Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. (1,123.) 8 juli 1903
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 27
SVENSK LÄRARETIDNING.
495
ningen på selen, i slingan på grafstenen.
Olika lifsvillkor hafva skapat olika behof
och olika behof ha skapat olika bruk. Det
har blifvit många färgers matta, brokig och
rik som vår härliga blomsteräng. Och
hvarje färg ger oss en individualitet,
en folkegendomlighet, ett bygdelynne,
som behöft och sökt sig ett skildt uttryck.
Och vi fröjdas öfver möjligheterna till
utveckling och rikedom i alla dessa
skiftningar. Så låt oss minnas det utanför
Skansen också! Bland tusen krafter,
som slipas af, under trycket af så många
makter, som jämnas, låt^oss främja och
rädda all personlig egendomlighet, allt
som innehar en typs must och märg! Låt
oss fröjdas åt det brokiga, det blå bredvid
det röda, det runda vid det raka,
allt som har karaktär, själfständighet,
svenskhet! Och det of ullkornliga; vi
trampa aldrig stigar, där inte förfäder
gått före oss; vi vandra aldrig vägar,
där inte efterkommande träda i våra
spår. Låt oss minnas, att den mark,
där vi växa, är de eviga försökens, låt
oss minnas, att vi bli aldrig färdiga;
vi liksom de våra före oss göra det
aldrig godt nog för andra och oss
själfva, aldrig lätt nog, aldrig stort nog,
aldrig stilla nog. Fartyget skjuter som
fordom genom vågorna; men från
Skansen se vi fåran, som det skurit. Vi se,
att vi kunna glädjas; framåt går det,
och försöken bli allt bättre; tum för
tum eller mil för mil lia vi hunnit fram;
arbetets muntra minnen och lifvets
hemlighetsfulla jubel följa oss.
Det är Skansens lära.
Ett fyrfaldigt lefve för Skansen
ut-bragtes, hvarefter sjöngs »Du gamla, du
friska». Efter ännu ett lefve för Skansen
och minnet af dess skapare d;r Artur
Hazelius, spridde sig skarorna rundt
kring stugor, vägar och stigar.
*
Snart samlades de åter för att åse
den nationalklädda allmogens
karakteristiska folkdanser på dansbanan, men
ilade sedan i allt tätare led ner till
Skansens sommarteater, där Frans
Hedbergs »Korp-Kirsti» spelades med lif
och lust. Publiken, som ej blott till
trängsel fyllde planen framför teatern
utan äfven klättrat upp å terrasserna, var
mycket förtjust, och de spelande måste
upprepade gånger komma in, »sedan ridån
gått ned».
Vid l/2 9-tiden var det ett annat mål,
som vinkade: de 52 bord, som vid
Idunshallen å öfre Solliden stodo
fullsatta med smörgås brickor, hvarförutom
fat med öl och dricka samt väldiga
muggar mjölk bjödo svalka åt torra och
dammiga strupar. Här blef arbetet lika
samvetsgrant som vid förhandlingarna:
borden länsades och fylldes på nytt
åtskilliga gånger.
Möjligen kan det intressera våra
läsare, att 10,000 smörgåsar stodo till de
hungrigas förfogande samt att 1,000
voro öfver, då alla voro mätta och glada.
500 liter mjölk gingo åt.
Medan man hvilade sig mellan dessa
angenäma sysselsättningar, gjorde man
en liten afstickare bort till Idunshallens
ena långsida, där folkskoleinspektören
d:r A. Nordlander och folkskolläraren O.
Rosenborg från Gäfle i tur och ordning
bjödo Sveriges lärare och lärarinnor
hjärtligt välkomna till nästa läraremöte,
som enligt förut fattadt beslut skulle
anordnas i Gäfle,
Läroverkskollegan Gunnar Norlander
från Oskarshamn uppläste ett af honom
för afskedsstunden diktadt kväde, däri
han påpekade, huru det ej vore underligt,
om en droppe vemod blandade sig midt
i festens glädje.
Mötets timmar snabbt förrunnit,
men hos alla lefver minnet
af allt skönt, som här vi njutit,
af allt godt, som rikt oss skänktes,
af allt nyttigt, som vi lärt!
Detta* minne skulle följa
mötesdeltagarna på färden till de stilla hemmen,
värma och stärka deras hopp, tro och
mod. Hade de lärt att uppoffrande
lägga in i handlingen hjärtats bästa
krafter, så hade de vunnit den yppersta
metod,’ äfven om förmågan ville brista
och kraften mattas.
Folkskolläraren P. Lagerblad i Tumba
talade för Sveriges fagra, härliga
hufvudstad och dess styrelse. Han tackade
för visad gästfrihet, för allt skönt, som
mötesdeltagarna här fått se och njuta
af, och önskade den allt framgent lycka
och blomstring.
Och så var skilsmässans stund inne:
gamla och nyvunna vänner utbytte
trofasta handslag som tack för dessa dagar,
så rika på stämning, på allvar som
gamman. Så ljödo brandvaktens rop -
Skansens portar skulle stängas, och
mötesdeltagarna fingo brådt att på färjor,
spårvagnar eller till fots skynda hem för
att söka en välbehönig hvila efter de i
alla fall ansträngande dagarna.
H. W~r.
Allmänna
folkskolläraremötet 19O3
tillhör nu det förflutna. Af allt att
döma har det hos de talrika
deltagarna efterlämnat kära och glada
minnen, och såväl enskildt som
offentligt hörde man försäkras, att det
utgjorde en påtaglig praktisk
vederläggning af den gamla vidskepelsen
beträffande talet 13: det var nämligen,
hette det, i sin helhet ett lyckadt och
lyckosamt möte.
I fråga om de yttre omständigheter,
under hvilka det försiggick, kunde
det i själfva verket svårligen önskats
bättre. Väderleken, af hvilken ett
stort mötes trefnad i så hög grad
beror, var den bästa tänkbara;
hufvudstaden tedde sig så intagande den
kan - hvilket som bekant icke är
litet - och lokalerna för såväl
öfverläggningarna som utställningen
voro centralt belägna, rymliga och
äfven i öfrigt för ändamålet tjänliga.
Som en ofta upprepad erfarenhet
visat, är det vid möten af
ifrågavarande omfattning synnerligen svårt
att få den fastställda planen för
förhandlingarna sådan, att den på alla
punkter låter sig genomföra. Huru
omsorgsfullt man än i förväg söker
taga alla möjligheter med i
beräkningen, föreligger dock alltid den
risken att oförutsedda
omständigheter inträffa, hvilka spränga ramen:
föredragshållare, inledare och talare
ha i allmänhet en stark benägenhet
att öfverskrida den dem tillmätta
tiden, hvarjehanda meddelanden och
extra ärenden af olika slag tränga
sig in på den uppgjorda
föredragningsordningen m. m., och följden
häraf har ej sällan blifvit, att flera
eller färre punkter på programmet
måst ytterst flyktigt behandlas eller
rent af öfverhoppas.
För missöden af detta slag har
man vid det trettonde allmänna
folkskolläraremötet varit förskonad. Trots
de oförutsedda extraärendena och
trots de små öfverskridanden af tiden,
som här och där ägde rum, hunno
samtliga punkter på programmet
genomgås, samtliga därå angifna
föredrag och inledningsanföranden blefvo
verkligen hållna, samtliga
öfverlägg-ningsämnen erhöllo en ordentlig och
jämförelsevis allsidig behandling, och
i samtliga diskussionsfrågor gjordes
bestämda uttalanden. Äfven i så
måtto gick allt sin gilla gång, att
samtliga mötets funktionärer,
ordförande liksom sekreterare, punktligt
inställde sig och fullgjorde sina
åligganden, hvadan i det hänseendet inga
improvisade anordningar behöfde i
sista stund vidtagas.
Såväl de yttre omständigheterna
som de mötestekniska anordningarna
ha sin stora vikt. Men de äro icke
det viktigaste; detta har man
naturligtvis att söka i mötets innehåll, i
andan och arten af de önskningar och
sträfvanden, för hvilka det gjorde sig
till tolk.
Med afseende härå är för det första
att märka, att mötet i fullaste
mening var hvad det gjorde anspråk på
att vara: ett folJcskolläraremöte. Det
valde enstämmigt till
hufvudordföran-de en man utanför
folkskollärarekåren, och det såg med glädje och
tacksamhet sina förhandlingar bevistade
af andra personer i öfverordnade
ställningar, framför allt af den inom
folkskollärarekretsar allmänt
uppburne chefen för
ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå. Kåren hade, kan
man säga, hedersgäster och satte dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1903/0501.html
