Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. (1,104.) 25 februari 1903
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
SYENSK LÄRARETIDNING.
131
blifvit främste målsmannen för våra
intressen, att i det hänseendet ingen kan på långa
vägar ställas vid hans sida. Han har städse
insett och framhållit, att lärarne icke äro
till för sin egen skull utan för skolans, men
han har tillika insett och framhållit, att
ingen utveckling af skolan är möjlig1 utan
en lärarekår med någorlunda tryggad
rättslig och ekonomisk ställning, detta helt
enkelt därför, att en sådan iärarekår ensam
kan äga den personliga själfständighet, som
är hufvudvillkoret för ett verkligt
uppfostrande inflytande. En personligt själfständig
folkskollärarekår - se elär i kort
sammandrag Emil Hammarlunds ideal.
Det är hängifvenheten för detta ideal, som
gjort honom till vår främste målsman inom
kommunen och inom riksdagen. Det är den,
som gjort honom till grundläggaren af vår
stundom till och med inom första
kammaren med beröm omnämda stora fackförening,
Sveriges allmänna folkskollärareförening,
hvilken nu omfattar mer än 8,000
medlemmar och hvars ordförande han är. Det är
slutligen samma hängifvenhet, som gjort
honom till ’vår svenska folkskolas Lars Johan
Hierta, till skaparen af det tidningsorgan,
hvarigenom folkskollärarekårens egen stämma
nu imder tjuguett års tid gjort sig hörd -
aldrig pipig, gnällande och räddhågad,
aldrig heller skränig och pockande, utan städse
med den klang, som höfves frimodiga men
hofsamma och besinningsfulla män.
Allt sedan världens urtid har den lagen
härskat, att om någon gör något, så får han
vedersakare, och om han gör något, som
lyckas, så får han afundsmän. Nu har
Hammarlund gjort mycket, och det mesta han
gjort har varit lyckadt, och det är alltså
intet under, att de funnits, som sett på
honom med sneda och skelande blickar. Men
icke desto mindre står han i denna stund
som den man, för hvilken svenska
folkskollärarekåren i dess helhet hyser största
tacksamhet och erkänsla, och jag är därför
endast en tolk för dess gemensamma
stämning, för tusendens stämning, då jag nu
ber er höja ett fyrfaldt lefve för Emil
Hammarlund såsom vår kårs på en gång
hän-gifne och kloke vän.
Sedan denna uppmaning blifvit
efterkommen, framträdde folkskolläraren P.
Lagerblad i Tumba.
Åt mig har det uppdraget anförtrotts -
yttrade han - att vid detta tillfälle låta
bringa i dagen en inom Sveriges allmänna
folkskollärareförening åstadkommen
tacksamhetsgärd för det omfattande och i
mycket banbrytande arbete, som hr
Hammarlund utfört. Med instämmande i hvad den
föregående talaren anfört vill jag vitsorda,
att medvetandet om detta arbetes betydelse
är lifligt inom lärarekåren och att allmänna
meningen om nämda tacksamhetsgärd varit:
han är den mer än väl värd. Meningen är
ock, att Sveriges allmänna
folkskollärare-förening skall såsom sin egendom behålla det
verk, hvarom här är fråga, på det att
kommande släkten må få tillfälle att se bilden
af den man, som genom sin gärning med
outplånliga drag inskrifvit sitt namn \
svenska folkskolans historia, hvadan detta verk
inom kort kommer att offentligen till
föreningen öfverlämnas.
På talarens bud föll nu täckelset för
ett stort och Jyefeadt porträtt i olja,
ut-fördt af professor Axel Jungstedt.
Likheten rned originalet intygades af de
församlade genoni lifliga applåder.
*
Hr Hammarlund frambar sitt tack tör
den honom visade hedersbetygelsen.
Tal:n kände sig djupt rörd öfver all den
vänlighet, som denna dag från skilda håll
strömmat honom till mötes. Han bad att
få tacka för den storartade hedersbevisning,
som kommit honom till del, och anhöll, att
kommitterade måtts framföra hans tack till
alla dem, som bidragit till porträttets
åstadkommande.
Då tal:n för nära 35 år sedan tog plats
på allra lägsta trappsteget till skolans bana,
kunde han icke ana, att han en dag under
det fortsatta arbetet på skolans fält skulle
röna en dylik utmärkelse af kamrater på
arbetsfältet.
Mot sin vana skulle tal:n ej nu orda om
hvad som skulle göras o. s. v. utan i stället
i korthet omtala, huru en mängd tillfälliga
omständigheter gjort honom till
skoltidnings-redaktör.
Tal:n skildrade därpå, huru strax efter
det han fyllt 15 år, småskollärareplatsen
i hans hemsocken blef ledig. Kyrkoherden
tyckte, att den nyss konfirmerade ynglingen,
som nu skulle välja sig en bana, borde söka
platsen. Den gamle skolveteranen Sv.
Rosenberg, som var allt i allom i församlingen,
var af samma mening, och föräldrarna
understödde förslaget, helst unge Emil
därigenom finge pröfva, om han hade lust och
fallenhet för lärarekallet. Det fanns många
yngre bröder i hemmet, som kunde taga
hand både om strutarna och om
utskrifvan-det af debetsedlarna.
Så sökte han platsen, profvade - ty det
var naturligtvis flera, som ville ha ett så
fett brödstycke, hvilket inbragte sin
innehafvare icke mindre än ett hundra
riksdalers lön - och blef vid valet den lycklige.
Det var en stor dag, nästan större än den
innevarande! Den 7 juli 1868 inträdde tal:n
på lärarebanan; då började nämligen den
på tre stationer ambulerande småskolan.
Efter ett år kom talrn in vid Lunds
folkskollärareseminarium. Det var under gamle
rektor Wåhlins tid. För inträde fordrades
visserligen att hafva fyllt 17 år, men de,
som redde sig godt i inträdesexamen,
plägade mottagas äfven om de voro något för
unga. Rektor skref för dem en ansökan till
k. m:t. Så ock nu. Denna gång funnos
emellertid sju i nämda kategori, och det
tyckte nog k. m:t vara för mycket, ty efter
en månads vistelse vid seminariet erhöllo de
det svaret, att de ej finge stanna kvar.
Nå, det var en motgång, men det
beredde å andra sidan tal:n den stora
förmånen att äfven få pröfva på hvad det ville
säga att tjänstgöra i en s. k. mindre
folkskola med barn från 7 till 14 års ålder
samtidigt undervisade. Rektor Wåhlin tröstade
nämligen tal:n med att han hade en plats
för honom - liksom för en af de öfriga -
ifall han ville mottaga den. Rektor hade
fått bref från sin bror, som var kyrkoherde
i sydöstligaste Skåne och som önskade en
lärare för skolan å Kåseberga fiskeläge. Han
ville rekommendera den allt för unge
semi-naristen till denna plats. Tal:n tog emot
den och reste omedelbart dit.
Så tillbragte han ett år bland
fiskarebefolk-ningen där nere på Skånes sydkust. Det
var ett friskt o<ih rörligt lif. Medan
sextonåringen sökte plugga in vetande, hos
ett 50- å 60-tal barn af skilda åldrar,
däribland några voro 14 å 15 år, studerade
han fiskarebefolkningens sträfsamma lif,
seglade med dem på hafvet och lärde sig älska
deras friluftslif.
Hösten 1870 kom så tal:n riktigt in vid
seminariet i Lund. Efter examen 1873
tjänstgjorde han en termin som vikarie vid Lunds
folkskola och från våren 1874 vid
Kristianstads folkskola, där han blef ordinarie
strax efter fyllda 21 år. Här började han
ock så småningom ägna sig åt
tidnings-mannaverksamhet vid sidan om skolarbetet.
Han kände dock med sig, att Kristianstad
näppeligen kunde blifva hans
verksamhetsfält för lifvet.
En dag läste tal:n i »Veckoblad för
folkundervisningen» ett tillkännagifvande om
lediga platser vid Stockholms folkskolor. Han
skref till inspektör Meijerberg, skickade in
be tygsaf skrif ter m. m och fick till svar, att
han var välkommen till Stockholm.
Tal:n skildrade så, huru han vid 24 års
ålder kom till Stockholm, där nya
verksamhetsområden öppnade sig för honom. Det
var vid en tid, då samhörighetskänslan
inom lärarekåren började göra sig gällanäe,
och i arbetet för lärarekårens
sammanslutning kom tal:n helt naturligt att deltaga.
Hvarje institution af större betydenhet
kräfver ett organ, ett språkrör i pressen.
Så ock folkskolan och dess kårintressen.
Genom förhållandenas makt blef tal:n den
medlem af kåren, som i sammanhang med
samhörighetskänslans uppvaknande kom att
taga hand om denna angelägenhet. För 21
år sedan började han ett litet
tidningsföretag, trots af rådanden från många håll, icke
minst från kamrater. Men då han ansåg,
att här var ett behof att fylla, grep han
verket an med ungdomlig ifver, kanske
oförskräckthet. Snart kom han underfund
med, att denna sak kräfde helt sin man, och
att man måste vara fri och obunden af alla
hänsyn för att kunna föra en kårs talan.
Inför valet att upphöra med lärarekallet
eller att nedlägga tidningsföretaget valde
han det förra, enär han i sin nya
verksamhet trodde sig hafva en uppgift att fylla.
Att vara redaktör för en facktidning är
icke en dans på rosor. Men att talrn så
länge kunnat hålla i med detta arbete
berodde kanske i främsta rummet på två
förmåner, af hvilka han varit i besittning: 1)
skånskt lugn, en viss kallblodighet, som
gjort, att han icke vid motigheter,
små-styng och anfall kastat yxan i sjön, 2) en
jämförelsevis god hälsa, som gjort att han
kunnat stå ut med ett ansträngande
nattarbete. I arbetet hade tal:n halt sin fröjd,
och därför kunde hän med tillfredsställelse
blicka tillbaka på de flydda åren.
Om tal:n därunder något kunnat uträtta,
så hade detta emellertid berott på det
kraftiga understöd, han rönt i främsta rummet
från lärarekårens egna medlemmar. De
hade, i stort sedt, förstått honom liksom han
dem, och därför ville han uttala ett tack.
Den hyllning, som nu ägnats talaren, ville
han icke betrakta såsom gällande honom
personligen utan den sak, åt hvilken han
ägnat sina krafter och sitt arbete under det
flydda halfseklet, nämligen folkskolan och
folkbildningen. Tal:n slöt med att utbringa
ett lefve för folkskolan och dass
framåtsträfvande lärarekår.
Efter detta hr Hammarlunds tal
erhölls ordet af rådman E. Öhnell.
Sedan riksdagsmän och lärare betraktat
hr H. som politiker och skolman, vore skäl
ätt erinra äfven om den betydande
verksamhet, han utöfvat inom det kommunala
lifvet. Hr H. vore nitisk medlem af skolråd
och kyrkofullmäktige, ordförande i sin
församlings kommunalförening, ledamot af
stadsfullmäktige’o. s. v. På alla dessa
områden vore han respekterad för sina
insikter och sia duglighet, och när han uppträdde
i en fråga, kunde man vara säker om, att
han studerat sig grundligt in i densamma
och att hans yrkanden vore fotade på ärlig
öfvertygelse.
Öfverläraren J. Gr. Söderberg talade
därpå i egenskap. af vice ordförande i
Sveriges allmänna folkskollärareförening
och såsom representant för medlemmarne
af dess centralstyrelse samt uppläste
följande af dem undertecknade skrifvelse:
Då för mer än tvänne årtionden sedan
samhörigheten inom svenska
folkskollärarekåren vuxit sig så stark, att d<m måste
taga sig uttryck i samverkan mellan
lärareföreningarna i skilda delar af landet, var
det Ni, hr Hammarlund, som gaf tanken
form genom det af Eder framställda,
förslaget om bildandet af Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Såsom allt från bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1903/0137.html
