Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,095.) 24 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
999
jag: ack om jag kunde skap?a 0J»
världen, så att det aldrig blefve några teg..
. . . Och så tänker jag en sak till: tänk
om alla pengar kunde delas, så att alla
finge nog både till mat och till kläder . . .
Naturligtvis förstår jag mycket väl, att
hvad den lilla tänkte i en viss mening
varit »i säck innan det kom i påse» -
alldeles som fallet är med det mesta,
som går ur vuxna social ekonomers mun. |
Men att sådana ord bo på barnaläppar \
och sådana tankar gömmas i
barnadrömmar visar dock, tror jag, hur djupt dessa
spörsmål trängt in i nationens samvete.
Statsmannen, om han är värd detta
namn, den nationalekonomiske
forskaren, den sociale reformatorn - alla
grubbla dag och natt öfver samma
frågor.
#
Men deltagande och medkänsla, som
stanna vid blott känsla, äro af
jämförelsevis ringa värde. De kunna till och med
slappa karaktären i stället för att stärka
den. Handling är det, som sätter järn
i blodet hos ung och gammal, hos
folken och hos den enskilde. Den ädlaste
och rikaste känsla vissnar, om den icke
eggar till kärlekens verksamma lif. Och
tvärtom: grip dig blott an att offra nå
got för andra, och om ditt hjärta är torrt
som en trästicka, kan det hända, att det
blomstrar och grönskar såsom Arons staf.
Ett sällsynt tillfälle att genom socialt
samarbete främja medkänslans växt i
handling och genom handling har
bjudits under det år, som nu snart gått till
ända. Vidsträckta bygder af vårt
fosterland hafva hårdt prof väts genom
missväxt. Nöd och umbäranden af många
slag ha hemsökt befolkningen. I mången
hydda i det öfre Norrland har
hunger-ulfven icke kunnat hållas från dörren.
Bland dem, som sträckt ut sina
händer med bön om bistånd, ha ock varit
många bleka, magra folkskolebarn.
Deras kvidande klagan efter bröd, deras
lernrna* skälfvande i vinterkylan - till
hvilkas hjärta kunde de tala ett
oernot-ståndligare språk än till folkskolans barn
och lärare i lyckligare nejder? Och
därför har som bekant under lärares och
lärarinnors ledning och med stödet af
deras oegennyttiga arbete och
ekonomiska uppoffringar en särskild insamling
ägt rum inom folkskolorna.
Storslagen har den allmänna
offervilligheten varit. Dag efter dag har man
hört och läst om rika gåfvor, som
strömmat norrut. Men intet har så rört mig,
som när mitt lyssnande öra hört kling-
andet af tioöringar, tjugufemörmgar,
femtioöringar, skänkta af Sveriges
folkskole-b$ra"till de små hungrande och frysande
skolkamraterna däruppe vid Kalix älf.
Många af deissa små penningar ur
fattiga skolbarns sparbössa äro kanske
ganska nära släkt med änkans skärf,
som strålar genom tiderna med en glans
vida skönare än guldets.
Och hvilken uppmuntran för dessa
små gifvare att af dessa ören blifvit
kronor icke blott i tiotal eller i hundratal
men i många tusental! Mera än
tjugu-tusen kronor ha ju genom Svensk
Läraretidning från denna kalla redovisats.
Dubbelt värde får detta uttryck af
social samhörighet från skolans synpunkt
och såsom ett led i den nationella
uppfostran just därigenom, att lärare och
lärjungar samarbetat.’
De förres arbete har äfven sträckt sig
utöfver penningebidragen. De ha
exempelvis äfven på många håll med ospard
möda samlat kläder åt de frysande
skolbarnen.
Jag kan icke neka läsarne af dessa
rader att få del, i utdrag, af ett bref,
som ligger framför mig, från en lärare
i Korpilombolo till en lärarinna, som
skickat en sändning kläder till hans
skolbarn, samtliga tillhörande den
finsktalande befolkningen. Utdelningen
försiggick på Oskarsdagen den l december.
Termometern visade redan då 40° Cels.
under fryspunkten.
Att detta var en glädjedag - så skrifver
läraren - såväl för föräldrar som barn
behöfver jag- knappt påpeka. Att skildra
barnens förtjusning- vore ett verk, hvartill
skulle erfordras minst en Topelius.
Nämnas må dock såsom nå#on slags belysning,
att det i min skola fanns en tretton
ang-gosse, hvilken ej ännu i sitt lif haft en ny
fullständig beklädnad. Af de yngste torde
nog1 flera vara i samma ställning1 som han.
Jag tordo ej heller någon gång kunna
glömma det allvarliga uttrycket af undran
och förvåning, som kunde läsas i hans
an-fete *vicl åsynen af den splitter nya präktiga
kostymen, som han nu skulle få taga på sig.
Det var som om gossen skulle menat, att
detta ej kunde vara verkligt. Han, den
fattige, få nya kläder, ty gamla och för det
mesta för stora eller för små sådana hade
han haft hela sitt lif. .- På eftermiddagen
den l december hade vi en liten
fosterländsk tacksägelsefest, till hvilken många
af de äldre äfven infunnit sig".
.. . .&
Andra skatter minskas, om man rikligt
öser ur den. Kärleken ökas. När den
ger en gåfva, får den alltid gengåfva
tillbaka, antingen den själf vet af det eller
icke. De fattiga hungrande skolbarn ei
i Norrland ha skänkt oss en stor
gen-gåfva. De ha gifvit våra barn tillfälle
att samfäldt i handling visa sin kärlek
till det gemensamma fosterlandet. De
tia lärt dem något af den högsta
fosterlandskärleken, som är att i broderskapets
tecken visa sin kärlek till »allt folket, som
i landet bor». Höga minnen, stora
framgångar kunna komma fosterlandskärleken
att flamma. Men aldrig är dess låga
så värmande och lifgifvande som i
de stunder, då vi med hvarandra bära
sorgens eller motgångens bördor. Vi
ha väl länge varit stolta öfver de
hundra-mila skogarnas land. Men intet har på
långliga tider så knutit samman Norrlands
nordliga bygder och det öfriga Sverige
som detta årets stora pröfningar. Det
bandet binder starkare - lyckligtvis -
än alla lockande rykten om omätliga
järnmalmsskördar, som mogna däruppe
under polcirkeln.
Sägnerna berätta om Ungdomskällan
i det fjärran Blomsterlandet. Hennes
klara flöde säges gifva åldringen hans
ungdom åter. En enda gång lärer en vis
man, vägledd af en röst från himmelen,
ha funnit källan och druckit dess vatten.
Men efter honom har ingen hittat vägen.
Därför skrider mänskligheten släktled
efter släktled, en ålderns träl med
jord-böjdt hufvud, sorgesamt ned mot grafvens
dunkel. Det är evigt samma
pilgrims-tåg af trötta själar, det är hela folk,
soni vissna, åldras och dö. Förgäfves
söka de föryngringens svala dryck.
Källan hägrar i fjärran, ingen finner henne.
Dock - i den underbara julnatten ljuda
sällsamma röster. När folken vänta i
midvinter mörker, strålar stjärnan, som
en gång visade väg åt Österns vise.
O, lyss! på nytt ur rymdens verldshaf
klingar
en änglasång-, som himmelskt budskap
bringar:
i Mänskosonens tiöga ring-hets spår
en evig ungdoms klara k all språng1 går.
I vattenbägarn, räckt åt maktlös broder,
där skimra evig ungdoms strålefloder,
där speglar ett omätligt djup den glöd,
som färgar skyn och gossekinden röd . . .
Men det är icke endast vid
utomordentliga tillfällen - då hungersnödens
jämmer eller andra stora hemsökelser
väcka ur dvalan - som ett folk skall
dricka ur detta källsprång för att där
vinna föryngrad lifskraft. Det måste
vara nationens hvardagsdryck. Och
ingalunda skall den sparas endast för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
