Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 45. (1,088.) 5 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
846
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 45
för att kunna inträda i närmast
följande afdelning af läroverket, skall hon
med nödvändighet känna sig uppfordrad
att anstränga sina krafter för att nå
ett så godt resultat som möjligt samt
därigenom bringas framåt och
uppåt, hvilket måste komma äfven sådana
hennes lärjungar till godo, som icke
gå öfver i någon högre skola. Alldeles
detsamma gäller ock om realskolan. Och
hvad den hittillsvarande lärdomsskolan
angår, skall den ifrågavarande
förbindelsen för henne kunna få den
utomordentligt stora betydelsen, att hon
kommer att stå folkets hjärta betydligt
närmare än hon nu gör. - -
Grundvalen för vårt skolväsens hela
byggnad skall och måste utgöras af
folkskolan, hvilken till sin idé borde vara
en skola, som både i fråga om
undervisning och öfriga förhållanden vore
fullt tillfredsställande för alla barn, icke
för hög och icke för låg för någon, så
att den kunde blifva en gemensam skola
för alla.
Inom hvarje samhällsklass gifvas ju
många barn, hvilka enligt sin naturliga
läggning icke äro ägnade att mottaga
någon längre gående undervisning än
den, folkskolan har att erbjuda, tills de
vid 14 års ålder upphöra med sin
skolgång. Men det gifves äfven andra, hvilka
ägna sig att gå vidare, vare sig nu de
framsteg, de kunna göra ut öfver
folkskolans bildningsmått, blifva större eller
mindre. Det är dessa senare barn, som
den högre allmänbildande skolan måste
vara inrättad på att kunna mottaga, och
hvilka den måste önska att så vidt
möjligt är draga till sig. Det gäller
nämligen att få med icke blott de barn,
hvilka, utmärka sig genom alldeles
ovanliga anlag, som sätta dem i stånd att
nå till och med det högsta stadiet af
undervisningen, utan äfven många af de
öfriga, hvilkas begåfning endast räcker
till den allmänna nivån eller något litet
däröfver men likväl synes tillräcklig att
låta dem utan särskild svårighet genomgå
åtminstone nedersta stadiet af den högre
allmänbildande skolan, den s. k.
mel-lanskolan.
Hvad det nu först och främst
kommer an på är att finna den punkt, där
mellanskolans anknytning till folkskolan
och den normala öfvergången från den
senare till den förra lämpligast kunde
äga rum. Till finnandet af denna punkt
ledes man med säkerhet i främsta
rummet genom att undersöka hvad som bör
betraktas såsom det mest karaktäristiska
draget i den högre allmänskolans
undervisning i motsats till folkskolans, och
i detta afseende måste då utan tvifvel
särskildt framhållas undervisningen i
främmande språk. För de lärjungar, hvilka på
grund af sina anlag icke kunna gå ut öfver
folkskolans mått, skulle nämda
undervisning vara helt och hållet ofruktbar
och till följd häraf förspilld, och för
dem, om hvilka deras föräldrar anse, att
de på grund af den lefnadsställning,
som i allmänhet tillärnas dem, kunna
eller måste nöja sig med folkskolans
undervisning; vore densamma öfverflödig.
Undervisning i främmande språk är
nu för barn under deras tidigaste skolår
pedagogiskt taget ett oting; den kan
icke ined någon som helst utsikt att
blifva fruktbringande begynna, innan
barnet nått ungefär 11 år. Men skall
man å andra sidan få någon antaglig
behållning däraf vid ungefär 14-15
års ålder, då en stor mängd barn lämna
skolan, kan dess begynnelse icke heller
uppskjutas längre än till nämda tid.
Här, vid omkring 11 års ålder, finnes
alltså den sökta anknytnings- och
öf-vergångspunkten.
Till valet af denna punkt ledes nian
ock genom en annan tankegång.
Mel-lanskolan bör nämligen kunna mottaga
barn både från landsortsskolor och
stadsskolor, och dessa båda slag af
folkskolor kunna på grund af de olika villkor,
under hvilka de arbeta, icke på alla
stadier fullt motsvara hvarandra. Ju
högre upp man kommer, desto större
måste olikheten blifva; för barn af
omkring 11 års ålder kan den däremot icke
vara betydande, om den.med afseende å
dem ens finnes till. - -
Man har gifvit uttryck åt den
farhågan, att folkskolan skulle lida skada,
i fall vid nu angifna ålderspunkt
hennes bästa lärjungar beröfvades henne;
de kvarblifvande skulle då, har man
menat, komma att sakna den sporre att
gå framåt och att spänna sina krafter,
som duktiga kamraters närvaro i
klassen alltid utgör, hvarjämte arbetet med
dem komme att verka tryckande och
nedstämmande på lärarne.
Departementet vill dock, under betonande af att
nuvarande ordning är i nämda hänseende
vida ogynnsammare för folkskolan,
tilllika anmärka, att enligt dess omdöme
ingen grund för en farhåga af dylikt
slag förefinnes. Huruvida lärjungar skola
öfvergå från folkskolan till mellanskolan
kan icke uteslutande blifva beroende af
deras begåfning och duktighet; äfven
andra, särdeles betydande faktorer
komma att inverka på afgörandet af detta
spörsmål; exempelvis föräldrarnas
önskan, deras benägenhet eller obenägenhet
att sända barnen från hemmet (ty
mel-lanskolor kunna ej finnas på hvarje ort,
än mindre ungdomsskolor) samt
slutligen deras ekonomiska omständigheter,
enär hämmande inflytelser af denna
senare art aldrig kunna fullständigt
öfvervinnas, huru mycket staten än må träda
hjälpande emellan. Äfven om lärarne
sålunda måste släppa en del af deras
duktiga lärjungar - hvilket för barnens
egen skull egentligen borde glädja dem
- är det säkert ingen fara för att ej
en del skulle blifva kvar; och om i
klassen finnas några flere eller några färre
af sådant slag, kan icke spela någon
afgörande roll.
Härtill kommer, att det ingalunda är
ovillkorligen nödvändigt, att barnens
öfvergång från’ folkskolan till mellanskolan
sker just vid 11 års ålder, äfven om
detta bör anses såsom det naturligaste
och man på grund häraf måste önska,
att det blir det normala. Äfven från
folkskolans högsta afdelning bör
öfvergång till mellanskolan godt kunna äga
rum, och då det väl endast blir
synnerligen begåfvade folkskoleelever, om
hvilkas öfvergång på detta stadium kan
blifva tal, bör densamma, särskildt om
den skall ske till mellanskolans mellersta
klasser, utan större svårighet kunna
verkställas, och den supplerande
privatundervisning, som dylika elever behöfva,
kan icke blifva så särdeles omfattande.
Ja, genom den bestämmelse, som
innehålles i lagförslagets § 16 stycket l och
hvarpå departementet lägger icke ringa
vikt, blir det t. o. m. möjligt, att
särdeles begåfvade elever i folkskolan kunna
kvarstanna i denna ända till dess
afslutning och därpå med fullständigt
öfverhoppande af mellanskolan omedelbart
öfvergå till ungdomsskolans första klass,
så vida de genom en privatundervisning,
hvilken för sådana elever knappast bör
kunna kräfva mer än ett år, förvärfva
sig det tillskott i kunskaper, som
fordras för att bestå den inträdespröfning,
hvilken i så fall nödvändigt måste träda
i stället för mellanskolans
afgångspröf-ning. Man har fruktat, att skolorna vid
denna inträdespröfning skulle visa sig
allt för släpphända, hvilket naturligtvis
ej bör ske, men å andra sidan kunde
man väl snarare eller åtminstone med
lika stor grund ha anledning att befara
motsatsen, enär ungdomsskolan, om hon
på den henne tillmätta tiden skall kunna
nå sitt mål, måste omsorgsfullt tillse,
att de lärjungar, som hon upptager, från
första stund förmå fullt ut och på alla
punkter följa hennes undervisning.
Departementet hyser emellertid den
tillförsikten, att de personer, hvilka få med
ifrågavarande inträdespröfning att
beställa, skola bemöda sig att undgå
öf-verdrifter såväl åt ena hållet som åt
det andra; och den kungl, kungörelse,
som skall meddela de närmare
bestämmelserna angående prof ningen s karaktär,
måste söka att kringgärda densamma
så väl, att den verkligen kan blifva
hvad den är afsedd att vara.
Såsom man lätt finner, hvilar den
danske ecklesiastikministerns förslag
på samma grundtankar, som länge
sedan blifvit med framgång
förverkligade i Schweiz och efter långa
förberedelser och många strider
ändtligen segrat äfven i Norge. Den
lösning af det stora
skolorganisato-riska spörsmålet, som Danmarks
ecklesiastikminister bjuder på, är icke
radikal, tager ingalunda steget fullt
ut; den 11-års-gräns, som uppställes,
är nämligen resultatet icke af en
pe-dagogisk-psykologisk undersökning
utan af en kompromiss. Men
lösningen går dock i den rätta
riktningen, och det steg, som förordas, är ett
afgjordt och betydande framsteg så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
