Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 52. (1,095.) 24 december 1902
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,002
SVENSK LÄRARETIDNING.
52
annars aldrig tänkt, sig dit, än den
genom sin öfriga organisation lagt hinder
i vägen för en sådan öfvergång. Lika
litet som man bör hindra en lärjunge
i fjärde och femte klasserna att läsa
latin, om han under sin verksamhet i
lifvet har en afsevärd nytta af att redan
i skolan få en grundligare kurs i språket
och staten kan åstadkomma den utan
allt för stora uppoffringar, lika litet bör
man , tvinga någon att läsa engelska,
som icke vill läsa engelska och icke
heller har något behof att lära detta
språk.
*
Ännu mera ingående yttrar sig i
samma riktning professor Ernst
Carlson, hvilkens uttalande i frågan
(11:706) är af följande lydelse:
Under sina sträfvanden att göra
realskolans språkbildning fast och
enhetlig torde kommittén ha gått nog
långt, då den, såsom mig synes, utan
tillräcklig anledning velat fastslå både
tyska och engelska som obligatoriska
språk för alla realskolans gossar. Såsom
skäl härför andrages hufvudsakligen, att
en medborgerlig bildning med endast
ett språk skulle blifva för svag, att
allmänheten skattar insikter i främmande
språk särdeles högt och att åtgärder att
göra tyskan eller engelskan till valfritt
ämne skulle råka i strid med
grundsatsen om realskolans enhetlighet.
Dessa skäl må gälla hvad de kunna,
därest en plan förelegat, att, medan
förut elementerna af tre främmande språk
inhämtats å läroverkets mellanstadium,
nu verkligen - såsom kommittén yttrat -
»i en handvändning göra det
ifrågavarande skolstadiet enspråkigt». Ett
sådant attentat mot realskolans
undervisningsplan har dock veterligen aldrig
varit tillämnadt; utan ha de åsyftade
förslagen endast inneburit, att, med
bibehållande af det lägre skolstadiets
två-språkighet såsom regel, det måtte
medgifvas lärjungar, hvilkas föräldrar
undantagsvis sådant önska, att vinna
befrielse från undervisningen i ettdera af
läroplanens båda obligatoriska främmande
språk och företrädesvis det senare
inträdande eller engelskan.
Ett dylikt medgifvande skulle i
åtskilliga fall - t. ex. för lärjungar som
ha svag hälsa, eller som sakna
fallenhet för språk, eller hvilkas målsmän af
princip eller af hänsyn till barnens
framtid anse inhämtandet af mer än
ett främmande språk för dem
öfverflödigt - innebära en afsevärd fördel.
En sådan lärjunge skulle nämligen
genom att följa realskolans undervisning
i öfrigt erhålla ett kunskaps mått, fullt
jämförligt med kamraternas utom i det
afseendet, att han läst ett främmande
språk mindre, en omständighet, som
dock ej behöfde försvaga den allmänna
halten af hans bildning. Ty en god
allmänbildning låter tänka sig lika väl
med ett som med två främmande språk,
och lärjungens utveckling torde, i hän-
delse hans andliga eller fysiska krafter
af en eller annan anledning under
skolåren behöfva skonas, bättre tillgodoses
därigenom, att han får samla sina
ansträngningar på inhämtandet af ett
främmande språk ordentligt, än därigenom
att han tvingas att splittra dem på
arbetet med tvänne.
En undantagsbestämmelse af här
ifrågasatta art har kommittén också funnit
sig föranlåten att föreslå för saniskolans
flickor, då det i § 10, mom. 4, af
förslaget till ändrad lydelse af
läroverksstadgan heter: »Kvinnlig lärjunge i någon
af samskolans tre högsta klasser vare,
efter af målsman gjord skriftlig
anmälan, frikallad från undervisningen i
ettdera af tyska eller engelska språken,
äfvensom från en del af undervisningen
i matematik.»
Redan ett sådant förslag till
stadgande och dess motivering utgöra ta
lande skäl för att man borde utsträcka
det åt en del af lärjungarna i nämda
klasser af samskolan gjorda medgifvandet
till alla. Ty om å ena sidan flickornas
ömtålighet i öfvergångsåldern och deras
kraf på minskad skoltid för att lära
handarbete och deltaga i husliga
göromål med fog kunna framhållas, så måste
å andra sidan medgifvas, att äfven
gossar under uppväxtåren kunna vara klena
eller i behof af fritid för att syssla med
slöjd, musik eller inhämtande af någon
annan för . deras begåfning speciellt
lämpad färdighet. I dylika fall lärer
befrielse från det ena främmande språket
merendels vara den bästa utväg, som
för ändamålet kan anlitas utan att skada
lärjungens utbildning i det hela.
Dessutom är det ur sam skolans synpunkt
önskligt, att de båda könen i alla
afseenden, där så lämpligen ske kan,
likställas. Den i hithörande frågor
speciellt sakkunniga skolföreståndarinna,
som kommittén med k. m:ts tillstånd
rådfrågat*, har också bestämdt uttalat
sig för att Ifrågavarande stadgande borde
gälla både gossar och flickor, därvid
särskildt betonande, att en dylik befrielse
på skolans mellanstadium likaväl, om
ock icke särdeles ofta, kunde finnas
önsklig för manliga som för kvinnliga
lärjungar.
Blefve emellertid ett sådant undantag
medgifvet för sam skolans gossar, ’så
kunde man knappast underlåta att
utsträcka det äfven till öfriga realskolors
lärjungar, säger fullt följdriktigt
kommittén. Men då en dylik anordning
enligt kommittéflertalets mening skulle
* På därom gjord framställning fann k.
m:t den l november 1901 för godt förordna
föreståndarinnan för Djursholms samskola
Gerda von Friesen att såsom sakkunnig
biträda kommittén vid behandling ät frågan
om samskolor. Liknande förordnanden
hafva varit gifna i fråga om
teckningsundervisningen åt teckningsläraren J. P. Ekström
och i fråga om undervisningen i gymnastik
och vapenöfning åt major C. C. A. Silow.
Vid behandlingen af frågor rörande
folkskolan har däremot efter vanligheten intet
f ackm annabiträde ansetts för kommittén af
nöden. Not af red.
innebära ett alltför stort äfventyr för
»den fasta och enhetliga form, soln
realskolan bör äga», har detta flertal hellre
stannat vid den påfallande
iakonsekven-sen att förorda nämda rätt till befrielse
endast för en del af samskolans
lärjungar, nämligen de kvinnliga.
Mig synes likväl, att man härvid ej
så litet öfverdrifvit den befarade vådan
af att medgifva befrielse från en del af
språkundervisningen äfven åt gossarne i
realskolan. I synnerhet om, såsom
kom-mittens flertal förordat, de lärjungar,
hvilka begagna sig af dylik befrielse,
skulle förlora rätt att aflägga
realskoleexamen, så måtte väl ej kunna inträffa,
att alltför många målsmän skulle för
sina skyddslingar välja en sådan utväg.
Men äfven om de befriade finge aflägga
examen, torde väl redan den
omständigheten, att de flesta föräldrar - såsom
i betänkandet framhållits - önska, att
deras barn måtte få lära så mycket af
lefvande språk som möjligt, icke minst
då detta kan ske utan ökad kostnad
och tidspillan, äfvensom det
förhållandet, att en lärjunge, som icke deltager
i undervisningen både i tyska och
engelska, därmed för sig afskär utsikten
att kunna öfvergå till gymnasiet,
innebära tillräcklig borgen för att en dylik
rätt till befrielse ej skulle i onödan
komma till användning.
Hvad åter ordningen vid läroverket
beträffar, lärer densamma af
ifrågavarande stadgande ej behöfva påverkas,
om, såsom jag antager, de föräldrar,
hvilka af en eller annan anledning
begära och erhålla, dylik befrielse för sina
barn, förpliktas att under den genom
dispensen uppkomna fritiden skaffa dessa
lämplig sysselsättning. Och då den
lättnad i skolarbetet, som skulle beredas
de befriade, dels komme att motsvaras
af annan sysselsättning, dels ock måste
åtföljas af minskade utsikter att draga
praktisk nytta af de i realskolan
förvärfvade kunskaperna, lärer en sådan
lättnad ej heller med skäl kunna
betraktas såsom en åt de befriade framför
deras kamrater beviljad förmån eller ens
förefalla särdeles eftersträfvansvärd.
Någon som helst fara för realskolans
»fasta och enhetliga form», hvilken legat
kommitténs flertal så varmt om hjärtat,
kan jag alltså icke finna förknippad med
den ifrågasatta undantagsbestämmelsen,
äfven o in denna skulle utsträckas till
att gälla gossarne i realskolan. Ty den
skuggrädda misstanke, som från visst håll
framskymtat, att ett sådant stadgande skulle
alltför mycket gynna folkskolans sträfvan att
genom en enspråkig öfverbyggnad på
densamma upptaga täflan med det allmänna
läroverket och göra någon eller några af dess
klasser öfverflödiga*, anser jag ej ens
förtjänt af allvarligt bemötande. Uppenbart
är nämligen, att antingen har det allmänna
läroverket en specifik och viktig
kulturuppgift att fylla och kan då ej
därifrån undanträngas, eller ock kan det i
* Kursiveringen af oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/1016.html
