Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (1,090.) 19 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 47
SVENSK LÄRARETIDNING.
899
P. M. Hultqvist t- Den 7 d:s
afled i Kristdala, Kalm., f. d.
folkskolläraren därstädes Peter Magnus Hultqvist.
Född 1834 i Kristdala, tog han 1868
vid Linköpings folkskollärareseminarium
afgångsexamen och blef 1872 ordinarie
lärare i sin födelseförsamling, där han
sedan oafbrutet verkade, till dess han
vid 1892 års utgång tog afsked med
pension.
H. M. Efverlunä f- I Torkels
torp, Mim., afled den 10 dennes f. d.
folkskolläraren i Hököpinge Henrik
Mårtensson Efverlund, en af vår folkskolas
tidigare arbetare.
Han var född 1821 i Lyngby,
utexaminerades 1845 från
folkskollärareseminariet i Lund och blef 1847 ordinarie
folkskollärare i Hököpinge. Här
tjänstgjorde han till år 1883, då han erhöll
en pension af 250 kronor ur den s. k.
Söderströmska testamentsfonden, stiftad
1875 å 15,000 kronor, hvarå räntan
utdelas »under återstående lifstid
kvartalsvis och i lika andelar åt tre
regle-mentariskt oberättigade pensionssökande
folkskollärare ».
Kronvallska varningsmålet.
Med anledning af en i n:r 45 af Svensk
Läraretidning’ införd uppsats, undertecknad
af hofpredikant Fritz Beskow, bedes vördsamt
om plats för följande.
Af de fem omnämda lärarinnorna, som varit
anställda vid SÖrgölets småskola, hafva tre
tjänstgjort därstädes som vikarier. När
platsen ledigförklarats, hafva de sökt men
ej erhållit densamma. Hvem hade makt att
bifalla deras ansökningar? Åtminstone icke
jag. En fjärde lärarinna blef af skolrådet
ålagd tjänstgöring vid annan skola inom
församlingen. På riktigheten af ofvanstående
uppgifter skaffade ja^ mig» ifrån
pastorsämbetet i Stora Malm intyg, hvilka voro
undertecknade af hofpredikant Beskow. Dessa
närslötos min till domkapitlet inlämnade
besvärsskrift. Oaktadt det således är skolrådets
eget beteende, som föranledt de täta
lärarinneombytena vid härvarande skola, påstår
dock skolrådet i varningsprotokollet af den
12 dec. 1901, att jag är orsaken därtill. Det
är emellertid belysande för det sätt, på
hvilket vissa personer »anse sig kunna handskas
med sanningen».
Låtom oss se till, huru skolrådet gått till
väga i den beryktade sedlighetsfrågan! En
anklagelseskrift uppsattes - vid
skolrådssammanträdet omnämdes ej ens, att en sådan
fanns - af hvem är ännu icke utrönt. Dock
kan man härvidlag sluta sig till mycket af
följande omständighet. Då det var både
min och mångas öfvertygelse, att nämda
skrift ej var författad af den namngifna
lärarinnan, skref jag1 i april månad
innevarande år till henne ett bref, i hvilket hon
uppmanades att inför häradsrätten i Katrineholm
den 6 maj sanningsenligt uppgifva, hvem
som helt eller delvis uppsatt skriften. I
brefvet hade jag ej ens antydningsvis utpekat
någon viss person. Det oaktadt
öfverlämnade lärarinnan brefvet till hofpredikant
Beskow. Denne kände sig så träffad, att
han lät sin försvarsadvokat använda
ifrågavarande bref som ett bevis på att mitt åtal
mot hofpredikanten var väckt i argt uppsåt (!).
Läsaren får själf draga slutsatserna. För
att styrka de i anklag-elseskriften framställda
beskyllningarna hade hofpredikant Beskow,
såsom han påstår, skrifvit till tre f. d.
lärarinnor i SörgÖlet. Deras påstådda skriftliga
svar relaterades vid skolrådss amman träd et
den 12 dec. af hofpredikant Beskow på
följande sätt. Lärarinnan N. N. har svarat
såsom en »ädel kristen», att hon ej har något
att förebrå hr Kronvall, en annan hade ej
heller något att anmärka mot mitt sedliga
uppförande, den tredje däremot påstod, att
jag skulle ha friat till henne. På grund af
dessa lärarinnors frikännande uttalanden
plus ett vid skolrådssammanträdet af en
lärarinna, hvilken dock skolrådet visste vara
min fiende sedan nära två år tillbaka,
afgifvet »vittnesmål» om att jag vid ett
tillfälle i min hustrus närvaro skulle hafva
frågat, om jag finge gifva henne en s. k.
rakkyss, blef jag af Stora Malms skolråd dömd
skyldig- till förbrytelser i sedligt hänseende.
Tre af de förut nämda lärarinnorna hafva
lämnat mig intyg på att jag aldrig vid
något tillfälle uppträdt mot dem i sedligt
hänseende kränkande, Dessa intyg; äro i
vittnens närvaro afgifna under edlig
förpliktelse. Från de andra två hade jag äfvenledes
erhållit sådana intyg-, om ej, såsom de
upplyste, mina motparters advokat hade
anmodat dem om att ej lämna sådana.
Samtidigt hade han underrättat dem om att han
skulle laga så, att jag ej kunde få dem
hörda som vittnen. Vid rättssammanträdet
i Strängnäs den 10 november framställde
jag yrkande om att få samtliga fem
lärarinnor inför rätten hörda på ed.’ Detta
bestreds dock af motparterna. De vilja
således ej ens tillåta mig- att bevisa, att jag
är oskyldig- till de mig- af skolrådet
påbörda-de förseelserna.
Författaren till den med hofpredikant
Beskows namn undertecknade uppsatsen
ordar om att skolrådet ville skona de genom
mitt förmenta uppförande kränkta kvinnorna.
Den, som blifvit kränkt, är jag- själf och
detta på ett så hänsynslöst sätt, som någon
person kan blifva. Hafva de åsyftade
kvinnorna i någon mån blifvit kränkta, är det
af hofpredikant Beskow, som mot deras vilja
inblandat dem i denna sorglig-a sak.
För att hofpredikant BeskoAv så öppet
framlägger sina åsikter om den befogenhet,
som enlig-t hans mening bör tillkomma ett
skolråd och dess ordförande, bör man känna
sig tacksam. Den s. k. fria bevispröfningen,
m. a. o. godtycket, har emellertid länge
praktiserats mot folkskollärarne. Under talet
om dylik bevisning-smetod ligg-er en hos
åtskilliga präster närd önskan om en
maktställning, som fullständigt prisgifver
folkskollärarne åt det prästerliga godtycket,
Folkskollärarne böra, menar man, känna, att
de innehafva sin befattning ej i enlighet
med lag och rätt utan på grund af prästernas
nåd. Detta kan ju betraktas som ett
kyrkans tack för det arbete, som lärarne i
skolan nedlägga på meddelande af
religionsundervisning. Folkskollärarne blifva
därjämte för denna undervisning ej sällan
utsatta för trakasserier af de frikyrkliga till
följd af att de sin plikt likmätigt
meddela kristendomsundervisning i enlighet med
den svenska^ lutherska kyrkans lära.
När det påstås, att skolrådets åtgärd mot
mig är att betrakta som en »orädd sträfvan
att slå ett slag» o. s. v., instämmer jag
häri på det varmaste. Hvilket mod skall
det icke fordras af en kongl, hofpredikant,
en baron o. s. v., för att våga angripa en
nästan värnlös folkskollärare?
Sörgölet den 12 november 1902.
P. A, Kronvall.
^Småbarnsskola för döfstumma.»
Under ofvanstående öfverskrift har någon,
som tecknar sig A. L., i n:r 40 af Svensk
Läraretidning för innevarande år fått en
uppsats införd, i hvilken några
underrättelser lämnas om en i Göteborg inrättad
skola för döfstumma barn från 3 till högst
8 års ålder. Mot slutet af uppsatsen har
hr A. L. yttrat, att ett »efterföljansvärdt
exempel» gifvits de »andra döf
stumskolornas rektorer» genom inrättandet af
ifrågavarande skola, hvilket med andra ord vill
säga, att hr A. L. uppmanar dessa att »gå
och göra sammaledes».
Men månne hr A. L. gjort klart för sig,
hvad denna uppmaning innebär, samt huru
saken i alla döfstumskoldistrikt inom vårt
land då skulle kunna ordnas och
genomföras, innan han framställde densamma?
Jag tillåter mig högeligen betvifla detta.
Undertecknad, som är en af »dessa andra
rektorer», förestår en döf stumskola, belägen
i en stad, där intet enda döfstumt barn i
angifna ålder finnes. Man torde därför lätt
kunna förstå, att hr A. L:s uppmaning
under sådana förhållanden satt mig »myror i
hufvudet». Det har dock ännu icke lyckats
mig att utfundera det sätt, på hvilket jag,
med denna totala brist på dylika barn, skulle
f ripa verket an för att i denna stad, som
ock är den största inom distriktet, kunna
efterkomma hr A. L:s berörda uppmaning
att fölia det > gifna exemplet» genom att
för små döfstumma barn från 3, säger tre,
års ålder söka få till stånd en »dagskola»,
till hvilken de små på morgonen kunna
komma från sina hem för att vända åter
dit, när sysselsättningen i skolan är slut för
dagen.
Redan för flera år sedan var det mig
bekant, att en »dagskola» for ifrågavarande
barn fanns i Berlin, men Berlin är, som
bekant, en stor stad. Jag har därför hittills
ansett, att en sådan anordning endast
kunde träffas i stora städer, men det har icke
fallit mig in, att densamma också skulle
kunna genomföras i små städer, t. o. m. om
inga döfstumma barn finnas där.
Som kändt är, hafva vi inom vårt land
endast två städer, som efter våra
förhållanden med något fog kunna sägas vara stora,
nämligen Stockholm och Göteborg, och där
en dylik skola torde kunna inrättas, Vi
hafva sett början men ej slutet af en sådan
i den sistnämda. Men till dess att hr A. L.
genom en anvisning tydliggjort, att detta
äfven låter sig göra i sådana små städer
som Lund, Växjö, Vänersborg och
Hernösand, där skolor för döfstumma redan
finnas, håller jag för omöjligt att så kan ske,
för omöjligt att där följa det »gifna
exemplet».
Klart och tydligt torde af det förestående
framgå, att jag tager för alldeles visst, att
det icke kan vara hr A. L:s mening, det
alla sådana små, späda barn, som äro
döfstumma, inom våra distrikt skola ryckas ur
modersfamnen för att stoppas in "i ett för
detta ändamål inom hvarje distrikt inrättadt
internat och där under flera år förblifva,
utan att det är fråga om en »dagskola», i
hvilken de blott vistas under en del af
dagen. Skulle, mot min förmodan, en dylik
mening ligga bakom hr A. L:s uppmaning,
så förklarar jag mig af flera betydelsefulla
skäl vara en bestämd motståndare därtill.
På inga villkor skulle jag kunna förmå mig
att medverka till slitandet af det
kärleksband, som ej minst inom de fattiga hemmen
råder mellan dessa små samt deras
föräldrar och syskon, och detta skulle tydligen
komma att ske, därest man under de
spädaste åren, då barnen hafva så lätt för att
glömma, så lätt för att blifva främmande
för de sina, företoge en dylik internering.
En sådan skilsmässa kunde lätt få
ödesdigra följder både för barn och föräldrar, i
synnerhet som de förra senast vid
lärotidens slut måste vända åter till de sina.
Huru vida lärotiden, som ännu är för kort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
