Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (1,102.) 11 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysande, hade han emellertid fattat
kärlek till barnen och funnit nöje i att
handleda dem, och han beslöt därför
att viga sitt lif åt kallet. Han begaf
sig vid 27 års ålder till Stockholm och
aflade här folkskollärareexamen 1862.
Under de tvänne år, han tillbragte vid
seminariet, voro hans skolor stängda.
Efter återkomsten fick han ytterligare
en rote (Garphytte) på sin lott, så att
han nu måste ambulera på tre stationer.
Men så erhöll han också en lön af 250
kr. om året. Visserligen hade han 3/4
mil från sin bostad till den ena skolan,
men det gick väl an, ty här kunde han
stanna under veckan till på
fredagsaftonen, då han måste hem för att på
lördagen hålla repetitionsförhör i de båda
skolor, som för tillfället hade ferier.
Värre var det dock i fråga om den
andra skolan. Till denna var det ej
mer än 1/2 mil, men där fanns ingen
liggplats, utan H. måste lunka hem
hvarje kväll.
Sommartid bar det af öfver berg och
backar, kärr och mossar och om vintern
öfver sjön. När snön låg manshög, måste
skidor eller skarbugor användas. För att
under skymning och vid oväder ej fara
vilse i de djupa skogarna, där ingen
väg fanns och ej ens ett harspår syntes,
bleckade han träden. Svårast var det
naturligtvis att komma fram under höst
och vår, då det hvarken brast eller bar.
Sjövägen, som var kortast, föredrogs i
det längsta äfven så långt fram på
våren, att det ena hålet i isen hälsade
det andras närhet. Som säkerhetsmedel
och eventuellt lifräddningsredskap
använde han vid dessa våghalsiga
vandringar en lång stång, som han sköt
framför sig på isen.
Lästiden var ock ganska dryg. Den
utgjorde 10 (några år 11) månader om
året med 6 dagar i veckan och 6 timmar
om dagen. Så länge tiden var fördelad
på blott två terminer vid hvarje rote
gick det väl an, men då honom förelades
att läsa hvarannan vecka i två af
rotarna, var det trassligt och besvärligt
för honom. Tänker man så på, att han
i den roten hade ett 80-tal lärjungar,
så inser man, att det var ett jättearbete,
den lille mannen här hade att utföra.
Men så var han ju bergslagsbo född
och af segt virke samt ägde ett
oförbränneligt lifligt och muntert lynne, som
gjorde, att han kunde upptäcka
ljuspunkter, där andra sågo endast mörker.
Efter ett 15-årigt traskande fick H.
ändtligen slå sig till ro vid Garphyttan,
då skolan här 1875 blef fast. År 1896
afgick han med pension och fick för sina
återstående dagar bostad upplåten åt sig
i en statkasern vid bruket. Här slutade
han sina dagar den 23 sistl. januari.
Hægerström var en lärare, som med
hela sin själ gick upp i skolan. Med
det kommunala eller politiska lifvet
befattade han sig aldrig. Från barndomen
hade han, uppväxt som han var bland
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
