Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 27. (1,123.) 8 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 27
samt skärper vår blick för hvad som är
väsentligt och oväsentligt. Och smärtan,
som är i stridens följe, renar våra syften
och fördjupar vår kärlek till det mål,
vi kämpa för. Smärtans hemlighetsfulla
mening är fullkomning.
Låt oss därför ej förbryllas däraf, att
striden ej vill taga slut l Låt oss ej
modfällas, om de tankar, vi anse s j älf klara,
oomtvistliga och rättfärdiga, ej så
betraktas af andra! Låt oss ej förtvina, om
de idéer, för hvilka vi vid detta och
an.dra tillfällen kämpat, ännu ej vinna
det erkännande, de förtjäna! Sanningen
skall dock till slut segra.
Och lika visst, som vår tre-dagars kamp
här ej gifvit intryck af en medeltida
tornering, den såsom tidsfördrif
anordnats för att visa de glänsande
rustningarna och kämparnas vighet, utan i
stället vittnat om att deltagarna,
påverkade af den inre öfvertygelsens
tvingande makt, dragit sina vapen för dem
dyrbara lifsintressen, likavisst skall ock
detta möte blifva en niärkessten å den
väg, som betecknar vår folkskolas skrid t
mot fullkomning.
Sanningen är mångskiftande. Olika
sidor af densamma ha under olika tider
kallat människor till fejd. Den sida af
sanningen, som i vår tid påkallar den
pedagogiska världens förnämsta intresse,
är frågan om folkskolans rätta ställning
till andra skolarter. Mötet har ock haft
denna fråga berörande spörsmål främst
på sitt program och därmed angifvit
dess vikt. Och den frågan är viktig,
ty den gäller ingenting mindre äri
folkskolans fria växt eller dess
förkrympning. Hvarje bildning af senare slaget
väcker vemod, och ja kraftigare,
löftes-rikare och betydelsefullare den lifsform
är, som tvingas att stanna i växten,
desto sorgligare är anblicken af
densamma. Ej underligt då, att
folkskolans verkliga vänner ej utan att deras
innersta väsen vibrerar af smärta
kunna dröja vid den tanken, att en dylik
förkrympning skulle blifva hennes
framtida gestaltning.
Folkskolan har rika
utvecklingsmöjligheter. Den har visat sig äga
växtkraft: dess stam har blifvit fastare och
högre, och nya skott i form af
Öfverbyggnader på den obligatoriska
folkskolan ha flerstädes skjutit i höjden. Hvem
vill säga och hvem kan säga, att dessa
varit med förkonstling f ram drifna,
organismens krafter öfverstigande, bleka
vat-tenskott, som böra amputeras? Hafva
de ej tvärtom varit den inre
kraftströmningens naturliga resultat, och ha de ej
burit en vårlikt frisk färg? Har ej
tillströmningen till dessa Öfverbyggnader
varit i stigande, och hafva de ej gifvit
samma bildningsresultat som andra
skolarter under jämförlig tid? Förvisso.
Mången har därför hoppats, att
folkskolan med dess Öfverbyggnader skulle
blifva den bildningshärd, där största
delen af åtminstone den kvinnliga
ungdomen ur olika samhällsklasser skulle
söka och få sin uppfostran. Staten syn-
tes nämligen till en början ej vara
betänkt på att för den kvinnliga
ungdomens utbildning upprätta ett särskildt
vägspår för I och II klass.
Men nu tyckes lagstiftningen vilja
kommendera sitt: »Hittills skall du gå
men icke vidare» och därigenom hämma
vår folkskola i hennes ungdomskraftiga
växt. Ty om vid sidan af folkskolan,
för att lösa de uppgifter, denna kan lösa,
inrättas skolformer, som privilegiera sina
alumner både en högre social ståndpunkt
och företrädesrätt till vissa lefnadsbanor,
så skall detta ovillkorligen ha till följd,
att folkskolans bästa elever dragas ifrån
henne, helst som denna anordning har
bundsförvanter i den mänskliga
svagheten. På detta sätt blir folkskolan
omsider en fattigskola .-. en fattigskola i
dubbel mening och ej blott i fråga om
ekonomiska resurser - och visst skall det
hämma hennes växt. Beröfvas
folkskolan de elever, som på grund af en
rikare andlig utrustning och stödet af ett
lyckligt lottadt hem skulle verka lifvande
och höjande på arbetet, så beröfvas henne
ock en viktig faktor för hennes
utveckling. Vid allt arbete - icke minst det
andliga - beror resultatet af den
intensiva, af exemplets makt sporrade
ansträngningen. Men hvarifrån kommer
den fläkt af frimodighet, som är den
starkes förmånsrätt och som så
hälsosamt stärkande återverkar på de
svagare? Hvarifrån komma de impulser till
friska tag och den eggelse till uthållig
het, som för det lättrörliga, ostadiga
barnasinnet är så behöfligt, om skolan
beröfvas det åsyftade, förädlande
elementet? Hon måste i saknad af detta
stanna i växten liksom den planta, hvars
säf förrinner.
Men följderna äro allvarliga.
Likavisst som en genom social
samundervisning höjd och uppskattad folkskola
kan verka lyftande på hela nationen,
likavisst skall en till fattigskola
förkrympt folkskola ha ett motsatt
inflytande. Det är alltså vårt folks framtid
vi ha i sikte, då vi kämpa för vår
folkskolas utveckling, vare sig att vi i
denna kamp blifvit placerade bland
förposterna eller bland de djupa leden, som
ha att utföra skollifvets hvardagssläp, det
tysta, ringa. Den senare posten är ej
- jag måste säga det - mindre
betydelsefull därför, att den är obemärkt och
ofta undervärderad. Ty - låt oss
minnas det - hur härliga vidder i förut
oupptäckta sanningsriken härens flyglar
vid våra möten än eröfra, gagnlösa för
vår folkskola blifva de utan centerns -
den dagliga gärningens - medverkan.
Det är vårt folks framtid vi ha i sikte.
l förlitande på vår rättvisa sak våga vi
i kampen för sanningen göra till vår
den bön, hvarmed hjältekonungen
invigde sig till samma kamp: »Gif oss
seger för ditt heliga namns skull!»
Seger för sanningen!
Ett fyrfaldigt hurra för sanningens
seger utbragtes, hvarpå följde Joh:s
Johanssons sång: »Framåt, framåt i lju-
sets strider, du ungdomsfriska
kampa-här!»
Sist talade fil. d:r Ruben G:son Berg
öfver ämnet
Skansens lära.
Skansen var vikingaskeppets öfversta
del, och dess högsta punkt hette
lyftningen. Där stod höfdingen för att
speja kosan, det var kärnan, den sista
stridens rum.
Med symbolik från forntiden heter
vår fosterländska höfdingsplats Skansen,
och dess högsta är också lyftningen, den
sinnets lyftning, som är en vid, enande
stämning, hågkomstrikedom och
framtidstro. Bland minnen från historiskt
betydelsefulla skeden af det förflutna,
bland märkesting från alla våra bygder,
växer i oss med sommarens fullhet och
makt samhörighetskänslan, den
glädjefulla stoltheten att tillhöra detta folk
och vara barn af detta land. Skansen
är den höjd, från hvilken vi se hela
det fartyg, som fört våra förfäder och
som för oss, den höjd, från hvilken vi se
den besättning, med hvilken vi samverka
under färden framåt, på haf och i storm.
Skansen är till samling och styrka.
Men hvad har den att samla? Vi
vandra mellan dess spetsiga kåtor och
sneda kojor, dess väldiga staplar och
bonade stugor, vi beskåda dess olika
vapenslag och vägamärken, dess
minnesstenar och yrkesdoningar, dess
prydnadsting och verktyger. Lapplands
liksom Skånes, Värmlands liksom
Sörmlands egenheter, kolmilan från skogen,
hisskorgen från grufvan, räfsan från
slättåkern, ekan från älfven, allt finns
här olikt hvarann, allt vittnesbörd om
de oändligt växlande formerna för det
lif, som lefts och lefves i vårt vida,
vackra, ojämna land. Två synpunkter
är det då, som stiga i förgrunden,
medan vi lära känna så många och
likväl endast några få af de skilda
lef-nadssätten i vårt fosterland.
Den första är vår inbördes
skiljaktighet, olikheterna mellan norrlänning och
sydlänning, bergsbo och slättbo. Den
andra är århundradenas sträfvan att
skapa allt bättre och bättre former för
tillfredsställandet af lifsbehofven, den
ständiga mödan för lättare, vackrare
ting. Vi le åt de tafatta försöken,
liksom senare släkten en gång skola le åt
våra tafatta försök, men vi beundra
händerna, som öfvervunnit hindren,
hufvudena, som tänkt ut nya vägar;
och ofullkomligheten i dessa verk, som
samlats till hågkomst af det framfarna,
hindrar oss att le längre. Innerst är
det nu detta, som griper våra hjärtan
mest, som rör oss djupast:
skiljaktigheten, ofullkomligheten.
Från landskap till landskap, från
socken till socken, från by till by, från
stuga till stuga har hvarje föremål bytt
form. Hvar bygd och hvar ort af vårt folk
har lagt in en del af sitt lynne i stilen
på gården, i mönstret på duken, i skär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
