Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (1,114.) 6 maj 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18
SVENSK LÄRARETIDNING.
313
Hr Ivar Månsson i Trää fann det riktigt,
att de, som formligen utträdt ur kyrkan,
befriades från kristendomsundervisning’ i
skolan, men befarade splittring och villervalla,
om föräldrarna skulle kunna enligt
utskottets förslag få behålla barnen hemma under
katekestimmarna, därest ämnet förefölle de
små benigt och tråkigt. Han yrkade
därför afslag å den del af förslaget, som
hemställde om rätt till befrielse från folkskolans
undervisning1 i katekes, hvaremot han
ansåg den nuvarande katekesutvecklingen
olämplig till begagnande i folkskolan och
ville hafva den utbytt mot en lämpligare
undervisningsbok på sätt utskottet i senare
delen af utlåtandet hemställt.
(Instämmanden.)
Hr Fridtjuv Berg vore ej i allmänhet vän af
valfrihet i den allra första, grundläggande
skolan, enär undervisningen därigenom lätt
förryckes. Men då religionsundervisningen
berör det centrala uti individens lif, kan en
konflikt mellan föräldrar och skola just i
detta ämne medföra stor fara för barnen.
Redan nu händer det, att skolråd af hänsyn
till dessa måste bevilja begärd befrielse från
religionsundervisning. Utskottet har ej
föreslagit, att befrielserätten skulle läggas i
föräldrarnas utan i skolrådets hand. Lämpades
undervisningen så som utskottsutlåtandets
senare del föreslår, torde ej många föräldrar
begära befrielse från
kristendomsundervisningen för sina barn, men skolrådet kunde
dock behöfva att vid en stundom nödvändig
åtgärd hafva uttryckligt stöd i lagen.
Yrkade bifall till utskottets förslag i dess
helhet.
Hr A. Tholander i Malmö instämde och
fann det orimligt, att de protestantiska
trosbekännare, som hyste afvikande meningar,
ej skulle få njuta samma rätt som judar
och katoliker. Förslaget skulle befria
folkskolan från många slitningar och strider.
Biskop K. H. G. von Schéele instämde
däremot med hr Ivar Månsson. Alltför många
föräldrar skulle söka få sina barn befriade
från katekesundervisningen, vilseledda af
den missuppfattningen, att de dock finge
vara med om religionsundervisningen i
öfrigt, hvilket enligt talarens mening icke
kunde gå för sig. Hellre såge han en
lösning af frågan uti en förändring af
dissen-terlagen, så att de, som verkligen skilde
sig från kyrkans bekännelse, också
formligen blefve tvungna att utträda och bilda
egna församlingar.
Folkskoleinspektören E. Johansson i
Jönköping kunde ej annat än finna det
riktigt, att personer, som önska och kunna
undervisa sina barn i kristendom, finge rätt
därtill. Yrkade bifall till utskottets förslag.
(Häri instämde hrr J. G. Hazén, Ström i
Transtrand, Åkerlind, .Jansson i Djursätra,
Mattsson, Johansson i Öja m. fi.)
Hr J. Byström i Stockholm erinrade om
de frikyrkligas ställning: utgå de ur
statskyrkan, få de fortfarande betala skatt till
denna men sakna allt inflytande på
densamma. Dissenterlagen måste ändras, om
de skola kunna utträda. Med beklagande
af biskop von Schéeles obenägenhet att gå
in på en så liten reform som den
förelig– gande, yrkade han bifall till utskottets
förslag.
Hr Halvar Eriksson erinrade biskop von
Schéele om det stora antal, hvartill de
frireligiöse nu uppginge, och om faran för att
föräldrar inom deras led skulle slutligen
alldeles taga sina barn ur skolorna, om man
i längden sökte påtvinga dessa en
religionsuppfattning, motsatt föräldrarnas.
Häremot anmärkte biskop von Schéele, att
han gärna skulle gått med på förslaget, om
detta gällt befrielse från all
religionsundervisning. Just sönderbrytandet af denna
måste han motsätta sig.
Hr E. Hammarlund framhöll, att hela
saken egentligen gällde, huruvida man skulle
i någon mån utvidga skolrådens makt eller
ej. Skolråden skulle ju få rått att i vissa
fall medgifva befrielse från katekesläsning
men däremot ej vara ovillkorligen skyldiga
att lämna dylik befrielse. Tal:n hyste den
tillit till skolråden, att han trodde, att de
på ett rätt sätt skulle begagna den
ifrågasatta ökade makten till att förebygga
konflikter, som äro för skolan menliga, hvadan
han yrkade bifall till utskottets hemställan.
(Hr K. G. Karlsson i Göteborg instämde.)
Friherre F. Barnekoiv hade på grund af
sin erfarenhet som skolrådsledamot i 40 år
med stor glädje hälsat utskottets förslag,
då han alltid ansett våld och tvång på det
religiösa området vara något förhatligt och
förkastligt. Själf hade han i strid mot lagen
varit med om att som skolrådsledamot lämna
befrielse från katekesläsning, och hade detta
tillmötesgående burit goda frukter.’ Yrkade
bifall, på det skolråden ej skulle som hittills
nödgas göra sig till lagbrytare.
Efter ett par repliker mellan hrr
Johansson och biskop von Schéele, därvid
den senare sökte göra gällande, att
skolråden i själfva verket redan skulle äga
obestridlig rätt att befria barn från
kristendomsundervisningen, äfven örn
föräldrarna kvarstode inom statskyrkan,
bifölls utskottets förslag med 129 röster
mot 65, som afgåfvos för hr Ivar
Månssons yrkande.
Undervisning i skogsvård i
folkskolorna.
Såsom framgår af förra numret, hade
andra kammarens första tillfälliga utskott
af styrkt bruksägaren C. H. P. Burens
motion angående införande af skogsvård
såsom obligatoriskt undervisningsämne i
folkskolorna.
Vid ärendets föredragning i
kammaren sistlidna lördags afton talade hr
Buren i motionens syfte, dock utan att
göra något yrkande.
Revisionssekreteraren C. Lindhagen beklagade utskottets
negativa ståndpunkt och uttalade sina
sympatier för motionen. Hr J. Ström i
Transtrand framhöll omöjligheten att
göra detta ämne obligatoriskt och
yrkade bifall till utskottets hemställan, som
därpå utan votering godkändes.
Om undervisningen i
välskrifning
diskuterade Stockholms
folkskollärareförening vid sitt sammanträde i lördags.
Öfverläggningen, som blef både liflig
och långvarig, rörde sig egentligen
endast om hvilken skrifstil, som vore att
föredraga, den upprättstående eller den
lutande.
Hr Anton Vassberg, som inledde
diskussionen, hade, då han deltog i Jakobs och
Johannis skrifkommittés arbete, varit
mycket tveksam och reserverad rörande den
upprättstående stilens förtjänster, men nu.
sedan han hunnit pröfva den, ställde han
sig afgjordt på den stilens sida. Den hade
företräde framför allt i hygieniskt afseende,
hvilket talaren visade genom uttalanden af
utländska hygienici.
Under ett skolår, 1891-92, anordnade
bayerska regeringen i städerna Mynchen,
Nyrnberg och Fyrth undersökningar å öfver
7,000 barn på det sätt, att i samma skola
skrefvo somliga klasser upprättstående stil
och parallellklasser lutande. D:r Mayer fann
god kroppshållning vid lutande stil hos 5,i %,
vid upprättstående hos 49,5 %, nästan god
kroppshållning vid lutande stil 33,1 %, vid
upprättstående 35,i %, mindre god hållning
vid lutande stil 61,8 %, vid upprätt stil 15 %.
I Österrike och Schweiz hade äfven
undersökningar företagits för att ådagalägga
den lutande stilens större hälsofarlighet.
Professor Lorenz i Wien hade visat, att
hufvudets hållning vid skrifning: betingas
af radernas riktning, och att hvarje
sidoböjning af hufvudet leder genom
tyngdpunktens förflyttning till ryggradskrökning.
Medicinalstyrelsen i Wien har ock enhälligt
förklarat sig vara öfvertygad örn den upprätta
stilens ändamålsenlighet och därför hos
undervisningsministeriet påyrkat den upprätta
stilens införande i skolorna.
Vid en internationell skolhygienisk,
kongress i London år 1891 antogs följande
resolution: >Då den upprättstående stilens
hygieniska fördelar blifvit klart bevisade
och fastställda såväl genom
läkarundersökningar som genom praktiska
erfarenheter, och då genom dess införande de
felaktiga kroppsställningar, som leda till
rygg-radskrökningar och närsynthet, till
väsentlig del undvikas, så förorda vi den upprätta
stilens införande i våra folkskolor och högre
läroverk.»
Under öfverläggningen yttrade sig
följande talare, en del flera gånger;
fröknarna H. Grevell, E. Lindgren, Alma
Vesterberg, Amanda Danielsson och H.
Yessman samt hrr C. Lidman, S.
Nylund, Alfr. Bergh, G. Bergh, F.
Holm-qvist, Otto Carlsson, E. Rönnell och Leo
Karlsson.
Meningarna visade sig vara mycket
delade. I anslutning till
inledningsanförandet framhölls å ena sidan den
upprättstående stilens förtjänster i synnerhet på det
lägre stadiet. Den vore lättläst, lätt inlärd
och gåfve de bästa resultaten. Framför
allt måste man se till, att barnen ej i
skolan måtte bli närsynta eller få
ryggrads-krökningar genom
välskrifningsundervis-ningen.
Å andra sidan framhölls, atfc den
upprätta stilen vore mindre uppfostrande; att
den icke hade några
utvecklingsmöjligheter, då man kunde nå målet på de lägre
kurserna, att den vore tidsödande, att den
icke efter slutad skoltid användes i yrken
och affärer, att den redan hunnit bli
utdömd i utlandet o. s. v.
Hvad barnens närsynthet och
ryggrads-krökningar anginge, vore anledningarna
därtill icke att söka uteslutande hos den
lutande skrifstilen. Det vore icke bevisadt,
att nämda kroppslyten varit allmännare på
den tiden, då man i skolorna skref endast
lutande stil. Man kan sitta rak äfven vid
den öfningen.
Önskemål om opartiska och noggranna
läkareundersökningar framställdes från flera
håll.
Något uttalande gjordes icke utan
skulle det få vid den förda
diskussionen bero.
Nytt i bokhandeln.
Linné af Th. M. Fries. Sthm, Fahlcrantz
& k:i. Haft. 1. l kr. 50 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
