Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,095.) 24 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
1,011
Uttalanden i lärarekårens
Föne-och pensionsfrågor.
i.
Högre pension åt folkskollärare och
deras änkor.
Bland de ekonomiska frågor, som för
närvarande torde höra till de viktigaste
för vår kår och som också lättast torde
kunna lösas, är onekligen frågan om
förhöjd pension eller en pension, som
står i en rimligare proportion till den
under tjänstetiden uppburna lönen.
När pensionsreglementet för
folkskollärare den 30 nov. 1866 utfärdades,
medgaf dess 2 § de församlingar, som
af-lönade sina lärare utöfver »minimum»
att ingå i pensionsinrättningen för detta
högre kontanta belopp och detta ända
till 1,000 kr., som då var ungefär
dubbelt mot den då varande kontanta
minimilönen, men då lönerna sedan undan
för undan höjts, så att 1,000 kr. nu är
det belopp, för hvilket alla landets
läraretjänster hafva skyldighet. att vara
delaktiga i pensionsinrättningen, har
märkvärdigt nog den gamla bestämmelsen om
rätt att ingå för högre belopp ej
framflyttats utan 1,000 kr. är nu både
minimum och maximum. Detta är ju något,
som borde ändrats åtminstone samtidigt
med senaste löneförhöjningen, men då
så ej skedde, bör det rättas nu ju förr
dess hellre, ty det är ju klart, att en
lärare, som har t. ex, 1,800 å 2,000 kr.
i lön men ej kan få mer än 750 kr. i
pension, måste för sitt och de sinas
underhåll hålla ut i sin tjänst så länge
det finnes någon möjlighet, äfven om
skolan skulle lida däraf.
Öfver detta ledsamma förhållande har
länge klagats, och i en del af våra större
stadssamhällen har olägenheten af hjälpts
därmed, att lärarne vid afskedet
beviljats en tilläggspension, men tyvärr kan
man ej hoppas, att detta blir allmänt.
Därför vore det nog bäst, om pensionen
ifrån pensionsinrättningen höjdes, och
detta för både lärare och lärareänkor,
hvilka senare också äro i stort behof af
förhöjning, antingen de äro ensamma
eller ha barn att försörja.
Båda pensionskassorna äro’ju ock -
för så vidt jag har mig bekant - i den
goda ställningen, att de godt tåla vid
en förhöjd utbetalning och detta kanske
t. o. m. utan förhöjdt statsbidrag.
Äldre lärare ha länge, när de råkats,
talat o in denna sak. Under 1901
ingick ock Halmstadskretsen till
centralstyrelsen för S. A. F. med anhållan, att
denna ville verka för ändring, och frågan
blef hvilande, då ledsamt nog ingen
allmännare opinion gaf sig tillkänna.
Vid Lidköping-Skarakretsens möte
sistlidna augusti väckte läraren A.
Jör-lander i Lidköping motion om, att
kretsen skulle ingå till centralstyrelsen för
S. A. F. och anhålla, att styrelsen ville
åter taga denna fråga under ompröfning
och om möjligt är laga, att motion redan
vid nästa års, 1903 års, riksdag väckes.
Kretsen instämde med motionären
samt afsände motionen till
centralstyrelsen, och sedan detta blifvit kunnigt ha
ju flera kretsar antingen instämt eller
ock uttalat den önskan, att pensionen
måtte utgå med en större procent af
den kontanta lönen. Detta senare är
ock ett sätt att lösa frågan. Kunde en
lärare få 80 å 90 procent i st. för 75
procent af lönen i pension, så vore ju
mycket vunnet, men den förutnämda
skillnaden mellan åtnjuten lön och
pension blefve dock ej därigenom på bästa
sätt löst. Bäst vore därför om båda
förslagen kunde kombineras.
Då nu både centralstyrelsen och
riksdagen snart sammanträda, är det för
frågans lyckliga lösning högst viktigt att
såväl kretsar som enskilda medlemmar
både till centralstyrelsen och i pressen
gifva sin anslutning tillkänna i både
denna frågan liksom den om höjning af
änkepensionen, hvilken senare ju står i
ett visst samband med den förra och
liksom denna kan lösas på tvänne sätt,
dels genom delaktighetsbeloppets
höjning, dels därigenom, att den utginge
med högre procent, t. ex. 30 eller 40
af den lön, efter hvilken vederbörande
skolområde är delaktig i
pensionsinrättningen. Genom att lärarekåren mera
allmänt uttalar sig for saken, vinner den
i styrka och en blifvande motionär i
riksdagen thar äfven detta jämte andra
starka skäl att åberopa.
Härmed har jag ej på något sätt velat
påstå, att icke förhöjd pension åt
småskolans lärarepersonal äfvensom en
förhöjning i lönevillkoren for både
småskolans och folkskolans lärare äro fu]lt
befogade, men lönefrågan har så nyss
varit före och kräfver dessutom så stora
utgifter från statens sida, att den nog
ej - åtminstone ej under nästa
riksdag - bör framkomma. Att den
däremot hålles vid lif kan ju ha sin
betydelse, ty att äfven denna fråga snart
måste återkomma, torde vara klart.
Emellertid kunna vi med förtroende
öfverlämna alla dessa frågor åt
centralstyrelsen och vara vissa om, att de af
dess medlemmar, som hafva säte i
riksdagen, komma att på både lämplig tid
och på lämpligt sätt föra vår talan.
Våra önskningar böra vi dock så
allmänt som möjligt gifva tillkännna.
A. -r.
2.
Några ord i småskollärinnornas
lönefråga.
Då vi med glädje förnummit, att flera
motioner inkommit till centralstyrelsen
i syfte att vinna förbättrade
löneförhållanden och ökadt ålderdomsunderstöd,
kunna vi icke underlåta att uttala v£r
mening i denna sak.
Då motioner i samma syfte inkommit
dels från enskilda föreningsmedlemmar,
dels från flera kretsar, måtte här
föreligga ett verkligt behof. Så är ock
förhållandet. Ett faktum är, att på den
grundlön som nu lämnas, kan icke någon
utan med de största umbäranden och
försakelser existera.
Samma förhållande gäller om
ålderdomsunderstödet. Skall ej fattigdom och
nöd blifva småskollärarinnans
ålderdomsperspektiv, så behöfver nog detta utgå
efter högre beräkning, än nu är fallet.
Mönsteråskretsens förslag synes oss
vara det, som, om det i sin helhet blefve
antaget, skulle åstadkomma en verklig
förbättring och därtill haf va det goda med
sig, att frågan icke på en längre tid
behöfde återupptagas, hvarför
undertecknade vilja till alla delar instämma
i detsamma.
För frågans vidare förande framåt
äfvensom för klargörande af kårens
ställning till densamma vore säkerligen
fördelaktigt, att flera uttalanden gjordes.
Med fällt förtroende till
centralstyrelsens kända förmåga att bringa till
lycklig lösning de ärenden, som läggas i
dess händer, öfverlämna vi åt densamma
att afgöra, när den lämpligaste tiden är
inne för frågans framläggande för
vederbörande myndigheter.
Småskollärarinnor i Norrköping.
Håll Er med eget
tidnings-exemplar, d. v. s. prenumerera icke
i bolag med andra personer! Det lilla
belopp, Ni kan spara genom att hålla
tidningen tillsamman med andra, är
knappt nämnvärdt i förhållande till det
besvär, som är förenadt med tidningens
sändande eller hämtning, samt alla
obehag, som lätt kunna uppstå genom
kompaniskapet, i det att tidningar skadas
eller förkomma o. s. v.
Det är ju också trefligt att, oberoende
af andra, kunna välja tiden för sin
tidningsläsning, och mången gång är det
af största vikt att ha tidningen till
hands äfven sedan den blifvit läst, när
man vill uppsöka en notis, ett utslag
eller annons i ett äldre nummer.
J. Lind f. Efter lång tids fysiskt
och psykiskt lidande afled i förra
veckan å vårdanstalt uti Lundby f. d.
adjunkten vid Göteborgs
folkskollärare-seminariuni Johan Lind.
Han varföddiSkånings-Åsaka 1820, blef
student i Uppsala 1842, tog 1854
folkskollärareexamen och blef samma år
lärare i Prins Oskars garnisonsförsamlings
skola i Göteborg, där han verkade till
1861, då han blef andre lärare vid
seminariet, en befattning, som 1865
utbyttes mot ordinarie adjunktur.
Hans undervisningsämne var svenska
språket, som han förstod göra intressant
för eleverna. Dessa ville han först och
främst göra till själfständiga, tänkande
män och med lifligt intresse följde han
dem äfven sedan de lämnat seminariet,
liksom det var högtidsstunder, när de
besökte Göteborg och sin gamle lärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
