra därför ej förtröttas utan sporra
hvarandra och oss själfva framåt, uppåt!
Till föreståndaren för sommarkursernas
byrå J. Emil Björkman frambärs ett
tack af skolföreståndaren Gustaf Johnsson.
I ett delvis humoristiskt anförande
tackade hr Björkman och uttryckte sin
önskan, att dessa sommarkurser måtte i
en snar framtid upprepas.
Hr J. Malcolm berättade på småländskt
bygdemål några skämtsamma historier,
och till sist utbragte hr Åkerlund ett
lefve för den svenska bildningen.
Afslutning
af sommarkurserna ägde den 26 augusti
rum i högskolan, där samtliga
kursdeltagarna samlades kl. l e. m. Professor
Aug. Wijkander höll en högst intressant
föreläsning öfver
»Naturvetenskapsmannens arbetsmetoder». Han framhöll,
hurusom människan vid sin naturforskning
begynte med iakttagelser och först sent
började med experiment. Ur dessa
härleddes sedan allmänna lagar eller
naturlagar, och i nyare tider har hypotesen
gifvit många nya och viktiga uppslag.
Efter föredragets slut vände han sig
till kursdeltagarna med några hjärtliga
afskedsord.
Han erinrade om att den tid ej var så
långt aflägsen, då såsom högsta visdom
gällde satsen att man antingen skulle dricka
djupt ur kunskapens källa eller ej dricka
alls, och man finge ej fälla en alltför sträng
dorn öfver dem, som tänkte så. Människan
är barn af sin tid, och få äro de, som höja
sig öfver de gängse föreställningarna och
blicka in i framtiden. Så länge de
ekonomiska förhållandena äro sådana, att den
stora delen af ett lands invånare med
ansträngning kämpar för existensen, är det
naturligt, att lifskraften och spänstigheten
ej räcka till för att ett allmännare
kun-skapsbehof skulle göra sig gällande. De
förmögnare klasserna betrakta som sitt
pre-rogativ att smaka på vetenskapens frukter,
och äfven* människovännen vågar ej göra
sig förhoppning om att kunna i de
vidsträcktaste lagren sprida kunskaper och
boklig bildning. Med en viss s j älf känsla kunde
dock vi nordbor erinra oss, huru vi trots små
förhållanden tidigare än några andra känt
oss manade att genom folkskolans
utbildande och genom spridandet af dess
undervisning i så allmänna kretsar som
möjligt taga ett steg i rätta riktningen.
I nyare tid har en ekonomisk lyftning ägt
rum, som äfven gifvit uppslag till en ny
social ordning. Kroppsarbetet inskränkes
till rimliga mått, och äfven kroppsarbetaren
får tid öfver till bokliga sysselsättningar.
Hela samhället genomsyras af trängtan efter
kunskap; folkhögskolan och
arbetareinstituten framträda med fordran på samhällets
omvårdnad med samma kraft som de gamla
högskolorna. Den tid är förbi, då man trodde
på dogmen att vetenskapen skulle sluta sig
inom sig själf och att det vore farligt att
läppja på dess saft. Kunskapen bör
spridas till så vidsträckta kretsar som- möjligt
- då höjes hela landet, icke minst äfven
medelbart i ekonomiskt hänseende.
I denna kedja af bildningsanstalter
inordna sig sommarkurserna. Visserligen
kunde kursdeltagarna under dessa tio. dagar
endast hafva hunnit läppja på kunskapens
bägare och brådstörtadt insamla tankefrön.
Men på dessa dagar komme månader, ja, år
af relativt lugn, då dessa frön kunde spira
upp till lifskraftiga plantor samt skänka
ersättning för dessa dagars arbete och
uppoffringar samt mana till fortsatta bokliga
studier för vetandets ökande och blickens
vidgande.
Den högsta och för fosterlandet viktigaste
uppgiften stode deltagarna åter, särskildt
dem, som tillhörde lärarnes led. De hade att
till än vidare kretsar sprida de impulser och
utså de frön, som de samlat vid kurserna.
Vår varma önskan om framgång härutinnan
följer Eder! slöt talaren.
Detta anförande hälsades med ljudligt
bifall. Så sjöngs »Du gamla, du friska»,
och Göteborgs högskolas första
sommarkurser voro slutade.
Fackmannainspektion
i folkskolan.
Bland de ärenden, som voro
upptagna på programmet för
stiftsskolmö-tet i Ystad, torde intet vara af större
räckvidd än ofvanstående. Tanken
på fackmannainspektion är
visserligen ingalunda ny i vårt land.
Hittills har dock denna fråga hvarken
inom folkskolans lärarekår eller
annorstädes på allvar varit upptagen
till någon grundligare behandling.
Att den därför till en början på
många håll, i all synnerhet där man
tycker, att »det är bra som det är»,
väcker bestörtning och motstånd, ja
till och med bringar en och annan
ur fattningen, är helt naturligt.
För vår folkskolas sunda
utveckling är emellertid frågan af den vikt,
att den numera, sedan den en gång
kommit fram inom vår kår, icke kan
förfalla. Det torde därför vara
lämpligt att något fullständigare redogöra
för densammas behandling vid
Ystadsmötet.
Inledaren, hr V. Almer i Arlöf,
erinrade först örn det kända förhållandet,
som äger rum inom andra
verksamhetsområden, att endast en fackman sättes
till att öfvervaka ett arbete, sköta en*
tjänst eller ett ämbete: en skomakare
sättes icke till att bedöma en
skräddares gésällprof, en jurist utses icke som
sakkunnig, när en teologs arbeten skola
bedömas o. s. v. På folkskolans stora
arbetsfält däremot anförtros tillsynen
ofta åt män, som hvarken själfva skött
någon folkskola eller känna till, huru
den rätteligen bör skötas. Därför se
vi också, hurusom folkskoleinspektörer
understundom i stället för att arbeta på
folkskolans framåtskridande inverka
hämmande på hennes utveckling. Talaren
erinrade i sammanhang härmed om
hvar-annandagsläsningens ökade utbredning
äfven på sådana håll, där de yttre
omständigheterna icke nödvändiggöra sådan,
exempelvis vissa trakter i Östergötland,
samt om de bedröfliga Skolförhållandena
i Skara. Det gifves äfven inspektörer,
hvilka hafva en trång uppfattning af
folkskoleämnenas bildningsvärde, och
anse ett sådant ämne som historia
skadligt i folkskolan, emedan lärjungarna
genom läsning af t. ex. berättelsen om
Engelbrekt och Gustaf Vasa utbildas
till upprorsmakare och socialister, samt
att ett sådant ämne som geometri icke
bör förekomma, emedan barnen
därigenom lära sig att tänka, så att de,
när de bli äldre, få lust att opponera
sig mot sina förmän, mot kommunens
och statens styresmän och myndigheter.
Sådan kari ställningen vara, så länge
man icke begär af folkskoleinspektören,
att han skall vara hemmastadd på
folkskolans mark, och så länge
inspektörsuppdraget är en bisyssla.
Grundlig kännedom om folkskolans
lif och verksamhet är en förutsättning,
som borde kräfvas af hvarje
folkskoleinspektör. Men en sådan kännedom
vinnes icke genom ett och annat besök
i en folkskola; den vinnes endast
därigenom, att man under en längre tid
genom aktivt arbete i folkskolan lefver
sig in i alla detaljer. Endast därigenom
lär man känna, hvad skolan behöfver,
de svårigheter, under hvilka den
arbetar, och de brister, som böra-af hjälpas.
Medgifvas bör, att en nyutnämd
folkskoleinspektör, för hvilken det nya
arbetsfältet är främmande, kan med red^
lig vilja bli en god sådan. Men härtill
behöfver han årslång erfarenhet, och
sålunda går en dyrbar tid förlorad för
skolan. Ett dylikt experimenterande är
hvarken rätt eller nödvändigt, ty brist
på sådana personer inom folkskolans
lärarekår, hvilka besitta nödiga kunska-
-per och tillräcklig erfarenhet för
inspektörskallet, förefinnes icke numera.
Därjämte erinrade inledaren om det
enastående förhållande, som äger rum
inom folkskolans lärarekår, att dess
medlemmar för närvarande sakna hvarje
möjlighet till befordran, hvilket
förhållande obestridligen måste verka förlä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
